ADD eller ADHD hos vuxna -Mötesplatsen

Jag undrar bara;  vad är en Bas-utredning?

Själv har jag fyllt i ett första formulär (screening sa dom) där jag skattade så högt att en utredning var att rekommendera.
Nu har jag varit på ett samtal och då ville dom först att en förälder/anhörig fyllde i massa frågeformulär om hur jag var som barn. (Det lämnade jag in igår...(genomgående var att jag var hyperaktiv som barn).
Sen sa psykologen också att dom tycker att jag ska genomgå ett begåvningstest. Dom, psykologerna och kuratorn, tror att jag är begåvad och därför lyckats dölja mina problem så länge. Det är jobbigt att höra. Jag vill inte att folk ska tro att jag är begåvad, sådana krav att leva upp till. Då måste jag ju prestera mycket bättre än andra, för att inte ses som misslyckad. Nu oroar jag mig för begåvningstestet, för tänk om jag inte alls är "begåvad".
Jag tycker det snurrar i huvudet? Är det en bas-utredning, eller är det ADHD-utredning (vilket jag trodde det var).

Jag är nog mest rädd att dom ska säga "allt är bra med dig. Du är fullständigt normal, såhär ska det vara i huvudet. Lycka till! Hejdå!" Gaaah, det klarar jag inte!

Jag har en ångestproblematik som heter duga, och har haft problem sedan jag var tonåring med ångesthantering. Förresten, ångest är ett normaltillstånd i mitt liv.

När jag läser i den här tråden så skrattade jag flera gånger (hoppas ni inte tar illa upp), men jag kände igen mig. Sättet flera av er skriver på. Det här förtydliga förtydliganden, för att sedan skriva lite till...så att man inte verkar flummig, för att sedan ändå skriva; nu flummar jag iväg.

Anledningen till att jag nog trots allt vill ha en diagnos, är för att jag inte längre orkar trycket.
Jag tycker att jag är misslyckad. Jag är ingenting. 3 barn, men jag har nog inte lyckats med något i mitt liv. Sen kan jag inte ta in om folk säger att jag visst är något. Det går in genom ena örat och ut genom andra.
För mig är det ingen tillfällig livskris, jag har alltid kännt så. Fick en ålderskris redan som 20-åring. Innan dess var det ju tonårskris, innan dess var det ju livsöden som gav kriserna.

Jag har varit sjukskriven i 1 år nu. Jag dööör av tristess, men så fort jag försöker mig på att göra mer än en sak samtidigt så ligger jag i 2 dagar utslagen av trötthet. Jag fick en ordentlig depression förra året.
Jag älskar att vara hyper, har alltid vetat att jag är det, och då gäller det att passa på, när man är aktiv som satan. Jag hatar att sova. Jag brukar alltid skämta om att "äta och sova är för dom svaga". Jag glömmer nämligen mat (tråkigt att laga och äta mat).

Det svåra med mig är att man inte vet vad som är vad. Jag har inte haft ett stabilt liv alls. Kaos, trauman, galen bakgrund, rörigt, misshandlad, knäckt osv. Men antingen är jag för dum för att ge upp, eller så är det min rastlöshet som gör att jag reser mig upp igen och igen och igen och försöker igen. :-P Det är den där drivkraften som jag har som kanske räddat mig när livet på allvar varit lite väl övermäktigt. (får ofta frågan: "hur kan du vara så hel, med tanke på allt du gått igenom")

Skriver här kanske lite för att skriva av mig. Känner mig lite ensam i allt. Tycker att livet är tråkigt. Kan inte komma på vad som skulle ge mig en rush. Jag älskar rusher. Kickar på adrenalin. Då är jag lycklig i korta sekunder. Sen är det borta och då blir jag lite depp. Sen kommer jag på något nytt som jag ska göra. Då är det fullt ös, och jag mår bra, sen tröttnar jag, blir trött och så blir jag nedstämd.
Jag behöver enormt mycket intellektuell stimulans, men just nu är jag i en stiuation där jag inte riktigt orkar det heller. Min utmattningsdepression har sugit musten ur mig, fatta hur frustrerande det är. Jag har inte lust eller tid att vara deprimerad. Jag vill bli bra. Fixa mig liksom, så att jag kan fortsätta. Så att jag kan vara en bra och fungerande människa. Jag är inte för medicinering. Brukar vara det där undantaget som bekräftar regeln...men nu...jag känner mig desperat. Min hjärna gör inte som jag vill. Den lever ju sitt egna liv trots jätte bra KBT. KBT har jag svarat på bra, men mitt liv blir ändå som en röra där jag inte får ihop A-B-C-D. Det blir lite som det vill där. Antingen D eller kanske Z.

