ADD eller ADHD hos vuxna -Mötesplatsen

hejsan. jag har en liten fråga angående medicinering. Jjag har haft diagnosen adhd/damp sedan snart elva år. När jag fick bsekedet i 23 års åldern och frågad om jag ville börja med concerta eller liknande. Men pga okunskap samt ignorans för min sida vägrade jag kategoriskt att ge det ett försök.  nu när jag är lite äldre och klokare undrar jag vart man ska vända sig om man känner sig mogen att ge medicinerna ett försök.  

Tittade i villkoren för min försäkring och där ingår inte NPF-diagnoser.

Hejhej.

Hur reagerade er familj när ni berättade om er funktionsnedsättning?

Jag har en depression, ångest och inväntar utredning för ADHD och Bipolär sjukdom.

Jag har berättat för min pappa, som först blev förvånad, lite ifrågasättande. Han har nu accepterat att jag sökt hjälp för min egen och mitt barns skull.

Jag har också berättat för min syster, hon skrattade lite skämtsamt (hon pluggar psykologi) hon var inte förvånad, och hon stöttar mig.

Men, jag har inte berättat för min mamma. Inte att jag går hos en psykolog och inte varför.
men igår fick hon tyvärr reda på det..
Hon hälsade på som en överaskning igårkväll när en kompis var på besök. (Mamma hade inte träffat mig och sitt barnbarn på 1 vecka, hon hade erbjudit mig vikariat på hennes jobb, jag var tvungen att avböja pga dåligt självförtroende och sömnbrist. Läs Panikångest)

Jag hade inte lagt undan alla broschyrer och tipsböcker jag hade hemma angående psykisk ohälsa.
(Jag försökte lägga undan dem när hon inte såg)
Men hon fick syn på en tipsbok om hur man förhåller sig till barn under en depression.

Hon frågade mig om jag inte mådde bra.
Jag sade bara att jag inte visste det, men att jag är nedstämd.

Mamma: Du borde göra något annat på dagarna än att sitta hemma, då skulle du må bättre.
Jag: Mitt humör är upp/ner i perioder. (sprallig, motiverad, till seg och deprimerad) och att jag kanske har bipolär sjukdom.
Mamma fnös: Vem som hade sagt det? "alla är upp/ner"!
Jag: Min psykolog sade det.
Mamma: Tror du att du mår bättre av att placeras i ett fack? Alla mår såhär!
Jag: Jag kan ju få hjälp. Hon tror även att det kan vara ADHD.
Mamma: Vet du att ingen låter en psyksjuk mamma vara förälder? Du får inte ta körkort osv!
Jag: Det är inte "psyksjuk" det är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning!
Mamma: Tror du att en diagnos gör det bättre för ******? (min son)
Jag: .....
Mamma: Stackars ****** som har ***** som pappa och en psyksjuk mamma!
Jag: Det är en neuropsykatrisk funktionsnedsättning!

Hon förvann sedan ut genom dörren med en smäll.

Anonym (odiagnostiserad) och Anonym (egen): Jag har gått och går med samma funderingar som ni. Och det är inte för inte som jag är lite orolig att jag ska gömma mig bakom diagnosen för jag har gjort det förr. Eller, nej, inte gömt mig, snarare "blivit" min diagnos. Jag kände mig stämplad som psykiskt sjuk och tänkte att jaha men då kan jag lika gärna leva ut all galenskap jag har inom mig. Omedvetet och medvetet använde jag också min diagnos som en förklaring i tid och otid till mitt beteende och mående. Detta tolkades av andra (dåvarande sambon speciellt) som en ursäkt, jag blev ständigt missuppfattad. Det sista jag ville var att bli sedd som ett offer, som svagare än andra etc men det var ofrånkomligt för att helt enkelt inte blev trodd och tagen på allvar.

Nu är det lite samma sak. Jag har inte fått min diagnos än, men är under utredning. Jag känner mig inte rädd över att jag ska gömma mig bakom min diagnos och använda den som ursäkt. Jag tar detta på fullt allvar och utreds för att jag vill veta vafan det är för fel på mig och hur jag kan bli en bättre människa och jag är fullt införstådd i att det kräver en hel del jobb, att medicinering inte är allt. MEN jag känner inte att jag bli tagen på allvar av mina närmaste och det är riktigt frustrerande. För att ta min sambo te.x. Ibland tycks han vara väl införstådd i problematiken och jag känner mig förstådd och allt det där. Men så ibland är det som om han tror att jag skyller allt på min ev ADHD när jag bara förklarar mina tillkortakommanden.

