pinjong

Äldre 23 Apr 16:15

1488 svar

ADD eller ADHD hos vuxna -Mötesplatsen

Jag var hos en psykiater förra veckan som ville gå vidare med den tanken att jag kanske har adhd/add.
Har tidigare fått diagnosen Dystymi, men har inte riktigt kännt mig hemma med det. Visst, jag är väldigt deprimerad väldigt ofta, och har varit sjukskriven för det det senaste året, äter också medicin för det. Men allt är inte bara svart hela tiden, ibland så är jag typ lite översprallig, pratar väldigt mycket och fort och kan få väldig ångest efteråt för att ha pratat för mycket och varit för "på".
Har svårt att bromsa mig när jag blir upprörd över nått, vilket har lett till många "förstörda" fester med vänner.
Har alltid känt mig annorlunda, konstig, känt att jag inte riktigt hör hemma nånstanns.
Har alltid haft tics av olika slag, vilket lett till att jag ofta var retad i skolan.
Är väldigt ofta nervös och rastlös, trummar med fingrarna och skakar på benen typ hela tiden. Men samtidigt så kan jag sitta och dagdrömma länge, så jag är inte rastlös på det sättet att jag måste upp och gå omkring och röra på mig, eller att det alltid måste hända nått.
Haft sömnproblem dom senaste 35 åren. Hjärnan går på högvarv stort sett hela tiden.
Har väldigt svårt för att boka upp mig på något, ändå så gör jag det väldigt ofta, vilket leder till att jag får ringa återbud för att jag inte orkar med det pga att jag får ont i magen.
Om jag har nått bokat en dag så blir jag helt rastlös hela den dagen, går och tittar på klockan hela tiden och är nervös, även om det bara är att åka och byta däck på bilen hos verkstaden, typ.
Har också svårt att inhämta information av olika slag. När jag ska läsa en text så har jag svårt att börja från början på texten, jag flackar med blicken över hela texten, kan börja läsa mitt i texten, så det kan ta ett tag att läsa bara ett litet stycke.
Känner väldigt ofta då jag pratar med andra människor att dom står och tänker att "vilken konstig fillur, pratar konstigt och verkar lite eljest" och sen vänder dom sig om och börjar prata med nån annan på "riktigt", för med mig var det bara typ " jaja, det blir nog bra ska du se"
Jag har en ganska jobbig uppväxt, pappa som lämnade oss när jag var två-tre år, och har inte haft kontakt med honom så mycket. Mamma som låg på psyke lite då och då och jag och syrran fick bo hos farmor och farfar, fast farmor lämnade bort mig till en bekant till henne för hon tyckte jag var för jobbig. Hon ville adoptera syrran men ville inte ha mig.
Vi flyttade väldigt mycket som små, och har gjort det hela livet stort sett. När mamma träffade sin nya man så var det ett stort misslyckande från dag ett.
Så mycket av det har kanske spelat in hur jag har mått hela mitt liv, alltid haft en klump i magen, ofta ont i huvudet, som migrän. Har kollat upp både huvudet och magen ett par ggr men dom hittar inget fel, så det beror ju på att jag mått så dåligt hela livet.
När psykiatern sa det, att jag kanske har adhd/add så tänkte jag först "va snackar han om, är han helt ute och cyklar?" Men när han sen förklarade symtomen och jag själv läste en del om det så var det som en aha-upplevelse, kändes som hela livet bara lades tillrätta, att jag äntligen började fatta varför jag mått och känt mig så konstig hela livet.
Nu har vi inte börjat utredningen än, och han sa att det kanske inte är det, men jag kände mig mer hemma med den tanken att jag skulle ha adhd än dystymi.
Ska bli spännande att se hur det går.
Det roliga är att jag satt och pratade med en ytlig bekant igår, och då sa han att han har adhd, och vi satt och jämförde våra liv och symtom och det var typ likadant. Han hade iof mycket värre uppväxt än jag, en pappa som både knarkade och söp och skulle ta livet av sig framför honom när han var liten ett par ggr, men i övrigt så var vi väldigt lika, så det lutar ju åt att jag också har det.

Ja, ville bara dela med mig av mina erfarenheter, kanske någon som känner igen sig?

pinjong

Äldre 24 Apr 12:39

#1436

Kanske ska tillägga till inlägget ovan att jag är en man född 69. Verkar mest vara kvinnor som skriver här inne.
En annan sak också, jag har en fru som verkligen förstår mig och stöttar mig till 100 % Det är jätteskönt.
Har läst en del här att några har respektive som inte förstår dom ,och det måste vara skitjobbigt.
Eller att en del tror att man blir "botad" bara för att man går hos psykolog och äter medicin. Det är sorgligt att det ska vara så.

pinjong

Äldre 26 Apr 10:58

#1438

Anonym (ADDpartner) skrev 2015-04-24 13:15:45 följande:

Vill du uppdatera här och berätta hur det går för dig? Min sambo blir 30 i år och jag försöker peppa honom till att göra en ADD utredning. Lösningen nu är att jag drar i stort sett allt lass hemma vilket blir tungt när vi båda jobbar heltid. Jag vill att han ska lära sig leva efter hur han är men han är lite emot utredning. Han kan inte gå ner i tid och så länge han jobbar 100% orkar han i stort sett inget annat. Blir jättestressad av planer.

