ADD eller ADHD hos vuxna -Mötesplatsen

Hej allihop!
Här vill jag def vara med. Har inte fått diagnos än men har i 10 års tid misstänkt att jag har ADHD, jobbade då själv med barn med ADHD och kände igen mig så jäkla väl i deras beteende. :)
Nåja jag var den fegaste och pga att jag har "lite" problem med det här med tålamod så valde jag att inte gå till läkaren för att komma på utredning, utan jag valde att försöka jobba med mig själv. BAD IDEA!! kan jag säga så här i efterhand.

Låt mig berätta lite om det jag går igenom:

För 6 år sedan träffade jag killen i mitt liv, min själsfrände och stora kärlek som efter ett tag tyckte att jag tappade tråden lite mkt i samtalen, plötsligt blev distraherad av ngt ljud eller ngt jag såg och började prata om det ist.. Ja ni förstår säkert.. Så jag fick säga som det var att jag trodde mig ADHD, men att jag inte hade fått diagnos.
Vi flyttade ihop.. yeeeaha efter 10 mån för vi klarade inte att leva utan varandra. :) Mitt liv började falla på plats, nu hörde jag ihop med någon, någon stod ut med mina konstiga sidor och glädjen var stor.  Tills han efter några månader oftare och oftare började påpeka att det såg stökigt ut hemma och han tyckte att jag verkade vilja undvika städning, ringa det där viktiga samtalet. Han störde sig helt klart på mitt beteende. En del av de grejerna som han påpekade kände jag inte igen för när jag var singel beteede jag mig inte så för att ja, jag var ensam o tvungen att få saker att gå ihop.
Jag kände mig mer och mer oälskad av honom o tyckte han strävade efter perfektion.  Tyvärr slutade inte våra problem här. Plötsligt började det dyka upp beteenden hos honom som jag inte kände igen. Han glömde mig kvar i affärer, när vi skulle mötas på stan kom han oftast för sent, han såg mig inte fast jag stod 1 m ifrån honom, han var väldigt rigid i sin uppfattning om saker och ting och ville inte diskutera hur vi skulle göra med olika saker utan han fattade bara beslutet -om var vi skulle bo, om och när vi skulle ha barn etc.  Jag började fundera på vad som var fel och varför han beteede sig som han gjorde mot mig. En dag kom hans syster hem till oss o sa att on skulle till läkaren för utredning av ev ADHD. Då tittade jag på min sambo o tanken slog mig, shit han har ADD.  På nåt sätt hade jag inte sett det eftersom mkt fokus låg på mig. Min mamma var samtidigt sjuk i cancer och jag försökte hantera det vilket var urjobbigt, för som bekant har man ADHD klarar man kanske inte av att hantera kriser och vardagslivet så särskilt bra. Jag pratade med honom om att jag trodde att han hade ADD. Han slog ifrån sig det fast han alltid har sagt att han kännt sig annorlunda, har svårt med koncentration etc.
Plötsligt började min sambo prata om att han var deprimerad och att en del av mitt beteende var jobbigt etc. Han har alltid jobbat extremt mkt och får lätt en onormalt stor övertidsbank på jobbet, så ja, jag sitter oftast ensam hemma på helger och kvällar och väntar och väntar. Detta har tärt på mig genom åren , men när han sa att han kände sig väldigt nedstämd så gick tankarna till hans förbannade jobb.  JAg försökte föreslå läkarbesök, parterapi, medicinering etc. Han vägrade. Till slut fick jag iväg honom till psykolog och dennes första diagnos var utmattningsdepression.  Kort där efter ville han att vi skulle flytta isär. Min värld rasade för han sa att han älskade mig men att han behövde tänka och ja vissa saker hade inte varit så bra för oss; min mamma dog i cancer, vi fick veta att vi inte kunde få barn utan IVF, sen graviditet och missfall. Så han sa att mkt av det här hade påverkat honom plus mitt beteende.
Nu har vi flyttat isär, han gjorde slut i somras bara så där, jag mår asdåligt över det och försöker klara vardagen med ADHD. Har redan brännt en plastbytta i ugnen (ja jag vet att den inte kan sättas in där nu ), glömmer köpa ingredienser till middagen så jag kan inte laga maten etc. Jag är så less på mina brister och drag så att jag kräks just nu.
Och jag håller på att dö mentalt av att vara ifrån min stora kärlek som jag i 90% av fallen alltid gjort allt för.
Jag skäms över mina drag som har påverkat vårt förhållande, är arg över att han inte vill se sin del med ADD och söka hjälp för det. Men jag försöker koncentrera mig på att få hjälp för min ADHD.
Nu är min situation extremt komplex men är det ngn här som blivit bortstött av partner för sitt beteende? Och hur kommer man genom det utan att flippa ut totalt.? Hur får man vardagen att fungera när man är i kris? Alla tips vore till stor hjälp :)

Finns det några bra böcker om ADHD som ni kan rekommendera?

