2-åring som säger "dumma mamma" och "förbannat" - hur hanterar ni?

Jag skulle nog försöka att "rätta" det och säga typ snälla mamma istället och berätta att det är så man säger om det gick till extrem överdrift. men mest hade jag nog bara förskt att ignorera det och vänta på att det blåser över, finns ingen anledning att göra någon stor grej av det anser jag..

Det här med att säga "förbannat" när något går fel är nog bara att försöka att föregå med gott exempel och säga något annat istället när ni finner er i samma situation. Sluta säga dåliga saker helt enkelt.

Men barnet måste ju få säga vad det känner. Dumma mamma och förbannad måste man ju få säga! Men det är klart att mamman får ju då visa att hon kanske bli ledsen. Men förbannad finns det väl inget dumt med att säga.

"Dumma mamma" får man inte säga om det inte finns anledning. Säger man sådant för att provocera så får man en skarp tillsägelse om att "så säger man inte" tillsammans med en förklaring varför man inte säger så. Jag har nolltolerans mot fula ord och att man kallar varandra saker. Säger någon något sådant så klipper jag snabbt, hårt och effektivt så att det inte upprepas. (Funkade den första och enda gången min man kallade mig något fult efter att jag spöat honom i kortspel).

Ska barnen säga "dumma" nån, så ska det finnas skäl till det. Grövre saker säger man bara inte.

Jag valde alternativ två - men det är nog en blandning med trean... Fast just "Mamma blir ledsen då" försöker jag undvika. Jag tycker att han har rätt att vara arg på mig (eller mormor) och tycka att vi är dumma utan att han ska få dåligt samvete för det. Däremot brukar jag säga "Jag har förstått nu, och jag vill inte att du säger så till mig mer nu." alternativt ber jag honom tänka det tyst inne i sitt huvud eftersom jag inte vill höra...

Säger han det "bara så där" vid matbordet för att provocera säger jag nog bara "Jaha, tycker du det...".

"Kraftuttryck" som förbannat (eller värre) brukar jag bara ignorera så att det inte blir så spännande. Det är effektivast tycker jag.

I ett fall där han egentligen inte menar dumma Mamma eller dumma mormor, och svär så hade jag ignorerat. Är det inget som väcker större uppmärksamhet så är det förmodligen inget den tycker är så roligt. Sen ska jag i ärlighetens namn säga att jag inte tycker det är fruktansvärt att barn svär... Det är ett ord som vilket annat. Jag svär inte särskilt mycket, men det händer och det är inte märkvärdigt att mitt barn gör det ibland. Dumt nog är det enda jag tycker illa om med att hon svär är att jag tänker vad andra ska tycka. Men det borde man ju egentligen skita ett stort stycke i.

Om barnet faktiskt hade sagt "dumma mamma", när jag t.ex. sagt att den inte fick glass innan maten så hade jag sagt att det är helt okej att barnet tycker jag är dum, det får h*n tycka och jag förstår varför h*n känner så. Men man får inte alltid precis som man vill och i detta fallet är det jag som bestämmer och det blir ingen glass innan maten.