Jag känner att jag förstår honom och försöker göra mitt bästa för att hjälpa och stötta. Däremot kan det bli jobbigt från omgivningen. Folk säger till mig att 'vad lat han är' och 'varför gör du så mycket mer än honom' osv och när jag försöker förklara att vi är 99% säkra på att han har ADD, han gör inte såhär för han är dum eller ego så får jag ändå responsen 'men är han inte bara lat då!?' Känns som jag måste försvara honom hela tiden för han är inte lat, det krävs bara lite mer för att han ska göra saker.

Absolut, jag uppdaterar när jag vet mer.

Ja det är inte kul när omgivningen ifrågasätter och inte tror en.

Tycker verkligen du ska försöka övertala din sambo att göra en utredning, han skulle må så mycket bättre då, och du med. Även om det skulle visa sig att han inte har ADD så kan han kanske få hjälp ändå med vad det än kan vara han lider av. Har du förklarat för honom hur du mår? Känns som det måste göras nåt snart, innan nån av er går fullständigt in i väggen. Prata med honom om det, säg att du inte orkar längre, se honom lida och att du lider själv.

Lycka till.

Du får också uppdatera vad som händer hos er om du vill.

pinjong

Äldre 29 Apr 10:09

#1440

Anonym (Lisaflisa) skrev 2015-04-26 11:50:37 följande:

Oförståelse och okunskap verkar vara något som många får möta och det är som du skriver skitjobbigt. Jag är glad för din skull att din fru fattar vad det handlar om.

Ja, hon försöker förstå mig så gott hon kan, är ju inte så lätt alla gånger då man helt plötsligt från att allt är bra till att man blir skitarg och sur över....ingenting

Usch, dom har det inte haft det lätt, min familj. Men nu när jag fattar vad det har handlat om i alla år, och jag har förklarat för delar av familjen så börjar dom också få ihop olika händelser genom åren.
Satt och förklarade för största grabben i förregår om att jag förmodligen har ADHD/ADD och om dom symtom jag har, då sa han " Ja nu fattar jag varför du har kunnat bli så otroligt arg över nått, och att du inte kunnat släppa det på flera dagar, fast jag inte ens reflekterat över att det var nått att bli arg över".

Som tur är så har jag ALDRIG blivit så arg på mina barn att jag har slagit dom, som man hört andra kan göra. Där har jag haft nån inre spärr som hjälpt till.
Men slått handen i bord och väggar och smällt igen dörrar och sparkat iväg både det ena och det andra, det har hänt.
Och sagt att folk är CP i huvet och störda för livet för att dom råkat köra om mig eller kör för sakta så att jag måste bromsa, eller att alla är idioter för att dom inte fattar det jag fattar, eller gör eller tycker som jag.
Det är ju tur att ingen av dom jag sagt det om hört, då hade man väl varit ihjälslagen i detta nu

Anonym (ADDpartner) skrev 2015-04-24 13:15:45 följande:

Vill du uppdatera här och berätta hur det går för dig? Min sambo blir 30 i år och jag försöker peppa honom till att göra en ADD utredning. Lösningen nu är att jag drar i stort sett allt lass hemma vilket blir tungt när vi båda jobbar heltid. Jag vill att han ska lära sig leva efter hur han är men han är lite emot utredning. Han kan inte gå ner i tid och så länge han jobbar 100% orkar han i stort sett inget annat. Blir jättestressad av planer.

Jag känner att jag förstår honom och försöker göra mitt bästa för att hjälpa och stötta. Däremot kan det bli jobbigt från omgivningen. Folk säger till mig att 'vad lat han är' och 'varför gör du så mycket mer än honom' osv och när jag försöker förklara att vi är 99% säkra på att han har ADD, han gör inte såhär för han är dum eller ego så får jag ändå responsen 'men är han inte bara lat då!?' Känns som jag måste försvara honom hela tiden för han är inte lat, det krävs bara lite mer för att han ska göra saker.

Så för att uppdatera lite nu då: Jag var hos min läkare/psykiater igår, och han kom fram till efter det att jag berättat lite mer om mina symtom och hur jag haft det och upplevt det i mitt liv att jag har ADHD/ADD.
Nu har jag aldrig varit speciellt överaktiv på det sättet att jag varit "Det omöjliga barnet som aldrig kan sitta still", men alla andra symtom som tex tics av olika slag. Alltid måste röra nån kroppsdel som fingrarna och benen pga stressad och nervös, det blir som ett tvång/tics det med. Och sen att sitta och dagdrömma, tappa koncentrationen väldigt lätt, trots att jag är mitt uppe i nån viktig arbetsuppgift som när jag gick i skolan eller då jag jobbade (är nu arbetslös/sjukskriven) och att hjärnan aldrig stannar upp, 100 tankar samtidigt dygnet runt, plus att bli arg.....ARG...."över spild mjölk"

och lite annat smått och gott.
Allt detta gjorde iaf att jag fick börja med Conserta 18mg och att jag blev sjukskriven i två månader till att börja med, för att se hur jag reagerar på medicinen. Klarar inte av att söka jobb då alla jobb kräver att man ska vara "stresstålig, tycka om att jobba i grupp/med människor, vara utåtriktad (vilket jag orkar vara i typ fem minuter, sen blir allt svart och mulet) hantera många bollar i luften bla bla bla...." Så jag stort sett krävde att han sjukskrev mig.

Har tagit min första tablett idag, så har inget att komma med där, om biverkningar och dyligt, men jag återkommer med det.