Kram till alla här

Tack så mkt! Känns som om jag nog behöver den här platsen. Vad bra med boktipsen, då ska jag kolla efter dem på nätet.

Jag glömmer också att ta min medicin ex min betablockerare, som ju ska hålla blodtrycket i schack. Inte kul när man sedan får världens knas med rusande puls hela dagen.
Ja, jag delar också den uppfattningen att hade min sambo tagit hjälp på en gång för 1 år sedan så hade vi kanske inte varit i den situation vi är idag. Men han vill ju att vi på varsitt håll ska jobba på våra sidor Om vi ska kunna flytta ihop igen, så vi får väl se hur det går. Han ska ju ta kontakt med läkare för att få något mot depressionen och ångesten han samlat på sig så det är ju ett första steg för honom.

Konstigt, jag har haft depression 2 ggr. Den första var långvarig och berodde på min struliga uppväxt och den andra kom i 20 årsåldern efter att jag höll på att dö vid en brusten blindtarm/bukhinneinflammation. Jag har sedan dess väldig dödsångest och även separationsångest. Jag fick antidepressiva och gick hos psykolog i 1 1/2 år tror jag. Sen dess har jag varit fri från depression och är otroligt glad för det. Men det verkar ligga lite i sakens natur med depression när man har ADHD, har jag rätt?

Det sjuka är att nu när jag har läst många av inläggen här så känns det så skönt att veta att man inte är ensam i det här. För det är fruktansvärt jobbigt när man fullt ut börjar erkänna för sig själv att man har ADHD.  Jag känner igen mig i så många av symptonen så rabblas upp här, och en del förstod jag inte ens att de kan vara en del av ADHDn. Djup suck .. Nåja allt har sin tid även förståelse :)
Kram

Jag skulle också behöva en sån där medicinbox, har jag tänkt massor av gånger för som sagt Har man tagit den där tabletten eller ej? :)

Jag är också oerhört ärlig om mig själv, men bara där jag kan känna mig säker på att det inte kommer missuppfattas. Som när jag lär känna någon ny person så berättar jag inte om min uppväxt eller mina svårigheter utan är väldigt försiktig med vad jag släpper ut. Har blivit bränd så många gånger så jag har lärt mig den hårda vägen. Men för några få, ex min kärlek berättar jag en del till en början och sen så släpper jag ut mer.. För oturligt nog är det så att de man ha runt sig måste få veta en del om en annars funkar det inte.

Det där med relationer är alltid knepigt oavsett ADHD eller ej. Jag har alltid hittat fel på killarna jag dejtar. En kille blev jag faktiskt ihop med för att jag bestämde mig för att tänka utanför ramen, men efter 1 mån fixade jag inte det längre. Han var "normal" precis som de andra killarna jag dejtat. Sen träffade jag min stora kärlek (som nu har gjort slut med mig och vi har precis flyttat i sär för att jobba med oss själva) . Med honom var allt så enkelt, vi hade samma uppfostran, tänkte likadant i väldigt mycket. Vi tittade ofta på varandra och sa: Kan det här vara sant?!!. Jag hittade inte ett fel på honom. Allt kändes underbart rätt och jag varnade honom tidigt för mina brister. Jag var så otroligt glad för att jag hade hittat någon att älska och någon som ÄLSKADE mig tillbaka. Och som var "normal" :)  Nu så här i efterhand så kan jag ju se att mycket av enkelheten nog också kom för att han troligtvis har ADD.
Men som bekant så orkade han inte med mitt en del av mitt beteende och jag tror inte att hans depression kommer utav mitt beteende, men det känns ändå hårt att veta att han inte kan se förbi alla mina brister och se den person han älskar. Han kanske inte är där än. Who nows? Men när jag började fundera i banorna att han kan ha ADD så föll mycket på plats och jag slutade bli irrieterad för många av sakerna han gjorde för jag förstod att han faktiskt inte gör det med flit. Ok ett par saker har jag svårt med.. hans oförmåga att lyssna till en när man pratar, vilket har byggt upp mycket missförstånd och sårade känslor.
Det är så jäkla knepigt att ha en relation med en "normal" men det är också lite småknepigt med en med ADHD/ADD.  Dock tror jag mer att det handlar om VEM man blir kär i. Och om den har ork till att ha oändligt tålamod med en.