Jag hatar att inte kunna sitta still. Kan inte sitta ner med barnen och äta en normal middag. Har aldrig kunnat detta. Det kryper i kroppen. Jag springer mest runt och ska göra andra saker. Jag måste ha en destination, som ger belöning. Ett mål liksom. Njuta av livet...hm...ja, då får det vara ett mål som: "lukta på blommor i 7 minuter *njut*" och klarar man målet så kan jag belöna mig med en kopp kaffe, eller 30 minuter framför datorn.

Jag pratar fort, men skäms när folk påpekar det. Då kan jag istället lägga all fokus på att vara tyst, men då missar jag säkert ngt.

Jag kan teoretisera saker. Allt faktiskt, men jag kan inte applicera det på mig själv. Det känns som en fysisk omöjlighet att ändra mig, hur mycket jag än vill. För jag vill verkligen inte vara som jag är. Jag är så less på det. Men hur jag än försöker så snubblar jag hela tiden. Lagom går inte. Seriöst, jag är så trött på mig själv. Behöver semester från mig själv. Fatta hur jobbigt, att jag måste umgå med mig själv 365 dagar om året.

Jag har försökt det där med ekonomi, att få det att fungera. Så får jag en nyck. Jag ska få ordning på det. Det slutar ju med att jag sitter med excel och för in varje kvitto. Arkiverar och sorterar. Överstryckningspenna för att sortera på kvittot  hygienartiklar i en kolumn osv. Hur länge höll den nycken? 2 veckor. Tack och hej liksom. Så ger jag upp och skiter i det istället. Under som 2 veckorna kunde jag inte få andra saker att fungera. Kan liksom inte hålla en jämn nivå.

Jag skjuter upp allting, sen kör jag huvudet i sanden som en struts och hoppas att ångesten försvinner av sig själv.
Jag har sämsta självkänslan känns det som och oroar mig jämnt för att folk kanske tycker att jag är jobbig. (ser att jag skrivit ett 6 mil långt inlägg nu, så nu känner jag mig jobbig för det:-P)

Gaaahh! Nu får det vara nog tror jag. Nu får livet allt lätta och min hjärna får sluta gå i 540 km/h. Jag har börjat öppna mig för vänner och prata precis så som jag tänker, dvs bara låta dom hänga med i min värld. Ingen har hängt med. Mina tankar går för snabbt, min ångest är för hög, oron för främmande, farten för hög, svägningarna för snabba.

Är det någon som känner igen sig?

Hehe! Det måste ha varit en chock att få så många diagnoser, eller? Knäpp på riktigt eller kanske det bara är så att man har en annorlunda hjärna tänker jag! "The thing that sometimes drives me hazy. I´m I or the other ones crazy?" Kanske är det just vi som är normala, och alla som klarar av att leva i detta samhälle är onormala, men ändå tillhör normen. Kanske genom att uppmärksamma det med diagnos gör att samhället nu måste jobba på att förändras så att det kan anpassas åt alla!

I början av min sjukskrivning som också blev en tid på psyk, inlagd i 2 månader, så började man prata om bipolär, men efter att ha pratat med anhöriga så fick dom inte riktigt ihop ekvationen. Jag hade mycket runt omkring mig, och hade lyckats ta mig ur ett våldsamt förhållande, så anledningen till mitt bryt hade kanske sina förklaringar. Så jag har gått i terpi, psykodynamisk och kognitiv. Jobbat som bara den för att komma upp på fötter, ta mig vidare. Nu när det är stabilt, när jag har förutsättningarna, så börjar man se vad som är vad kanske. Innan har det varit svårt att veta vad som är äpplet och vad som är trädet.
När psykologen nämnde ADHD höll jag på att trilla av stolen. Har aldrig ens tänkt i dom banorna. Jag hade den där mediala bilden av ADHD och kunde inte alls se mig som ett bråkigt och störigt barn.
Började läsa om hur det funkar för flickor med ADHD och då klickade det.