Hur har det gått med dig och din sambo då, ADDpartner?
Har han insett att han kanske behöver en utredning?
Lycka till iaf.

pinjong

Äldre 5 May 10:58

#1442

norrmona skrev 2015-05-02 13:43:58 följande:

Känner igen mig i det många skriver om koncentrationsvårigheter, ljudkänslighet och att inte kunna släppa något på flera dagar som jag blivit arg över. T ex blev jag för några dagar sen utskälld av en kollega inför chefen. Även om jag klantat mig tycker jag inte att behandlingen var i proportion till det jag hade gjort. Jag har gått och ältat det där flera dagar och samtidigt insett att det hon skällde på mig för
var en ADD-grej. Hon klagade nämligen att jag inte lyssnar på det hon säger, och hon får upprepa hela tiden. Det är förmodligen sant, för min hjärna stänger av ibland om det blir för mycket, jag funkar helt enkelt inte. Jag jobbar 75% och det är just precis så att jag klarar det. Det går så mycket energi till både själva jobbet, men nästan mest till att vara social. Jag har dessutom, både hemma och på jobbet, fått klagomål på att jag påbörjar en massa saker utan att göra dom klar, och det känner jag också igen mig i. Jag kan ha fruktansvärt svårt att sparka igång mig själv att göra de mest enkla saker, men då jag väl börjar blir jag som en robot med orkanfart. Jag går an och slutar inte förrän det är klart. Det blir lite
som tunnelseende, jag ser bara det jag gör och inget annat. Jag blir oerhört stressad av två saker. 1: Då min sambo sitter och rabblar upp allt som borde göras hemma,( och som jag oftast inte klarar av) och jag vet efter våra 25 år att det mesta inte blir av. Jag blir så stressad av det att jag börjat koppla bort då han gör det. 2: Jag tycker det är jobbigt då folk kommer och hälsar på utan att ha ringt före, även om det är någon jag verkligen tycker om. Jag behöver tid för att ställa om mig om det var något annat jag hade tänkt göra. Det gäller det mesta.
Jag behöver oftast flera dagar att smälta saker som händer, även de mest triviala händelserna
Ett annat problem är min sambo som visar noll förståelse. Han tycker att allt psykiskt och terapeuter och sånt är svammel. Det är bara att "bita ihop", vilket han även sa då jag berättade om vad som hänt på jobbet. Han är för övrigt en person som gärna sopar under mattan. Om man inte låtsas om det så finns det inte.
Jag är också väldigt ljudkänslig för t ex högt ljud på teven, hundarna som dricker, pappersprassel, män med djup röst som pratar högt o s v.
Jag har också svårt för beröring, av främst folk jag inte känner, men även min familj. T o m min syster sa att hon märkt det.
Jag har svårt att ta motgångar, jag har låg mental styrka, vilket tydligen också är typiskt för ADD. Min terapeut sa att jag nästan låg mot asbergershållet.
Ytterligare en sak är att jag inte är så förtjust i att resa utomlands. För det första blir jag otroligt stressad av flygplatser, jag blir alldeles snurrig i huvudet av all information. och när jag väl kommit på plats kan jag inte slappna av för att det
är en helt ny plats med folk jag inte känner, jag behöver några dagar att anpassa mig, och då är det nästan dags att fara hem om man nu är på en vanlig veckocharter. Det sista jag ska ta upp är hur jobbigt det är i olika sociala sammanhang t ex ett bröllop. Jag har svårt med hur jag ska bete mig och läsa av etiketten och prata avslappnat med folk jag inte känner. Jag är väldigt obekväm ¨på såna tillställningar. Det enda sättet att slappna av är tyvärr att dricka.

Känner igen mig i det att det tar fruktansvärt mycket kraft att vara social. Jag är känd som en som är väldigt trevlig och just social, har lätt för att prata med andra människor och är alltid glad och skrattar mycket. Men det är just det, det tar en sån enorm energi ur mig att jag sjunker snabbt ner i en svacka och blir väldigt låg, nedstämd och trött. Om man är ett gäng som träffas och ska ha fest, grilla tex så är dom allra flesta i samma sinnesstämning hela tiden, glada och pratiga, ja som vanligt, medans jag, timmarna innan vi kommer dit har gått hemma och varit stressad över att vi ska iväg, nervös innför alla människor, trots att det är "bästa-polare-gänget", fått ont i magen och tvungen att gå på toa några ggr. När vi sen kommer dit så-på med det stora Jag-Mår-Bra-Och-Är-Jätteglad-Och-Trevlig-Och-Allt-Är-Som-Vanligt-Leende. Tar några bira och hoppas på att jag orkar hålla uppe den fasade denna kväll också, och hoppas på att det inte blir några diskussioner om nått som får mig att bli inte kunna bromsa mig, utan bli förb___d och hålla på min sak, även om jag innerst inne vet att jag har fel, och få ångest dagen efter över att jag "förstörde" stämningen, IGEN, att jag pratade för mycket och för fort, IGEN.
Som du också skriver så får alkoholen mig att slappna av, men även då känner jag att jag ofta blir väldigt ivrig då jag pratar, vill få fram det jag vill säga på en gång så det blir lätt forserat och slarvigt tal, missar en del ord och stammar på en del ord och ljudelser. Försöker att lugna ner mig, men det går inte.
Så är det även då jag inte dricker, att jag pratar fort och slarvigt, blir så ivrig och stammar på vissa stavelser och det är då jag känner att andra tycker jag är konstig och lite annorlunda.
Alkoholen hjälper mig att hålla uppe den glada fasaden längre än utan alkohol.
Fast även om jag ser ut att vara glad och uppåt så känner jag inne i mig att jag inte är det, känner mig ensam fast vi är bland vänner, känner mig ledsen fast alla är glada, jag kan skratta fast inne i mig så gråter jag.
Är så utan alkohol också, men som sagt, kan dölja det längre med några bira.

