ill mind skrev 2014-12-06 03:06:07 följande:
Hej!
Jag känner på mig att detta kan bli ett rätt långt inlägg, men har känt länge att jag velat skriva av mig lite! :)
Hittade hit efter ha sökt runt lite på nätet angående information kring ADD.
Antar att det inte hänger så mycket killar på Familjeliv, så det kanske är därför, men vi verkar vara väldigt få just i denna tråden i alla fall!
Som jag precis skrev så är jag alltså en kille! Jag är i övre 20-års åldern, och jag bor ensam med mina två barn som är 5 och 6 år gamla. Vi har levt ensamma sedan innan mitt yngsta barn hunnit fylla 1 år efter att av blivit utkastade ur mammans lägenhet en kväll.
Mitt liv innan jag träffade mamman till mina barn var.. Väldigt oplanerat kan man säga.. Jag visste inte vart jag var på väg, och jag hade inte åstadkommit någonting på vägen dit jag var då heller. Jag levde mitt liv för dagen, och tog den därför som den kom.
Jag har alltid vetat innerst inne att jag inte är som alla andra. Allting skulle alltid vara speciellt eller annorlunda när det kom till mig. Så långt tillbaka jag kan minnas så kändes det som att man var omringad av svart-vita människor, medans man själv satt och lös som en regnbåge. Det skulle alltid komma att bli "special-lektioner", "special-klasser", "special-utbildningar".. Aldrig kunde jag finna mig i en "vanlig" omgivning omringad av "vanliga" människor.
De vuxna sa alltid samma sak; "Du kan om du vill"
Och visst kunde jag, jag kunde sätta ett MVG utan att plugga om jag så ville..
-Men jag orkade inte!
Jag avskyr det ordet då det får en att framstå som lat (den observationen som ekat mest i ens liv) Men det finns ingen enklare förklaring, och den som läser förstår precis..
Då det "vanliga" livet inte gav mig tillräckligt, sökte jag jämt efter spänning eller nya saker att hitta på. Jag saknade gränser och var känslomässigt kall, men jag har alltid uppfattat mig själv som mer intelligent än min omgivning.
Detta ledde till att mitt liv tog den väg det tog, vilket resulterat i en berg-och-dal-bana av problem.
Jag har aldrig haft svårt för människor, utan snarare tvärt om - jag har alltid haft många vänner, och inom flera olika grupperingar. Från de främlingsfientliga till invandrarna. Från Svenssons till banditer.
Mitt liv har från början präglats av kriminalitet i alla dess former då det var där jag fann min glädje, min gnista, mitt adrenalin, och eftersom jag aldrig mer än testat enskilda droger så gällde det alltså att åstadkomma detta rent fysiskt.
Det tar emot att ge henne någon credd, men det var mamman till mina barn som fick mig att stanna upp. -Jag la min fokus på henne i stället.
Jag visste att hon var speciell, och det skulle visa sig att hon haft den värsta tänkbara uppväxten, och jag såg möjligheten i att "fixa" henne.
Det gick något år med kraftig turbulens, och med samma "spänningssökande" som jag tidigare sysslat med, fast nu tillsammans. Tills det en dag skulle visa sig att hon var gravid..
Jag visste att det var fel. Jag visste att hon inte var en tjej man skaffar barn med.. Men jag tänkte hela tiden att det kanske var detta hon behövde för att bli "bra".
-Det var det verkligen inte! Allt blev värre, och av någon anledning tänkte jag att det kanske skulle "räta till sig" med ett barn till..
Hur det gick med det avslöjade jag ju redan i början av denna långa historia..
Efter att vi blivit utkastade utan att ha någonstans att ta vägen så var det väldigt kämpigt. Jag var så himla arg på henne, och samtidigt så himla ledsen över situationen jag satt i ensam med mina två barn.
Sedan jag klippte navelsträngen på första barnet så väcktes "faders-instinkten" i mig, och jag kände direkt att jag hade förändrats.
Jag har efter det aldrig behövt tveka. Jag har alltid funnits där för mina barn till 110%, jag kommer alltid att finnas där för dem till 110%, och jag vet att jag hade offrat mitt liv för dem om det skulle behövas.
Det är dem som nu präglar hela mitt liv.
Innan dem fanns det inga hämningar, inga planer och ingen framtid.
Det värsta jag hade kunnat tänkas göra nu är att smita undan tv-licensen typ. Jag har visserligen fortfarande svårt att sätta upp en plan för framtiden, men jag planerar att ge barnen den bästa möjliga uppväxten jag kan åstadkomma, och jag tänker aldrig nöja mig!
