ADD eller ADHD hos vuxna -Mötesplatsen

Jag inväntar att komma in på uterdningslistan men tyvärr kan det ta ett par månader tills man kommer fram, väntar och väntar och väntar, så drygt, än så länge har det bara gått 4 cekor ca.

Har inte läst alla inlägg här så förlåt om du sagt det tidigare men hur långt har du kommit ?

Kram!

Jag undrar bara;  vad är en Bas-utredning?

Själv har jag fyllt i ett första formulär (screening sa dom) där jag skattade så högt att en utredning var att rekommendera.
Nu har jag varit på ett samtal och då ville dom först att en förälder/anhörig fyllde i massa frågeformulär om hur jag var som barn. (Det lämnade jag in igår...(genomgående var att jag var hyperaktiv som barn).
Sen sa psykologen också att dom tycker att jag ska genomgå ett begåvningstest. Dom, psykologerna och kuratorn, tror att jag är begåvad och därför lyckats dölja mina problem så länge. Det är jobbigt att höra. Jag vill inte att folk ska tro att jag är begåvad, sådana krav att leva upp till. Då måste jag ju prestera mycket bättre än andra, för att inte ses som misslyckad. Nu oroar jag mig för begåvningstestet, för tänk om jag inte alls är "begåvad".
Jag tycker det snurrar i huvudet? Är det en bas-utredning, eller är det ADHD-utredning (vilket jag trodde det var).

Jag är nog mest rädd att dom ska säga "allt är bra med dig. Du är fullständigt normal, såhär ska det vara i huvudet. Lycka till! Hejdå!" Gaaah, det klarar jag inte!

Jag har en ångestproblematik som heter duga, och har haft problem sedan jag var tonåring med ångesthantering. Förresten, ångest är ett normaltillstånd i mitt liv.

När jag läser i den här tråden så skrattade jag flera gånger (hoppas ni inte tar illa upp), men jag kände igen mig. Sättet flera av er skriver på. Det här förtydliga förtydliganden, för att sedan skriva lite till...så att man inte verkar flummig, för att sedan ändå skriva; nu flummar jag iväg.

Anledningen till att jag nog trots allt vill ha en diagnos, är för att jag inte längre orkar trycket.
Jag tycker att jag är misslyckad. Jag är ingenting. 3 barn, men jag har nog inte lyckats med något i mitt liv. Sen kan jag inte ta in om folk säger att jag visst är något. Det går in genom ena örat och ut genom andra.
För mig är det ingen tillfällig livskris, jag har alltid kännt så. Fick en ålderskris redan som 20-åring. Innan dess var det ju tonårskris, innan dess var det ju livsöden som gav kriserna.

Jag har varit sjukskriven i 1 år nu. Jag dööör av tristess, men så fort jag försöker mig på att göra mer än en sak samtidigt så ligger jag i 2 dagar utslagen av trötthet. Jag fick en ordentlig depression förra året.
Jag älskar att vara hyper, har alltid vetat att jag är det, och då gäller det att passa på, när man är aktiv som satan. Jag hatar att sova. Jag brukar alltid skämta om att "äta och sova är för dom svaga". Jag glömmer nämligen mat (tråkigt att laga och äta mat).

Det svåra med mig är att man inte vet vad som är vad. Jag har inte haft ett stabilt liv alls. Kaos, trauman, galen bakgrund, rörigt, misshandlad, knäckt osv. Men antingen är jag för dum för att ge upp, eller så är det min rastlöshet som gör att jag reser mig upp igen och igen och igen och försöker igen. :-P Det är den där drivkraften som jag har som kanske räddat mig när livet på allvar varit lite väl övermäktigt. (får ofta frågan: "hur kan du vara så hel, med tanke på allt du gått igenom")

Skriver här kanske lite för att skriva av mig. Känner mig lite ensam i allt. Tycker att livet är tråkigt. Kan inte komma på vad som skulle ge mig en rush. Jag älskar rusher. Kickar på adrenalin. Då är jag lycklig i korta sekunder. Sen är det borta och då blir jag lite depp. Sen kommer jag på något nytt som jag ska göra. Då är det fullt ös, och jag mår bra, sen tröttnar jag, blir trött och så blir jag nedstämd.
Jag behöver enormt mycket intellektuell stimulans, men just nu är jag i en stiuation där jag inte riktigt orkar det heller. Min utmattningsdepression har sugit musten ur mig, fatta hur frustrerande det är. Jag har inte lust eller tid att vara deprimerad. Jag vill bli bra. Fixa mig liksom, så att jag kan fortsätta. Så att jag kan vara en bra och fungerande människa. Jag är inte för medicinering. Brukar vara det där undantaget som bekräftar regeln...men nu...jag känner mig desperat. Min hjärna gör inte som jag vill. Den lever ju sitt egna liv trots jätte bra KBT. KBT har jag svarat på bra, men mitt liv blir ändå som en röra där jag inte får ihop A-B-C-D. Det blir lite som det vill där. Antingen D eller kanske Z.