Jag körde taxi några månader förra året, och det var nog det värsta jag gjort.
Älskar att köra bil, men när du har kunder i bilen så måste du vara glad och social och det är ju jag specialist på, i typ fem minuter. Efter varje kund så kände jag mig helt slut och blev nedstämd och ledsen, tills det var dags för klister igen, på med det glada leendet och övertrevligheten. Jag orkade inte längre än ett par månader, allt blev bara mörkare och mörkare inom mig, så en natt ringde jag chefen och sa att jag inte orkade längre, ställde in taxibilen i garaget och åkte hem.
Sen dess har jag varit sjukskriven pga depression och utmattning.
Min sjukskrivning upphörde för några månader sen och jag skulle börja söka jobb igen, men kände direkt då jag satte mig framför datorn och skulle börja kolla jobb att det inte funkade. Blev stressad och fick ont i magen, nervös och kunde knappt läsa om vad alla jobb handlade om, blicken flackar fram och tillbaka på skärmen och jag blir oerhört lätt distraherad på all annan text än just den texten jag måste läsa just då.
Plus att alla jobb KRÄVER att du ska vara stresstålig

och vara utåtriktad

, gilla att arbeta i grupp

och ÄLSKA utmaningar

Nu då jag fått diagnosen ADHD/ADD känner jag mig mycket lugnare och gladare. Börjar äntligen fatta varför jag varit som jag varit och mått som jag mått hela mitt liv, även om det finns mycket från min uppväxt som påverkat mig negativt och som jag måste få hjälp med att bearbeta.
Men fattar också att det inte finns nått botemedel mot ADHD, man måste helt enkelt lära sig leva med det, och få alla i sin omgivning att FATTA det också.

En intressant sak är att då jag pratade med morsan om att jag fått den diagnosen så sa hon först att " det hade jag aldrig kunnat gissa, du som varit så lugn när du var liten" Men sen när jag förklarade hur jag känt och tänkt och upplevt hela livet, och förklarade mina symtom så började hon känna igen sig mer och mer i det, att hon känt likadant i många saker, så vi kom fram till att hon förmodligen också har ADHD/ADD.
Läkaren sa nämligen att det i dom flesta fall är ärftligt, och jag har ingen aning om hur min pappa är, har inte haft kontakt med honom under mitt liv, så det är nog från mamma jag fått det.

Tycker det är synd om dig att din partner inte verkar förstå dig, det blir så mycket lättare för er bägge, men framför allt dig om han vill ta sig tid att sätta sig in i hur det är att ha ADHA/ADD, så han kan förstå dig bättre.
Jag har tur att min fru verkligen fattar vad det handlar om, hon har läst en del om det nu då jag fått diagnos, just för att kunna förstå mig bättre, och det är skönt för oss bägge.

Jag blev sjukskriven igen över sommaren så att jag kan prova medicinen i lugn och ro och kan få ordning på alla tankar i huvudet som snurrat i hundra km/h hela livet.

Förresten, att din kollega skällde ut dig inför chefen kanske är ett tecken på att HON har ADHD+++

Usch, nu blev det ett låångt inlägg, IGEN

pinjong

Äldre 5 May 14:00

#1444

Anonym (ADDpartner) skrev 2015-05-05 11:11:46 följande:

Pinjong - jag har inte riktigt vågat ta upp ämnet än. Känns som det inte kommit något bra tillfälle. Det är himla känsligt och han blir liksom lite nedstämd och ledsen när vi pratar om det.. och just nu har det varit väldigt mycket runtomkring så han är ganska slut om kvällarna. Eller ja, väldigt mycket, men för honom är det det.

Ni som skriver om att ni blir helt slut av att träffa folk - min sambo är precis likadan. Och som nu när det har varit flera olika krav på honom på olika sätt nästan isolerar han sig här hemma. Hans kompisar börjar fråga mig vart han tagit vägen och jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Han orkar helt enkelt inte träffa någon på helgerna för jobb och livet tar hans energi på veckorna. Jag funkar nästan tvärtom, jag känner liksom "Äntligen är det helg! Nu kan jag träffa och prata med alla jag inte hunnit med under veckan! Komma hemifrån och bara vara social!" Men min sambo stannar hemma, tittar på serier för han orkar inget mer, vill inte ens att folk kommer hem för han tycker det blir så jobbigt. :/

Fast att ha ADHA/ADD betyder ju inte att man är dum i huvet eller att man fattar trögt. Man får ingen stämpel på sig där det står "Se upp alla, här kommer det en dumskalle som inte fattar nått. Passa er för honom, man vet aldrig vad han kan hitta på".
Men att få rätt diagnos, om nu din sambo verkligen har ADHD/ADD kommer ju hjälpa honom att inse sina begränsningar och fatta VARFÖR han känner som han gör, och att han har rätt till att få ta det lugnt när han känner att han behöver det.
Om han går med på att göra en utredning så kommer det ju bli lättare att förklara för era vänner att han inte bara är lat, utan faktiskt har en funktionsnedsättning som gör honom till den han är.
En utredning behöver inte ta så lång tid, beror mycket på hur öppen man är med sina symtom, att man förklarar för läkaren exakt hur man känner och tänker, och gärna överdriva lite, för jag har märkt att då jag pratat med läkare om hur jag mått i mitt liv, innan jag nu fick veta att jag har ADHD, så har jag haft en tendens att bagatellisera lite. Dom har frågat mig hur jag mår, och jag har svarat, " jo det är väl bra. Lite nere ibland och smått deprimerad, men inget allvarligt". Sen när jag gått därifrån tänka att " va i hela friden sa jag? Jag är ju så tokdeppad och skitnere att jag inte ens klarar av att jobba längre..."
Det är nog typiskt oss svenskar över lag, att alltid säga att " jo det är bara bra" fast man nyss var nära döden, typ.