Vilket leder mig till anledningen varför jag är här..
Vissa delar av mig är som dem är.. Som dem alltid har varit, och som dem alltid kommer att vara. För ca 2 år sedan påbörjade jag en, av många, utbildningar.
Tyvärr så gick det med den som med nästan alla andra, det sket sig.. Men jag lärde känna en person som kan komma att ha stor påverkan i mitt, och därmed barnens, liv.
Vi fann varandra direkt när vi möttes. Ju mer vi pratade desto tydligare blev det. För första gången hade jag träffat en människa som fungerade precis lika dant! Man behövde inte förklara sig, man behövde inga ursäkter och man kunde vara sig själv. Mellan oss två så var vi "normala".
Till skillnad från mig som alltid gått runt i ovisshet och vägrat tro på att jag är lat så hade denna personen genomgått en utredning som resulterade i en ADD-diagnos.
En sten lättade, i alla fall från ena axeln, när jag fick reda på detta. Kanske kan det vara så att det är därför jag är som jag är?
Fortfarande var jag som jag var, detta löste ju inte några problem i sig, men nu visste jag i alla fall åt vilket håll man skulle leta!
En del av problematiken jag har är en otrolig svårighet i att ta tag i saker som antingen är tråkiga eller jobbiga. Då jag fick höra att en eventuell utredning är väldigt långdragen med lång väntetid innan man ens kommer till ett första möte, långa väntetider mellan mötena, och många möten och tester o.s.v så kändes det för jobbigt för att ta tag i. Jag får helt enkelt "rycka upp mig" och "kämpa hårdare" och fortsätta som jag hittills gjort.
En annan del av min problematik är allt som har med morgnar att göra.
Allt från att stiga upp till att göra kaffe, frukost klä på barnen och mig själv och komma iväg. Detta har lett till att jag alltid har haft minst sagt svårt att komma i tid.
En morgon för kanske 5 månader sedan var vi som vanligt sena. Jag hade några dagar tidigare kommit på en plan för att effektivisera lämningen på skola/dagis där jag släppte av min äldsta vid den hållplats precis intill skolan där skolbussarna släpper av alla de barn som åker buss, och där ifrån är det kanske 50m, fri sikt och raka vägen in till klassrummet. Efter avsläppet åker jag och lämnar yngsta på dagis som ligger på andra sidan vägen för att sedan åka och jobba.
Planen var god, tills skolan ringer mig och frågar om vi är lediga idag?
Mitt hjärta stannar och jag vet inte ens vad jag ska säga..
Tvärvänder direkt med bilen och åker väldigt snabbt tillbaka. En resa som tog mig ca 45min men kändes som en evighet! Väl framme i samhället där vi bor så ringer det igen och jag meddelas att h*n hade gömt sig på skolgården för att h*n inte vågade komma in.. P.g.a att vi var försenade..
I det ögonblicket visste jag att det jag håller på med inte längre duger, någonting måste göras, och det måste göras omedelbart!
Letade med en gång upp numret till en psyk-klinik för att boka tid för en utredning.
Fick en tid en månad senare, och jag var nervös varje dag fram till mötet. Tänk om dem säger "sluta bara vara lat" "försök hårdare" osv.. Men så var inte fallet!
De förstod vad jag pratade om, och efter ett par samtal så fick jag mitt Ritalin utskrivet! Det har nu gått ca 2 månader sen jag fick det utskrivet, och det enda jag ångrar är att jag inte tog kontakt med dem tidigare!
Medicinen var inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag visste att det inte var ett mirakel-medel, för det är det verkligen inte, men jag hade hoppats på bättre verkan.
Det är inte sämre med än utan, men man går nog in med tron om att den gör mer än vad den är kapabel till.. I alla fall för mig, än så länge..
Tvivlar på att någon kommer läsa detta, men det var nog mest för min egna skull som jag skrev allt. Det var faktiskt rätt skönt att skriva av sig lite då jag inte vill berätta om min diagnos för någon då jag vet att den uppfattas som en "ursäkt till att vara lat", fast man har det i en bokstavskombination på papper..
--ill mind
Jag har också läst. Jag har två barn på 4 och 5 år, och jag hade aldrig aldrig klarat av att vara helt ensamstående till dem (är det på halvtid). Tycker du verkar vara en helt fantastisk pappa! Heja dig!!! Väldigt mycket med att få en diagnos är ju att förstå sig själv och sina egna reaktioner också, ofta är de ju inte vad man tänkt sig. Och att gilla läget, istället för att fortsätta försöka banka ner en fyrkantig kloss i ett runt hål =)