Läkaren berättade att det har upptäckts på senare tid att man, när det kommer till kvinnor, blandat ihop bipolär med ADHD. Att man i en del fall, trott att det varit bioplär, när det egentligen är ADHD.

Jag har ju alltid varit upp och ner som en jojo. Upp som en sol, ner som en pannkaka och det kan ju skifta på bara några timmar. Men jag hade aldrig haft så svåra depressiva perioder som den förra sommaren. Det var en krisrelaterad depression, men efter att ha provat både, SSRI, SNRI och TCA-preparat så insåg jag att det inte hjälpte. Det tog bara bort min drivkraft på något konstigt sätt och jag kände det som om min hjärna var trög. Det var hemskt. Istället för att hjärnan går i 700 så gick den inte alls. Sa då till läkaren efter flera månader att jag "ville ha tillbaks min hjärna". Hon höll med, det funkade dåligt. Så jag fasade ut medicinerna och började KBT (privat, för kön var lång och jag hade ingen lust att vänta (vänta är inte min grej för övrigt, har jag insett. Tycker alltid att jag ska få gå före i kön, ser alltid till att få komma fram )). Gick i terpi 2 ggr i veckan samt stödsamtal genom soc och kurator genom öppenvården. Nu skulle jag bli bra, fort som satan!
Så på öppenvården blev jag ett huvudbry, för jag var annorlunda. Jag lyckades ta mig upp på fötter snabbare änn kanske många andra. På mediciner ville jag dö, men när jag slutat vägrade jag ge upp. Ville inte vara deprimerad. Jag slutade med alla mediciner. Ingen mer benzo, inga sömntabletter, inga antideppresiva, inga mediciner för biverkningarna. Jag var "ren" på 1 månad och jag slet för att rodda allt. Det som tydligen facinerade, var att när jag väl bestämt mig för att fixa en sak, tycktes jag klara det så bra, men en helhet blev det aldrig utan väldigt spetsinriktat.  Det var också svårt att förstå om det var stressen som gav alla symptom, eller någon annan underliggande orsak. Vad var vad? Varför kunde jag inte sova?
Men jag har aldrig kunnat sova insåg jag så sent som för en vecka sen när jag läste min dagbok från när jag var liten. Hålla en röd tråd, kanske hade det med att jag var undernärd. Men jag kunde fortfarnde inte hålle en röd tråd när jag gick upp i vikt igen. Speedad, ja, var kom min hyperaktivitet från? Vardagsglömsk. Stress kanske. Mitt inre har alltid varit kaotisk, men kanske har det med min barndom att göra?

Det hjälper inte att man har en mamma som får Marilyn Mason att framstå som fullständigt normal. Min mamma vägrar att tro på ADHD, men slänger andra diagnoser efter mig som AS och CDD, borerline mm. Men det tror inte läkaren och psykologerna änn sålänge.

Det som jag upplever är att jag mår bäst när jag har mycket att göra. Dvs saker som är intressanta och utvecklande. Att gå hemma och städa, plocka och laga mat är så tråkigt att jag dör och då villar jag bort mig. Tvätta fönstrena kan kännas lika viktigt som att laga mat, och då får jag panik. Vilket ska jag göra först? Så kan det sluta med att jag limmar stolarna istället.
Jag behöver supermycket stimulans, då känner jag mig glad, men så är jag nog för utbränd, för jag är död i 2 dagar efter att jag varit i sociala sammanhang, eller något annat som kräver mycket tankemöda. Så lite kraft har jag aldrig haft innan. Då kunnde jag nog köra på lite mer. Och när jag var trött, pressade jag mig ännu hårdare, tills jag åkte på en killerass förkylning, eller något annat som gjorde mig sängliggande och inte ens då kunde jag ligga och sova.