Nu menar jag inte att man ska hitta på symtom, men gärna överdriva dom man har lite, för då brukar man hamna ganska nära sanningen när man går därifrån.
Det underlättar att skriva ner hur man känner och tänker, vilka symtom man har och så när man är hemma i lugn och ro, för det är så lätt att glömma vissa saker när man väl sitter där hos doktorn.
Jag gjorde det, så jag fick läsa lappen så diskuterade vi kring den.

Känner igen mig i det jobbiga att träffa vänner. Att planera saker är skitjobbigt, men att göra saker spontant kan vara lättare, för då hinner man inte stressa upp sig.
Som igår, jag sa till frugan att "nej nu drar vi till IKEA" så gjorde vi det och det gick jättebra. Hade vi planerat det några dagar innan så hade jag förmodligen inte orkat åka, med allt folk och stress som kan finnas där.
Kanske att du kan försöka att hitta på nått spontant, som att "kom, vi går vi till den och den och tar en fika." Eller bara du och han tar en fika på stan själva. Nu kanske du redan försöker med det, inte vet jag, men bara ett förslag.
Men just det med att planera saker är riktigt jobbigt för dom flesta av oss med ADHD/ADD.

pinjong

Äldre 5 May 22:51

#1446

Anonym (Lisaflisa) skrev 2015-05-05 14:27:20 följande:

Jag ska försöka uttrycka för försiktigt och med respekt för jag vill inte slå mig för bröstet och påstå att jag vet bäst, men: att ha adhd/add kan innebära att man fattar trögt, eller mer korrekt uttryckt har kognitionsproblem. Det kan ta längre tid att lära sig saker och det kan tolkas som att man är dum i huvudet. Att vara dum i huvudet ger en inga stjärnor i kanten i vårt samhälle, men om man kan förklara att anledningen till att jag inte hänger med är att jag har en funktionsnedsättning kan det leda till att man möts av större förståelse. Så har det varit för mig, men jag vet att alla är olika. Att överdriva symptomen vid en utredning, är det verkligen en bra idé? Utredningen ska ju leda fram till en riktig diagnos och om symptomen "inte räcker till" så är det kanske inte adhd/add man har och då kan man ju inte få rätt hjälp med sina problem.

Ok, kanske lät lite konstigt när jag skrev att man ska överdriva sina symtom, men som jag också skrev så har en del en tendens att när man ska förklara för nån annan hur man egentligen mår så gör man det med en underdrift, man är rädd att VERKLIGEN säga hur det EGENTLIGEN är. Man vill inte gnälla i onödan, eller man kanske skäms över att man mår dåligt. Om man gör det inför läkaren så får man ju inte heller rätt vård. Som jag skrev att jag har gjort några ggr då jag varit hos olika läkare och psykiater, har inte riktigt sagt allt, exakt hur jag känner och vilka symtom jag haft, just pga att jag alltid haft svårt för att prata känslor. Har jag ont i huvudet eller magen så kan jag förklara det, och det känns inte konstigt, men just med känslor är det annorlunda.

Och hennes sambo som jag skrev till har tydligen svårt för det, och då kanske han verkligen måste anstränga sig, kanske överdriva lite för att verkligen få fram hur han egentligen mår.

Om han överdriver lite så kommer han kanske närmare den riktiga sanningen om hans mående än om han sitter där och skäms och känner sig oerhört obekväm , då är det kanske lätt att bara säga att "äsch, det är nog inte så farligt när jag tänker efter, jag är nog bara lite trött".

Då får han ju aldrig nån hjälp.

Och att överdriva lite betyder ju inte att man säger att man har symtom som man egentligen inte har, då ljuger man ju och som du säger kanske inte får rätt slags hjälp.

pinjong

Äldre 6 May 11:46

#1449

Anonym (Lisaflisa) skrev 2015-05-05 23:12:03 följande:

Nu fattade jag vad du menar, och jag håller med för jag känner ju igen det där fast det inte klingade till i skallen när jag läste först. Jag har också suttit hos läkare och inte vågat vräka ur mig, då är det ju bättre att ta i ordentligt för då blir det ju rätt automatiskt! Ska göra så i fortsättningen och jag får tacka för tipset!

Just precis, "ta i ordentligt" var bra formulerat, ända nere från stortån ;))
Man förstår ju läkaren också, om man bokat tid hos honom, en psykiater i dom flesta fall, då verkar det ju vara nått allvarligt, och så sitter man och säger " jo, ja, nä men det är väl ok, lite trött ibland. Jo visst kan jag vara lite nere, känna mig lite hängig ibland. Kanske inte orkar lika mycket som förr. Ja, lite stressad kan jag nog bli.....ibland. Kanske avbokar inplanerade saker....ibland". När i själva verket detta förb... "IBLAND" är DAGLIGEN. Då blir det ju inte lätt för en läkare att veta hur han ska göra.