Andra som läser detta nu tänker säkert att: Jo visst, hon säger hon använder det som en förklaring men hur kan hon veta det?
Jag vet det därför jag rannsakat mig själv såååå många ggr och rannsakar mig själv dagligen. Jag känner till mina sämre sidor och brister och jag kan ärligt erkänna dem och stå för dom, till skillnad från vissa andra i min omgivning. Jag slår inte ifrån mig kritik så fort jag nås av den, inte innan jag smakat på den. Men jag kan ärligt säga att ibland önskar jag att jag var en falsk och feg jävel som ville ha diagnos just av den anledningen-för att använda den som ursäkt, för att slippa ta ansvar och allt det där för jag inbillar mig ibland att saker och ting å ena sidan då skulle vara enklare. Jag är så ofantligt jävla KUKtrött på att förklara mig om och om igen, på att ALDRIG bli tagen på allvar, ständigt missförstådd. Jag orkar snart inte mer men så fort man yttrar dessa ord blir man kallad offer så lika bra att hålla käft där också.

Det är inte bara fördelar med diagnos. Jag förstår att ni tvekar och tvivlar. Däremot önskar jag att det inte behövde vara så. En diagnos bör inte ses som en stämpel utan mer som en slags guide, något att utgå ifrån men absolut inget att stanna vid eller gömma sig bakom. Det är efter diagnostisering som det riktiga arbetet börjar. Det är åtminstone så jag ser det och så jag förklarat det för andra. Trots det blir jag inte trodd. Trots min öppenhet, ärlighet och självdistans är vissa skeptiska. Kanske just därför? Jag vet inte. Men jag vet en sak: Jag tänker inte försätta mig i samma sits en gång till. Om jag står där sen med diagnosen ADHD på pappret redo att ta itu med mig själv en gång för alla och kanske börja medicinera, gå i terapi igen etc så vill jag fan inte höra från någon, allra minst mina närmaste, att jag använder diagnosen som en jävla ursäkt. Det må låta hårt men jag kommer klippa en sådan kontakt direkt men jag ser ingen anledning till varför man ska bemöda sig förklara för dessa idioter hur läget är. Så, om ni någon gång bestämmer er för att bli diagnostiserade, tänk på att det i första hand är för er egen skull ni gör det, ingen annans. Om ni väljer att berätta om det för någon är upp till er. Jag förstår om ni inte skulle göra det.   

Har en riktig bajsdag idag - trött men rastlös, svårt att fokusera och koncentrera mig, uttråkad...ångest och massa tankar som snurrar....BLÄ!

Concerta!
Hej, det var ett tag sedan jag skrev sist.
Jag har äntligen vågat prova concerta nu!
Det är femte dagen jag tar medicinen och det är en märkbar förbättring.

Första dagen blev jag jättetrött och seg, men det kan bero på att jag stressade upp mig inför första tabletten.
Fick panik och hjärtklappning, trodde att den verkade direkt och att pulsen berodde på tabletten.
När den väl verkade på riktigt blev jag påtagligt lugn istället Var trött hela dagen.

Förbättringar:
Jag är lugnare.
Jag är mycket mindre orolig och ältar nästan ingenting.
Jag pratar lugnare enligt omgivningen, själv tycker jag att jag pratar fort.
Jag har mer uthållighet på jobbet.
Ångesten på kvällarna är nästan helt borta.
För första gången på många år blir jag inte hysterisk över getingar,
(satt på jobbet och frukostfikade ute, en geting flög nära, satte sig på bordet men jag satt ändå kvar!

Det underbaraste är att min oro är mindre.
När det gäller fokusering är jag lite besviken, trodde jag skulle bli super-närvarande.
Men jag kan lyssna bättre på andra utan att avbryta, jag kan titta folk i ögonen längre tid och jag blir inte lika trött i huvudet i stora sällskap.
Dessutom är mitt morgonhumör mycket bättre.

Kanske ska tillägga att jag äter sertralin 50g också (concertan är på 18mg).

Någon mer som äter concerta här?

Sitter på mitt ena jobb just nu och är sååååå uttråkad, trött som fan och vill bara gå hem och sova....