Jag hatar att inte kunna sitta still. Kan inte sitta ner med barnen och äta en normal middag. Har aldrig kunnat detta. Det kryper i kroppen. Jag springer mest runt och ska göra andra saker. Jag måste ha en destination, som ger belöning. Ett mål liksom. Njuta av livet...hm...ja, då får det vara ett mål som: "lukta på blommor i 7 minuter *njut*" och klarar man målet så kan jag belöna mig med en kopp kaffe, eller 30 minuter framför datorn.

Jag pratar fort, men skäms när folk påpekar det. Då kan jag istället lägga all fokus på att vara tyst, men då missar jag säkert ngt.

Jag kan teoretisera saker. Allt faktiskt, men jag kan inte applicera det på mig själv. Det känns som en fysisk omöjlighet att ändra mig, hur mycket jag än vill. För jag vill verkligen inte vara som jag är. Jag är så less på det. Men hur jag än försöker så snubblar jag hela tiden. Lagom går inte. Seriöst, jag är så trött på mig själv. Behöver semester från mig själv. Fatta hur jobbigt, att jag måste umgå med mig själv 365 dagar om året.

Jag har försökt det där med ekonomi, att få det att fungera. Så får jag en nyck. Jag ska få ordning på det. Det slutar ju med att jag sitter med excel och för in varje kvitto. Arkiverar och sorterar. Överstryckningspenna för att sortera på kvittot  hygienartiklar i en kolumn osv. Hur länge höll den nycken? 2 veckor. Tack och hej liksom. Så ger jag upp och skiter i det istället. Under som 2 veckorna kunde jag inte få andra saker att fungera. Kan liksom inte hålla en jämn nivå.

Jag skjuter upp allting, sen kör jag huvudet i sanden som en struts och hoppas att ångesten försvinner av sig själv.
Jag har sämsta självkänslan känns det som och oroar mig jämnt för att folk kanske tycker att jag är jobbig. (ser att jag skrivit ett 6 mil långt inlägg nu, så nu känner jag mig jobbig för det:-P)

Gaaahh! Nu får det vara nog tror jag. Nu får livet allt lätta och min hjärna får sluta gå i 540 km/h. Jag har börjat öppna mig för vänner och prata precis så som jag tänker, dvs bara låta dom hänga med i min värld. Ingen har hängt med. Mina tankar går för snabbt, min ångest är för hög, oron för främmande, farten för hög, svägningarna för snabba.

Är det någon som känner igen sig?

Åhh! Är det inte frustrerande! Man sliter med att gå på samtal, man rannsakar sig själv. Man bearbetar, men ändå vill det sig inte. Jag har nu närmare 10 år av terpi med mig. (14 år om man räknar kurator under skolgången också).
Men jag måste säga KBT har ändå varit oerhört bra för mig. Det har hållit ihop mig på ngt sätt. Min psykolog har varit fantastisk, och läst mig så himla bra. Men nu har man liksom kommit till en punkt, det blir liksom lite stiltje i det hela, och jag vill fortsätta komma framåt. Få ordning som går att hålla om man säger så!

Lite tankar:

Min sambo säger att det har blivit värre sen det här med add/adhd kom upp. Att jag gör mindre i hemmet nu än vad jag gjorde innan.
Först blev jag förbannad när han sa så: Vadå, skulle jag fejka mej till "symtom"??

Men sen när jag tänkte efter så kanske det stämmer.
Det kanske är så att jag slappnar av nu när jag vet att det troligtvis är nåt som inte "stämmer" däruppe. Att jag inte längre orkar lägga all den energi det går åt för att hålla mej på ytan så att det ska se någorlunda ut här hemma (det gör det ju inte ändå).

Kände/känner ni på samma sätt?

 

Känner också igen de exempel du tar:)

Tycker bara att det är så SYND att man ska behöva låta det passera. Det borde vara lika mycket förståelse som med andra funktionshinder. Bara för att ADHD inte alltid syns eller märks vid första anblicken betyder ju inte att det inte existerar. Jag menar inte att vi ska bli erkända för att kunna skylla på våra diagnoser och därmed "kolla undan" diverse saker, men i alla fall bli tagna på allvar. Jag menar - man säger ju inte till någon som är synskadad att "du kan nog se om du bara vill" eller "det är väl bara att anstränga sig lite" etc.

Tycker vi i tråden borde slå våra kloka hjärnor ihop och komma på lite bra svar på dessa respektlösa påståenden som jag tror att de flesta med ADHD/ADD hört någon gång.