Så dagens tips till oss HÄRLIGA, UNDERBARA, OVÄRDERLIGA, OSKATTBARA ADHD/ADD:are får bli.....TA I ORDENTLIGT

pinjong

Äldre 6 May 13:35

#1450

Anonym (ADDpartner) skrev 2015-05-06 00:28:30 följande:

TACK för dom kloka orden! Du hjälpte mig en hel del både hur jag ska säga och själv tänka. Jag har nog tagit åt mig av hans "har jag en diagnos är det fel på mig"-tänk. Visst är han annorlunda men det kan ju faktiskt bara bli bättre av att få hjälp. Inte bara att vi förstår varandra bättre utan jag vill ju att han verkligen ska MÅ bättre oxå. Måste vara jättejobbigt att bli så stressad av vardagen som han blir.

Känner igen det du säger om spontanitet. Så som du gjorde pinjong med ikea är så typiskt min sambo!! Nu när du säger det så funkar det oftast bättre att planera i sista sekund. Vissa saker, som han måste göra, vill han veta för att liksom kunna planera att helst inte göra något dagen innan o dagen efter. Men som att bara hälsa på någon kanske jag skulle stå på mig lite mer? Istället för att fråga om vi ska åka till nån så säger jag Nu åker vi till XX? Värt ett försök :)

Åhh, tack själv, inte ofta man får höra att man säger "kloka ord" ;))
Bara kul att få hjälpa nån.
Fast en sak tänkte jag på, det där med "har jag en diagnos är det fel på mig-tänket" I mitt fall så blev det nog annorlunda då jag fick min diagnos, att då ÄNTLIGEN fick jag svart på vitt på att det INTE är mig det är fel på. Förstår du hur jag menar?
Det är ju inte mitt fel att jag har ADHD, det är ju förmodligen nått jag ärft av min mor och inte kunnat påverka själv.
Det är min ADHD som gör att jag är som jag är, inte orkar lika mycket som andra, inte klarar av att planera saker, blir oerhört stressad av i stort sett ingenting, blir arg över det samma, dvs...ingenting och det kan hålla i sig i dagar att jag går och maler över att "den där idioten inte fattar nånting", att jag måste ha några dagar/veckor på mig innan jag får upp den där nya hyllan vi köpt, eller att det tar några timmar innan jag tar mig för att tömma diskmaskinen pga att jag helt enkelt inte orkar osv osv.
Hade jag varit fullt frisk och ändå varit sån jag beskrev, ja då hade jag förmodligen bara varit lat och bortskämd och det hade varit mitt fel och jag hade fått rycka upp mig.
Så kanske det blir så i din sambos fall också, att om han får en diagnos så kan han slappna av och tänka att det INTE är han det är fel på.

Jag har gått omkring i hela mitt liv och känt mig annorlunda och konstig, känt att det är nått som inte stämmer. Varför har jag aldrig fått min vardag att gå ihop? Varför har jag haft en sån klump i magen, sån ångest när jag suttit med familjen framför teven att jag börjat kallsvettats och sagt "nä nu måste jag på toan" för att där inne slagit mig själv på benen och knytit nävarna så hårt att dom blev vita och bara suttit på toastolen och gungat fram och tillbaks och dunkat näven i huvudet för att sen tvätta av ansiktet och låtsats som ingenting, för att tio minuter senare göra samma sak igen.
Varför har jag fått så ont i magen bara av att vi har bjudit hem några vänner, eller för att vi ska till dom?
Varför har jag alltid känt det som att alla jag pratar med står och tänker då jag pratar att "vad konstig han är. Pratar konstigt och fort och verkar allmänt....konstig"
Varför har jag stått och sett på folk som pratar med mig att deras mun rör sig men jag hör inte vad dom säger, får inte in det i mitt huvud?
Varför har jag dyrt och heligt lovat bort mig själv till diverse flyttar och annat som folk jag känner frågat om bara för att när dagen väl kommer ringa återbud för jag har ont i magen, trots att min fru sagt " ska du verkligen boka det där? Du vet ju hur det blir" Fast jag sagt att "äsch, det är ju bara en flytt, en lampa som ska upp, ska ju bara byta däck på hennes bil, hon vill ju bara ha hjälp med datorn..."
Varför har jag i alla år vankat fram och tillbaks hela förmiddagen och oroligt väntat på att åka till jobbet och inte orkat göra nått då jag jobbade skift när alla andra jobbarkompisar gjorde både det ena och det andra, fikade på stan med nån, tvättade bilen, kollade film, bara kopplade av, passade på att boka tvätt-tid osv.
Varför har alla sagt att jag är så glad och possitiv, utåtriktad och trevlig när jag inom mig känt att jag går av när som helst, det har bokstavligt talat brännt inne i mig. Fast jag har mått så dåligt att jag svettats så har jag alltid haft det där äckliga flinet på läpparna, "Dom ska minnsan inte få se hur jag mår".
Listan kan göras hur lång som helst.

Allt detta gjorde att jag till slut inte orkade längre, kroppen sa ifrån. Jag började må sämre och sämre psykiskt, allt blev mörkt och svart runt omkring mig.
Fick högt blodtryck och yrsel, konstiga humörsvängningar- först skitförbannad sen ledsen och började gråta för att sen bli helt slut i kroppen.
Jag gick hos olika beteendevetare och psykiaters och började med antidepp-piller. Fick diagnosen "Kronisk depression" och slutade sen min anställning efter 25 år, kunde inte fortsätta jobba.
Men jag kände mig aldrig riktigt hemma med den diagnosen, "Kronisk depression".
Men då jag fick diagnosen ADHD var det som om jag äntligen hittat hem. Nu ÄNTLIGEN fattar jag hela mitt liv, varför jag mått som jag gjort och känt mig som jag gjort alla dessa år.