Anonym (Yrja): Ja vi umgås fortfarande för vi älskar varandra och längtar efter varandra. Men han känner sig förvirrad eftersom han är deprimerad (en del av känslorna blir ju begravna under allt svart o det är svårt att känna som förr för saker och ting) . Så jag försöker lära mig att backa lite nu eftersom han inte vill vara ihop nu. Vilket är jättejobbigt och jag är inte säker på att jag kommer orka med hela den här känslomässiga berg-och dalbanan som det innebär. Han vill att vi ska jobba på våra brister på var sitt håll, som sagt OM vi ska hitta tillbaka till varandra.  Jag har inga problem med att förlåta och hitta tillbaka eftersom jag är rätt tolerant och älskar honom. Frågan är bara vad han kommer bestämma sig för.
Däremot har han inte så bra koll på det här med ADD och ADHD, han ser sin systerson och systerdotter som har respektive och sin syster som har ADHD, men förstår nog inte att även han besitter många av de drag som de har. (Han systerson är inte bara lik honom till utseendet men även en hel del i beteendet. )

Anonym(Men dt är ju jag): Ja, jag har haft oerhört svårt att bearbeta kriser.. Är ju mitt i en nu och hela min värld faller sönder och jag har redan varit nere i avgrunden, men försöker ta mig upp ett steg i taget. Båda mina föräldrar är döda och när pappa dog tog det 2 år för mig att bli normal igen, dock inte lika länge med min mamma. Men nu gosh, jag har ingen aning om hur länge det tar för mig att bearbeta skilsmässan från min sambo. :(

Jösses, vad bra det här stället är ! :) Alla frågor ställs som man själv undrar över.. Jag undrar också över det här med Omega-3 som jag läst om i en annan tråd. Någon som tar det och vet vad det är bra för??

Anonym (Yrja): Ja barnlösheten är extremt jobbig att hantera eftersom jag har begränsad tid på mig att bli gravid sen är det kört, så jag känner mig jagad hela tiden. Men jag kom till den insikten att om det inte blir något efter ett antal försök med IVF så är det meningen att det ska vara så.. Och för mig var ändå min sambo viktigast och den kärlek vi hade till varandra.

Anonym (Drutten-ADD): Haha, jag älskar att ligga på stranden, gärna länge. Jag älskar att känna värmen mot min kropp och känner alltid hur den går in i min frusna nordiska själ. :) Och det klarar jag faktiskt av om det inte är för mycket distraktion runt omkring.
Ang. NT eller ADD/ADHD-relation.. När jag träffade min älskade så trodde jag ju att han var NT och han hade en hel del struktur så ja, jag skärpte mig en hel del. Dock så upplevde jag de sista 2 åren att mina drag blev värre och värre, kanske för pga alla kriser (dödsfall etc) som hände i vårt, och det gjorde det extra svårt när sambon släppte på sin egen kontroll och jag fick se en hel del nya sidor av honom som ställde till det emellan oss. Men han sa att ville vara sig själv och jag sa att det ska ska han självklart vara. Och då blev allt upp och ned eftersom ADD-dragen blev så kraftiga hos honom. Låter det virrigt?

Downperioder?? Här är en som är expert på det, men sambo tyckte det var jättejättejobbigt.

Precis som ni kanske märker är jag lite intensiv och kan skriva massor här ( suger musten ur de flesta...) Ok,
1. Det här är ngt nytt för mig och nya grejer funkar suveränt för mig i form av input men efter ett tag blir jag mer normal...
2. Det är så skönt att äntligen hitta andra som faktiskt är som jag själv, jag behöver inte känna mig som en främmande fågel.. :)

Nu ska jag försöka lista en del av mina drag efter att ha läst nästan alla inlägg här..

Pratar mycket och ofta högt (hör det inte själv)

Alltid högt driv inombords, verkar speedad

Tappar lätt koncentrationen

Känslig för höga ljud (jag vet, inkonsekvent )

Om jag är på stan med ngn annan så flaxar jag omkring och kollar än på det ena än det andra, drar i och pekar för mitt sällskap på saker de ska kolla på. Plötsliga ljud eller ljusimpulser kan lätt skicka mig ur ett samtal. Är jag själv på stan kör jag MP3-spelare i öronen och tunnelseende så går det mkt bättre ..

