ADD eller ADHD hos vuxna -Mötesplatsen

Hej

Lever med min sambo som har diagnosen ADHD....

Han är helt underbar, världes mest roligam omtänksamma hjälpsamma man, men hans funktionshiner har hindrat honom i hela livet, fick diagnosen som vuxen.

Han medicinerar med modiodal, men är på väg att ev byta. Vi tycker inte att hjälper alls mot impulskontroller och konsekvensanalyser (om man ska använda ina ord ) och funderar på om annan medcin är bättre? 
Modiodal hjälper dock välig bra mot hans stresstålighet och lynniga humör, samt att inte missförstå vart enda ord jag säger.

Aaa... kanske passar jag inte in i tråden som anhörig, ville mest bara liksom försöka.... man bli så missförstådd när man försöker prata med vänner, då ingen tycks förstå hur svårt det är att leva som anhörig.... :-s

Absolut låter funktionsnedsättning bättre En del säger handikapp - det låter apkonstigt. Brukar förklara att det är som diabets, kroppen tillverkar inte vad som behövs helt enkelt.

Han fick diagnosen för ganska exakt ett år sedan, så än känns allt rätt nytt i och med att det tar sådan himla tid för att få tider till kuratorer/NPTetc Är ganska nyss ha kommit igång på riktigt med att besöka en kurator regelbundet.

Jag efterlyser BOKTIPS btw, både som jag, men framförallt hans föräldrar som envisas med "Äh sluta älta det nu, du var en jobbig unge som liten, men nu får du medcin så löser sig allt!" kan läsa.  Totalt oförstående och oengagerade. suck.

 

Måse kommentera det där med listor o almanackor! Min sambo är likadan! Han älskar almanackor ! Går man in på Claes Ohlson och han försvinner.... ja, då hittar man honom bläddrandes bland olika block och almanackor!
Han skriver alltid en lista varje kväll, för vad han måste komma ihåg morgonen efter.... längtst upp på listan stå det : OBS! Glöm ej läsa HELA listan!

Negativa i det hela är at han bryter ihop totalt om han råkar skriva fel, och det är med bläck så han inte kan sudda utan måste stryka över, eller om hans "almanackapenna" är borta, och han måste skriva med en annan sort, kanske med fel färg! Då rasar hans värld, han stressar ihop och börjar stamma

Heej.... va ett tag sen jag va inloggad, ni skriver ju massor! Orkade inte läsa igen allt :-/

Välkommen ni som är nya, jag läser mest, och frågar ibland....Lever med en sambo som har ADHD, som fick diagnosen förra året. Vi hade det jättebra i perioder och lika dåligt i andra Det största "jobbiga" mellan oss är att när hans medicin inte verkar längre så missförstår han precis precis ALLT jag säger och gör, minsta lilla skit sak. Oerhört frustrerande! (och ja, jag är inte helt oskyldig heller med mitt hetsiga temperament och inte så mycket tålamod.)

Hans andra problem har varit mycket ekonomisk och med det också lögner han trasslat in sig i, och fortfarande gör. Det är jobbigt, att städigt bli ljugen för - även om jag vet varför han gör det.

I morgon ska han till NPT för att ev f ny medicin, då det verkar som att inte hans medcin hjälper lika bra länger (Modiodal). I början var den gud och gröna skogar, men nu verkar han ha blivit lite "immun" eller jag vet inte....

Vi ska också kontakta en KBT-terapeut. Någon som gått på KBT?
Jag hoppas verkligen att allt blir bättre, för ska livet gå i sådana här vågor med ups and downs varnannanvecka typ så orkar inte jag i längden. *pust* Fast jag hoppas såklart att jag själv inner nåt att hämta styrka. ork och tålamod ifrån så att jag kan vara det stöd för min sambo som jag egentligen vill vara ju. Just nu har jag bara blivit liksom helt off vad det gäller alla hans "problem". Sorligt men sant.

Har han pengar så handlar han, vad som helst, bara han får handla liksom. Lönen har alltid varit slut första veckan liksom. Sen har han lånat pengar, och tänkt alltid "Ja, men om jag säljer det och det, då får jag pengar!" men aldrig att han säljer nåt sen.
Han har alltid varit sån, sedan han var liten så jag kan förstå att det är svårt att bryta beteendet.

Även trots jag vet om hans problem, så kan han inte låta bli att köpa saker för pengar som inte är hans. Tex "lånar" han av mig utan att jag vet om det. Han "glömmer" att berätta det och är övertygad själv om att han kommer hinna lämna tillbaks pengarna tex i min plånbok innan jag ens märkt att dom är borta. Det sker ju aldrig sen....
Han nästlar in sig i smålögner, men jag känner honom så väl nu så jag märker det direkt ändå - så han kan ju liksom inte ljuga ändå. Märks SÅ tydligt på honom. Frågar man honom om nåt som har med saken att göra, så börjar han stamma (stammar aldrig annars), få typ tics, tittar ner i golvet, och beter sig allmänt annorlunda....