Jag känner lite att nu får det vara bra med all galenskap och allt kaos. Jag är så trött på att vara ojämn i mitt humör. Visserligen har jag en stor portion humor, och kan driva om mina störda beteenden och det blir en hel del roliga anekdoter från mitt vardagsliv.  Min impulskontroll är sådär bra ju...eller jag har knappt någon sådan alls känns det ibland som. Pekade finger åt en tant härmodagen för att jag blev sur på henne (40-talister retar ihjäl mig ibland ). Sa till en gubbe "har du inte fått kuk på länge eller?" för att han var jobbig mot mig i affären (han var faktiskt dum i huvudet på riktigt).
Tro mig, jag försöker verkligen att hålla tillbaks. Jag menar, jag har lärt mig vad som är socialt accepterbart. Jag fattar att jag inte alltid måste försvara mig. Jag vet att världen inte går under om någon tränger sig före mig. Jag fattar att det är fult att tävla hela tiden. Men jag måste prestera, annars känner jag mig helt värdelös. Fast även om jag är bäst, så varar den känslan aldrig mer än några minuter, för sedan tycker jag ändå att jag är sämst. Jag har ju inte åstadkommit något vettigt i mitt liv.

Hur fungerar ni som mammor, ni som har barn?

Jag undrar om det finns någon barnanpassad bok om hur det är att leva med en mamma som har ADHD.

Min dotter tycker att jag är fruktansvärt glömsk. Jag kan helt glömma av matsäck och allt sånt, men när jag kommer ihåg det så blir det en matsäck som är rustad för krig, våtservetter, 65 olika snacks etc. Mat...ja antingen är det hemodlat eller pizza. Kanske kommer vi hem med badskum, när vi egentligen skulle handla lunch. Ibland vaknar man upp och ens familj är mer stökig än the Osbournes, ibland känns ens barn som von Trapp och jag vill sjunga Edelweiss för att allt är så bra och jag är lika präktig som Julie Andrews. Skolan får skriva postitlappar till mig, annars glömmer jag att läsa infon. Kan ju egentligen läsa, men måste dom skriva det så att det ser så tråkigt ut? Min dotter är lika virrig och dagdrömmande som mig, så kul när man letar efter saker, och ingen minns vem som slarvade bort det. Kul när man glömt av sig och fått för sig att stryka underkläder kl 2 på natten och vaknar som ett trött vrak som ser ut att ha ramlat ner från fulträdet och inte alls kan fokusera på vad barnen säger.

Min vardag fungerar väldigt dåligt och egentligen behöver jag en fru som håller ordning och reda på mig. För övrigt behöver jag en man också, som kan försörja mig, eller kanske en revisor, en kock mm, som kan dölja mina brister. :-P

Åhh! Är det inte frustrerande! Man sliter med att gå på samtal, man rannsakar sig själv. Man bearbetar, men ändå vill det sig inte. Jag har nu närmare 10 år av terpi med mig. (14 år om man räknar kurator under skolgången också).
Men jag måste säga KBT har ändå varit oerhört bra för mig. Det har hållit ihop mig på ngt sätt. Min psykolog har varit fantastisk, och läst mig så himla bra. Men nu har man liksom kommit till en punkt, det blir liksom lite stiltje i det hela, och jag vill fortsätta komma framåt. Få ordning som går att hålla om man säger så!

Jag har en liten fråga här...har skrivit i andra symptomtråden...men frågar här också.