Tappar intresset lätt för ointressanta saker, men med sånt jag älskar som släktforskning, dataspel, puzzel kan jag sitta hur länge som helt

Glömmer lätt äta (är därav brutalt smal)

Vissa svårigheter att "läsa mellan raderna"

Igångsättningssvårigheter

Vickar ofta på någon fot eller rör mig i takt till musik, biter på naglarna

Svårighet att handla utan lista, kommer hem utan det mesta som jag skulle ha köpt, får ofta springa o kompletteringshandla :(

Hoppar vidare när jag tröttnar, ex jobb, aktivitet, träning. Dvs lär jag har lärt mig tillräckligt mkt   Detta leder också till att jag har svårt att tänka mig bo i samma stad hela livet.

Kommer ALDRIG för sent till möten, snarare FÖR tidigt

Är väldigt ärlig med info om mig själv :(

Måste ha en kalender på väggen för att se vad som händer i min närmsta värld, annars får jag ångest när jag ställs in för något som kommer ske imorgon, om en vecka etc. (Inkonsekvent, för det bygger också upp en ångest hos mig när jag ex vet att killen ska iväg på kurs om 2 v.)

Går upp i varv av för mkt stimuli, ex på flygplatser ( blir som en studsboll)

det ni, nu måste jag vila för det här sög musten ur mig...

Och förresten jag är nyss fyllda 36 :)

God morgon allihop!
Sovit otroligt dåligt inatt med, Valeriana funkar inte på mig verkar det som, så nu är jag groggy och hatar världen.
:)
Mitt ex  sa samma sak om mig; att jag bränner ut honom. Mina downperioder gillade han inte heller för han blev jättesänkt av dem eftersom vi påverkades verkligen starkt av varandras känslor.

Jag har funderat lite på det här med förhållande med NT... Jag vet att det hittintills aldrig funkat med en normalfungerande person för mig men när jag tänker på hur mitt ex och jag har haft det genom åren (och att han inte vill erkänna för sig själv att han också har svårigheter) så tänker jag att det kanske är bättre för mig om jag är ihop med en NT (som självklart har STORT tålamod).
 Mitt ex har är rätt intolerant mot när man tänker annorlunda än honom i viktiga saker, han vill alltid bestämma i alla viktiga beslut, kan inte se att det inte funkar att jobba över varje kväll och sedan komma hem och sitta vid datorn tills det är läggdags, han kommer ALLTID försent när vi ska ses på stan etc mm.   Detta är saker som har gjort mig tokig och väldigt ledsen genom åren.  :( Och jag vill bli bättre behandlad än så. Det vill vi ju alla eller hur? 
Det känns på något sätt som att jag ska släppa kärleken i mitt liv och hoppas på att träffa någon NT som älskar mig som jag är, med ADHD och min uppväxt med missbrukande föräldrar.
För just nu känner jag mig mest otroligt värdelös eftersom den som älskar mig mest i världen inte vill leva el vara ihop med mig pga hur min uppväxt har format mig och pga ADHD´n.. :(  Mycket att fundera på nu, bläää..

Jag beundrar verkligen er som själva har ADHD/ADD och är ihop med en med samma och får det att fungera!

En annan sak.. Jag har en katt som nog också har  ADHD, som alltid har skrikit mkt, hon är allmänt klantig, fått ett antal epileptiska anfall. Men hennes skrikande och jamande går mig på nerverna, jag blir jättestressad och till slut väldigt arg på henne när hon skriker och håller på. Veterinärer har kollat henne ett otal ggr och hittar inget fel, hon har fått lugnande för natten så att hon ska dämpas lite.

Men är det fler än jag som inte fixar det här med gnyende hundar, tokjamande katter?
Börjar fundera på om jag ens ska ha djur i framtiden, jag som är uppvuxen med alla typer av husdjur.. :(
Kanske har jag blivit lite väl lättstressad med åren, jag vet inte.

Anonym (hmm):  Vilda gör detsamma här, dvs jamar. Man skäms verkligen för att man galen på dem, för man älskar ju dem och de kan ju inte hjälpa att de är djur o vi är överkänsliga.
Funderar på att gå tillbaka till akvarium igen... (alltså jag tänker inte avliva Vilda för det) men för akvarium är väldigt rogivande och glädjande även om det är tokmkt jobb med det..  :)