Han ljuger för att han inte vågar säga sanningen. Han vet att jag blir lessen och besviken, och trots att han vet att jag blir ÄNNU MER lessen och besviken sen, när sanningen kommer fram för det gör den alltid ju, så tänker han inte så lång då, i situationen.
Han vågar inte erkänna att han misslyckats. Han är rädd för att "få skäll". Mycket grundar sig också i extremt dålig självkänsla, att blivit...vad ska man säga... minst omtyckt av syskonen i familjen, alltid fått höra "Men DU klarar väl inte av det?" eller "Jaha, det kunde man ju såklart tro att det var DU som ställde till det!" Ja, han har i hela livet blivit nertryckt av sin pappa sorligt nog., nästintill mobbad och det sätetr väl sina spår också.
Det  är så mycket som spelar in.

Nu har vi löst det så att han har inte tillgång till mer än sin "månadspeng". Både han och jag har lika summa pengar varje månad att göra vad vi vill med, resten har jag hand om.

Nu är han på möte med NPT, hoppas de kommer fram till något som kan gå att förändra. Medicinen han äter nu funegrade toppen de första halvåret typ, men nu märks inte effelten längre.... Nån som vet om det är vanligt att det blir så?

Anonym (Yrja) skrev 2011-01-10 20:26:58 följande:

Ottisen: Ojdå, att han gör av med pengarna redan första veckan låter ju jättejobbigt! Och "lånar" av dig!  Vilket stort tålamod du måste ha! Att ha pengar sparade innebär ju en trygghet också..

Det låter som en bra lösning att han har "månadspeng". Tycker han det är bra också?

Jo han tycker det är en bra idé också, då är det ju bara han själv som drabbas i alla fall, när han handlar upp pengarna direkt han har tillgång till dom.... Jag har ju på samma sätt, samma summa varje månad som han - att göra av med på vad jag vill, smink eller vad som helst. Grejjen är den att jag är ganska sparsam så jag har ju alltid pengar över, vilket han aldrig har typ.  Men men....

Jag har hand om familjens gemensamam ekonomi, så den är safe sedan 1 år tillbaks typ. Men innan det, när vi båda ansvarade för den så gick det åt skogen kan jag lova :-/

Bok frågan! Finns en bok som heter "10 kvinnor med ADHD" av   M. Nauclér framtagen av Attention föreningen. Lånade den på biblioteket (trots att min sambo är en man!!hihi) den innehåller inte så mycket fakta, mer 10 personliga berättelser från kvinnor med adhd/add.
Rätt läsvärt tyckte jag iaf.

Strulmaja---- > Han är 30 år.Fick diagnosen adhd för ganska exakt 1 år sedan.

Jag är också intresserad av e-nummer, haha, om man nu kan kalla det ett intresse! Men så som du beskriver, försöker laga så naturlig mat som möjligt, även om de tär svårt ibland - smakförstärkare finns ju överallt och att bara köpa ekologiskt blir ju svindyrt i längden tyvärr inte hållbart i vår familj Men vi byter ut det vi kan, och försöker undvika E i största möjliga mån

Sambon däremot, har noll koll på matlagning överhuvudtaget, kan knappt värma i micron ens

Vilken andra tråd? Fråga du! Inga problem alls, det är väl därför man är med i såna här forum - kunna dela erfarenheter!

Strulmaja---> När man är intresserad så går det av bara farten ju, de där med e-nummer o så! Och jag är inte slavisk, använder buljongtärningar och så då och då med 

Jaha.... nu såg jag den andra tråden!

Nu har jag läst listan i den andra tråden och mycket, säkert 75-80% av alla saker i listan stämmer så bra in på min sambo, vissa av sakerna är klockrena tex förlägger saker typ plånboken, svartvitt tänkande, ekonomiska problem, inte kan göra flera saker samtidigt (och då kan det va minsta lilla, ha två plattor igång på spisen samtidigt tex.) etc etc. De flesta stämmer in faktiskt, nu när jag läse en tredje gång

Jaha!!! Sorry, fattade fel där. "Normal" och normal..... men ja, har läst igen.  De symptom som står med känns inte alls som något jag "är" eller har problem av, men vad vet jag? Kanske skulle min sambo läsa listan och svara, kan ju uppfattas anorlunda från betraktarens sida kanske.

De här sakerna kan jag dock "lida av" då och då:

~ Igångsättningssvårigheter - även de enklaste sysslor som t.ex vika tvätt, plocka ur diskmaskinen, duscha eller borsta tänderna skjuts upp.
Mest för att jag blir lat ibland eller helt enkelt inte orkar. Men inte så att det blir nåt större "problem" eller så egentligen.


~ Beslutsångest - vela och fundera alldeles för länge innan ett beslut tas.
När det gäller lite större saker, som typ att köpa en ny mobiltelefon eller liknande. Kan sitat och jämföra i dagar! Velar hit och dit, och får nästan lite ångestliknande känslor när jag väl beslutat mig för nåt "Tänk om jag valde fel?"

~ Humörsvängningar - ibland kraftiga och ofta snabba men som fort går över
Har ganska så hetsigt temperament ja.

~ Svårigheter med närhet - kramar och gos kan uppfattas som påträngande och jobbigt om det inte sker på ens egna villkor.
Sånt kan jag tycka är jobbigt. Blir liksom lite trängd känns det som.

Ja det har vi med, min syster med, mamma.... alla jag vet typ, har en låda eller liknande där allt åker ner som inte har en given plats.

Jag blev¨också nyfiken!