Jag kan inte ta hand om min ekonomi. Har aldrig lyckats, det spelar ingen roll hur jag gör. Har gått i budget och skuldrådgivning, kan räkna, fattar grejen, men seriöst, jag får fortfarande inte ihop det. (jag har aldrig köpt på avbetalning, men är noll kreditvärdig). Jag kan inte betala räkningar i tid, om ens överhuvudtaget. Jag har sån ångest över detta, men hur jag än gör så blir det katastrof. Jag har provat med budgetar och skrivit in alla kvitton på excel....men det håller aldrig.
Nu föreslog mitt boendestöd en Godman. Är det någon som har erfarenhet av detta? Våndas så eftersom jag behöver bolla detta med någon. Jag vill ju att någon annan ska ta hand om det, jag kan ju inte och extremt mycket av min energi går åt till att oroa mig kring pengarna, men jag lyckas aldrig hålla en ekonomi. Känner mig som en idiot, hur svårt ska det vara....för mig känns det som ett oöverstigligt hinder.
Skulle vara jätte glad om någon ville komma med tips, råd eller tankar kring detta med Godman!

Det här är med städning är hopplöst jobbigt, men min strategi har blivit att ta ett rum i taget. Det krävs extremt mycket tankeverksamhet att hålla sig där, men jag försöker hela tiden tänka, "städa detta rummet". Sen allt som inte ska vara i det rummet, ställer jag precis utanför dörren. Jag jobbar från ett hörn och bakåt, lite som hur man skulle göra om man målar om ett golv. Mitt problem då är att inte halka iväg på detaljer. Att inte se en fläck och då börja ta den, då ballar det ofta ur med att jag ska tvätta väggar, duscha blommor, skura insidan av skåp osv. Men jag föser saker så att jag åtminstone får ett rum klart, då brukar det ta fart när jag ser att något händer.
Jag har också belöningssystem. Motivationsbelöning, en kopp kaffe t ex, godis osv. Tävlingar, som att jag ska göra det under en viss tid osv. Det krävs hyperfokusering från min sida, det krävs att jag ska veta vart jag ska börja. Jag försöker lura hjärnan att kanske bara göra till de osynliga linjerna jag har på golvet (linjer som bara jag känner till). Jag dammsugar hörnet, föser undan sakerna bort, från rummet jag städar i och då brukar jag få kraft av att se att ngt händer....annars gör jag som du, springer runt och lägger in i tvättmaskinen, men inte klart, förflyttar mest saker från rum till rum.

Jag kan få hemmet i tip-top, men det tar ungefär 5 minuter sen för att det ska se ut som ett litet Beirut i misär, så det är sjukt jobbigt att hålla det ordning i mitt hem.

Hehe! Ja, du, det ser stört ut, men det är strategin jag utvecklade, för att få åtminstone ett rum klart.
När det kommer till saker....herregud vad jag kan samla, men jag flyttade 3 ggr på 6 månader. Det var bra för mig, jag tog hjälp och bara gjorde mig av med saker. Släppte taget och skänkte bort hur mycket som helst. Egentligen kunde jag ju sålt massor...men jag blir trött av bara tanken. Alldeles för många moment. Så jag skänkte.
Jag är i enormt behov av rena ytor. Inga saker som stör, som ligger framme som inte fyller en särskild funktion. In i skåp, bort så att jag inte ser det. Minsta sak framme på diskbänken så känns det lite som om jag har alla skåpsluckor öppna i köket samtidigt, det blir intryck som jag inte kan hantera riktigt. Jag måste ha det väldigt avskalat hemma, lugna färger, lite saker...funkar inte annars. Känns som om jag inte kan tänka alls då. Skulle kunna likställa känslan med 12 timmar i ett köpcenter på löningsdagen. För mycket intryck...rörigt. (om ni fattar vad jag menar?!)
Jag är sjukskriven, men har barnen så mycket jag behöver på förskola och fritids. Mycket av min tid då går åt till att få iordning hemma, när barnen är borta, så att jag ska kunna fungera när dom kommer hem. Kan omöjligt laga mat om inte det är helt rent och städat i köket. Och varje dag efter att jag lämnat barnen så ser hemmet ut som en katastrof. Never ending story. Det bara går runt och runt och runt.

?? Är inte tråden en mötesplats där man skriver om styrkor och svagheter och diskuterar lösningar och strategier bl a? Eller har jag missuppfattat tråden?

Åh, vad jag är dålig på det...att tiga.

