Ska strax iväg på bedömningssamtal på psykiatrin. Är sjukt nervös, känns jobbigt och lite overkligt. Har aldrig varit i kontakt med psykiatrin innan. Jag har gått hos olika psykologer i omgångar men genom VC och BVC och MVC.
Har fått fylla i en massa papper som jag ska ta med mig, får inte glömma dem bara... brukar glömma saker som jag ska ha med mig. Men nu sitter jag med dem bredvid mig.
Får väl se hur det här går. Håll tummarna.
Fick brev från psykiatrin idag att jag nu står i kö för utredning. Det stod i brevet att jag skulle få en tid till psykolog inom månader. Betyder det att det kan dröja hur lång tid som helst då eller??
Känner igen mig jättemycket i det ni skriver här i tråden.
Nu har min utredning satt igång. Helt slut efter varje gång. Träffat min psykolog 2 gånger än så länge, ska dit nästa tisdag igen. Känns lite läskigt men samtidigt spännande.
Det är så sjukt många frågor man ska svara på, självskatta sig så man blir alldeles snurrig. Idag fick jag även göra ett minnestest som inte gick så jättebra. Kan verkligen inte hålla fokus. Hoppas bara att hon kommer fram till "rätt" när allt är färdigt för vad är det annars för fel på mig.
Lycka till dig dig med.
Jag har, tror jag iallafall, precis gjort klart min utredning. Nu väntar jag på att få en tid när jag ska tillbaka och gå igenom alla tester och vad jag hoppas få veta om jag har Add eller inte. Är jobbigt med denna väntan även om det bara gått en vecka sen senaste besöket, inte ens det. Vill veta nu.
Jag har inte fått träffa någon läkare utan endast psykologen som gjort utredningen. Hon har sagt att vi ska gå igenom allting vid nästa tillfälle. Har varit hos henne 4 gånger och samtalat om mina problem, fyllt i en massa papper med frågor, gjort en massa tester. Pratat om hur jag var när jag var liten mm. Har tagit sammanlagt ca 6 timmar. Var sjuk en utav tillfällena som var inbokade så att därför har jag inte fått någon ny tid. Hoppas på att få det i veckan som kommer. Hon har säkert berättat allt men jag kommer inte ihåg. Så mycket information så allt fastnar inte. Är väl en del av mina svårigheter. Så det jag inte vet är om vi kommer göra något mer som tex läkarbesök eller så. Kommer ju inte ihåg att fråga heller... Hon är annars jättebra tycker jag. Känns bra när jag är där och att hon verkligen förstår mig och ser mina svårigheter, ändå känns det ibland som att mina svårigheter inte är svåra nog för en diagnos. Blir galen på att vänta och då går hjärnan på högvarv och alla tankar bara snurrar i huvudet.
Nu har jag inte fått min diagnos ännu, får veta på tisdag. Men jag känner igen det du skriver. Jag orkar inte jobba heltid utan är sjukskriven 25 % ibland känns det som att jag skulle behöva jobba mindre men det funkar iallafall bättre än 100 %.
Jag har också 2 barn varav dottern på 9 år troligtvis också har adhd och något inom autismspektrat. Alltför ofta är jag helt slut i huvudet när jag kommer hem. Gör det viktigaste som lagar mat och nattar barn något mer orkar jag sällan. Gör jag för mycket har jag stans huvudvärk dagen efter. Har också en sambo som inte riktigt förstår detta. Han tycker att det är väl bara att göra vad det nu är som behöver göras men jag funkar ju inte riktigt så.
Fick min diagnos i går, blev Adhd och mild depression. Känner mig lättad över att få veta det dom jag trott. Att veta att jag inte gått runt och inbillat mig. Det här förklarar ju en hel del av mig och hur mitt liv sett ut och varför jag är som jag är och fungerar som jag gör. Att i hela mitt liv känt mig lat, rörig och annorlunda. Nu har jag fått en förklaring till varför jag inte funkar som alla runt omkring mig. Depressionen visste jag om redan men att den troligtvis förstärker mitt adhd och min energinivå.
Alla tester som psykologen gjort på mig visar utan tvivel på adhd. Och tydligen är jag ganska intelligent också 
.
Nu ska jag få träffa läkare också för att diskutera eventuell medicinering. Sen skulle jag få gå i någon grupp med andra som nyligen fått sin diagnos och där få mer kunskap om funktionshindret som det faktisk är och verktyg om hur man ska kunna hantera det på bästa sätt. Ska bli spännande.
Det känns verkligen som att nya dörrar öppnats för mig nu. Att det förhoppningsvis bara kan bli bättre. Min sambo tror tyvärr (och även min försäkringskasse handläggare) att nu när jag fått min diagnos kan börja med mediciner så blir allt bra... Och då känner jag bara STOP... En sak i taget. Vem har över huvud taget sagt att jag ska medicineras, det ska diskuteras med läkare men även om jag skulle gå medicin så har jag svårt att tror att det skulle bota mina svårigheter så att jag helt plötsligt klarar av en massa saker som jag ej klarat förut. Att jag helt plötsligt skulle bli väldigt ordningsam och klara av ett heltidsarbete (klarar knappt 75 % idag). Detta känns för mig väldigt främmande och nonchalant eller förminskande av mitt funktionshinder... Och den största bristen i det hela är också kunskap.