Skriver detta för att det kanske kan hjälpa dig ännu mer, och se hur viktigt det är att man söker hjälp i rätt tid, innan det går för långt. Kroppen har en gräns och om man inte gör nått så närmar man sig den gränsen för varje dag som går, tills man PANG....oj, där var visst en vägg ivägen.

Vill inte skrämma upp dig, bara hjälpa ;)

pinjong

Äldre 7 May 11:23

#1455

Anonym (Lisaflisa) skrev 2015-05-06 19:59:16 följande:

Det här med att vara social men att bli helt slut av att umgås med mycket folk. Jag avskyr fester! Det kan vara skoj den första kvarten sen vill jag bara hem för jag orkar inte prestera och vara uppåt och glad och tjosan hejsan nu ska vi dricka mer vin och sedan ska det dansas in på småtimmarna. Jag blir helt urlakad! Folk gapskrattar högre och högre, musiken dånar och alla blir så där utagerande och ska ha så jäkla kul! Det lyser ur ögonen på dem och jag vill bara smita ut bakvägen. Har fått lära mig att vi med adhd/add har mycket lägre energinivåer samtidigt som det krävs mycket mer energi av oss för att hålla oss uppe. Inte konstigt att man blir trött. Tidigare såg jag på mig själv som en torr tråkmåns som inte kunde förmå mig att ha kul på fester, idag vet jag varför och att jag inte är en tråkmåns. Det är en lättnad.

EXAKT så känner jag med. Kunde inte beskrivas bättre. Det där med att "...vara uppåt och glad och tjosan hejsan nu ska vi dricka mer vin och sedan ska det dansas in på småtimmarna." Höll på att skratta ihjäl mig när jag läste det, lät så kul

Men precis så mitt i prick.

pinjong

Äldre 7 May 12:04

#1456

norrmona skrev 2015-05-06 21:29:26 följande:

Pinjong- du hade rätt om min kollega som skällde ut mig inför min chef- hon har
ADHD, det var pricksäkert. Det du skrev om fester känner jag igen, även om jag kanske inte får ont i magen, men efter ett tag på festen är jag mest en iakttagare, jag tittar på dom andra och undrar hur dom orkar. Jag har även drabbats av humörsvängningar, och fått depressioner då och då. Jag har varit arbetslös under lång tid och inne i Fas-3 träsket fram till för 7 månader sen då jag började där jag är nu, och då jag var i Fas3 DÅ mådde jag skit, riktigt dåligt, samtidigt som det var fruktansvärt att söka jobb, det kändes inte som om jag kunde leva upp till all flexibilitet och stresstålighet som dom efterfrågade. Det värsta var att de flest jobben var på heltid, och det klarar jag inte mentalt, det funkar bara inte, och det är en av anledningarna till att jag vill få diagnosen på papper- jag vill ha en arbetshinderskod på AF om jag ska söka jobb i framtiden, som visar att jag inte kan jobba heltid. Då jag fick jobbet jag har nu började jag faktiskt må betydligt bättre.
Som du kan jag varva upp mig själv och prata fort och osammanhängande om jag ska berätta något, jag kan liksom inte hejda mig själv. Jag kommer in i något slags mentalt forcerat tillstånd, och jag måste vara mycket självmedveten för att inte hamna är, tänka mig för. En annan anledning till att jag vill ha diagnosen på papper är att jag vill få verktyg att hantera olika situationer. jag är inte intresserad av mediciner.

Precis, titta på dom andra och tänka "att dom orkar".
Så tänker jag ofta. När jag jobbade tex och vi stod några och diskuterade nått jobbrelaterat så tänkte jag väldigt ofta "Undrar hur dom mår? Varför kan dom vara så "på" och intresserade av detta? Vad försegår i deras tankar? Undrar om dom är lyckliga? Kan dom verkligen ta in det vi står och pratar om nu? Ja just det, vad är det vi pratar om förresten?" och så var jag borta i hela diskussionen.

Det med att komma in i nått mentalt forcerat tillstånd och att jag måste anstränga mig för att inte hamna där känner jag också igen. Det är många saker jag skulle vilja berätta för andra men som jag väljer att låta bli för att jag är rädd för att hamna just där, att jag börjar prata fort och osamanhängande och stamma på vissa ordaljudelser.
Brukar också sitta och tänka då nån berättar nått ingående som hänt dom, eller nått dom sett eller hört att "undrar varför dom kan beskriva det så bra, jag hade aldrig fått fram det så bra och flytande". Och att behöva tvinga sig själv att brommsa sig, innan man ens har börjat, det tar energi så man blir trött och hamnar i nån svacka och blir nedstämd ett tag, för att sen komma på sig själv med att vara inne i en diskussion där man pratar fort och forcerat och osammanhängande, och samtidigt sitta och tänka att "Ta det nu lugnt och fint, inte hetsa upp mig". Bläää vad jobbigt :((

Det med jobb, jag tänker så att om jag inte får den hjälp jag behöver av AF sen när det är dags för mig att börja söka jobb, förmodligen efter sommaren, så tänker jag göra allt jag kan för att inte få dom jobb som dom tvingar mig att söka och som jag känner att jag inte klarar av.
Som tex skriva i mitt cv och personliga brev att jag har psykiska besvär, är deprimerad långa perioder, har varit väääldigt mycket korttidssjukskriven på mitt förra jobb, även långtidssjukskriven, klarar inte av stress eller högt tempo, klarar inte av att jobba i grupp osv osv. Får se den arbetsgivare som vill anställa en sån snubbe.

pinjong

Äldre 7 May 12:40

#1457

Anonym (ADDpartner) skrev 2015-05-06 16:00:32 följande:

Jag är så glad att jag hittat den här tråden. Och jag är så glad att du har ordens gåva pinjong att beskriva. Lite konstigt att skriva med dig för det är som att skriva med min sambo. Liksom dig är han jätteduktig på att förklara känslor och situationer väldigt.. ja vad ska man säga? Man förstår verkligen vad du menar! Och att du beskriver så många olika situationer och känslor inför det - jag blir mållös.