Hehe! Låter riktigt jobbigt! (Bilen gick sönder sist för mig också...hehe)

Min KBT-psykolog kommer hela tiden med tips och idéer om hur jag ska minimera pressen och ångesten. Då gäller det att ha det så enkelt som möjligt. Dymo-textremsor på hyllorna, så att man inte ska behöva tänka vart saker ska stå.

Jag hade sånt flyt nu när jag flyttade in. Allt var nyrenoverat och nytt, nya maskiner installerade (disk/tvätt/torktummlare). Hade aldrig fixat vardagen utan dessa maskiner. Dom är ju guds gåva till mänskligheten! Jag beställer matkasse osv. Allt för att lätta på trycket. Minskar ångesten och delmoment om man slipper behöva tänka på vad man ska laga för mat, handla osv. Tvätten, slipper tänka på boka tvättid och släpa tvätt mm. Diskmaskin, helt oumbärlig. Skulle gå under utan den.

Haha!! Reklam äger! Jag har väldigt svårt att titta på film bara rakt upp och ner. Kollar helst på film om det är på TV med reklampaus. Är det inte det, måste jag ha massor i händerna, att göra så att jag ska kunna sitta still. Så himla jobbigt. Då viker jag tvätt, virkar, tvinnar håret, saker som aktiverar händerna. Men även när det är TV så kan jag inte bara sitta och titta, måste göra något mer.

Jag undrar över det här med när det kryper i hela kroppen...då kan det kännas som om mina fotsulor brinner upp. Det känns i hela kroppen, men just det med fötterna är ju hur enerverande som helst. Värst är det när man ska sova, då kan jag nästan få panik, sätter ner fötterna på golvet från sängen, för att kyla dom lite.

Hur gör ni när ni är uppe i varv? Jag kan bli så uppskruvad att jag bara vill springa, hoppa ur kroppen, göra något som får adrenalinet att pumpa. Jag skurar golv, jag trummar med fingrar, går runt runt runt i lägenheten. Ibland lyckas jag fokusera den energin till något vettigt, men ofta blir det helt kaos istället eftersom jag ínte kan sitta still och det är värst på kvällarna och då måste jag ju vara hemma, för barnen ska sova. 

  

Ni pratade om det här med att man blivit värre sedan man påbörjat utredningen (eller vet att man ska utredas). För egen del känns det mer som om man nu ser ens svårigheter mycket tydligare. Innan har jag ju undrat varför det är så krångligt och jobbigt och svårt, men jag har hela tiden försökt hålla upp en fasad. Försöker hela tiden att vara duktig. Nu orkar jag inte låtsas som om jag har koll på läget. Det tar så mycket energi att försöka fejka att man är lika anpassad och normal som andra. Jag har varit uppriktig mot min omgivning, men insett att en del människor inte fattar att man faktiskt lider av att det är som det är. Fick senast igår höra "ja, men visst kan du. Det är väl bara att du inte vill" (angående min privat ekonomi). Som om jag får betalningsanmärkningar med flit för att jag är lat.
En del har fattat att jag inte fixar tillvaron (förstått det sedan länge), en del fattar inte att jag har problem, en del tycker att jag bara ska vila upp mig, så blir allt bra. Jag hoppas bara att jag en dag kan tillåta mig själv att ha mer realistiska förväntningar på mig själv och att jag kan förlåta mig själv när jag hela tiden snubblar och gör störtdykningar i livet!

Det finns en lite dikt som jag älskar, som jag läste för många år sedan (så himla tänkvärd). Det är nog ok att sluta upprätthålla fasader:

”Possibly the greatest crime we commit against each other is this daily show of normalit. I have countless little conversations with a variety of people and the impression that most of them give is that they don´t have any problems. Even complainers present themselves as victims. They don´t suggest that they may be participating. They are all right; it´s circumstances that are wrong.

The comment ”Don´t mind him, he´s got a problem” illustrates this universal attitude toward personal difficulty. The implication is that having a problem is a strange and avoidable weakness. When I come in repeated contact with this daily facade of normality I begin to assume that I too deserve such a life, and I get annoyed with the present and look upon my difficulties as unjust. And because I assume there is something unnatural about my having a problem, I too attempt to present a problem-free appearance.”

Har jag gjort nu....inboxat dig!