Jag menade såklart inte att det är fel att ha en diagnos. Hoppas du inte tog det så! Det är nog han som känner mycket så kring ADD. När jag hittade all info så kände jag en stor lättnad. Vad skönt! Han lägger inte allt på mig för han är lat! Han brusar inte upp så väldigt lätt för han är dum. Han säger inte saker för att tänka sen för att han är elak. Han lägger inte alla saker på hög för att jävlas - han har ju exakt koll på sakerna så. Han skjuter på att ringa viktiga samtal in i det längsta men inte för han struntar i det - han tycker verkligen bara det är SÅ jobbigt. Jag har heller aldrig mött en människa innan som faktiskt släpper allt på 0 sek om jag känslomässigt behöver honom. Han kan förklara beteenden och känslor på ett sätt jag inte varit med om och aldrig tänkt på. Som för honom är självklara. Han har ett intresse för psykologi och människors beteende så ni kan ju tänka att han läst på myyyycket om ämnet :)

Jag uppdaterar igen när jag pratat med honom om utredning!

Förresten pinjong, har du alltid haft väldigt höga krav på dig själv?

Åhh, tack igen för den komplimangen ;)
Utan att skryta så har jag nog alltid varit bra på att uttrycka mig i skrift, och även tal, men då jag tycker det är jobbigt att prata för mycket då jag, som jag beskrivit här i tråden tidigare, har en tendens att prata fort och forcerat och osammanhängande, och stå och tänka att alla tycker jag är konstig så tycker jag det är lättare med skrift.

Det du beskriver att din sambo gör, släpper allt på 0 sek om du behöver honom, så är nog jag också när jag tänker efter. Ja, egentligen så ska väl min fru få uttala sig i det ;)) men jag är nog så. Vill hon att jag kommer och ger henne en kram för att hon är ledsen, eller bara för att hon vill ha en så säger jag inte "vänta lite, ska bara..." utan jag gör det DÅ. När det gäller andra saker, som tex att hämta tvätten eller, ja andra saker, då kan jag göra en Alfons "Ska bara..." i en vecka eller längre (ja inte att hämta tvätten då kanske, finns nog ingen tvätt kvar om jag väntar så länge

) Men du fattar vad jag menar.

Allt du beskriver om din sambo stämmer väldigt bra in på mig, och förmodligen på dom allra flesta med ADHD/ADD.
Måste vara skönt för dig att lära känna din sambos egenheter och fatta varför han är som han är, att han bara är en go ADHD/ADD:are som förmodligen gör så gott han kan och som säkert kommer älska dig ännu mer när han inser att du förstår honom och vill hjälpa honom, även om han kanske just nu inte är redo för en utredning. Se det som ett steg i rätt riktning att DU iaf vet vad det handlar om och att du vet varför han är som han är och gör som han gör. Bara det kommer ju att göra din vardag lite lättare. Kanske, tror jag iaf ;)

Om jag haft höga krav på mig själv? Vet inte, har nog inte reflekterat över den tanken. Fast det är klart, jag har nog känt mig värdelös och dålig när jag märkt att jag inte orkat eller klarat av saker som andra klarar galant, som tex att boka upp sig på saker och sen klara av att genomföra det. Jag har alltid varit den som vill "ställa upp och hjälpa till" fast jag innerst inne kännt på mig att jag förmodligen kommer att ringa återbud. Så jo, jag har nog haft höga krav på mig själv, trott mer om mig själv än jag klarar av.
Nu så har jag lärt mig att vara väldigt försiktig med att lova saker till höger och vänster, för jag vet hur det slutar, och jag har lärt mig lyssna på min fru :))

Och du, jag förstår att du inte menade att det är fel att ha en diagnos, så det är lugnt ;)

pinjong

Äldre 13 May 10:41

#1459

Anonym (Lisaflisa) skrev 2015-05-07 17:58:36 följande:

Tack! Blir glad för att fick dig att skratta. Skratt är bra!

Skratt är bra så tack för det

Synd bara att det mest är i ansiktet det märks, inte inombords.

Hur har det gått för dig med allt? Tänkte på det du skrev om jobbet, att du kände att chefen och dina arbetskamrater inte riktigt förstår dig och att du kände det som att chefen ville att du kanske skulle byta inriktning i livet.

Och även rent generellt, hur mår du nu med utredd ADD?
Går du på medicin eller?
Skulle vara kul att veta hur andra går vidare efter diagnos.

pinjong

Äldre 26 May 12:11

#1465

norrmona skrev 2015-05-25 20:37:35 följande:

En allmän fråga; är det bara jag, som troligast har add som reagerar med väldigt plötslig och intensiv irritation och ilska vid hög stress och press? Jag har börjat inse nu att jag blir nästan outhärdlig då jag blir stressad, vilket jag verkligen är den här tiden på året då det är extra mycket med examen och trädgårdsjobb osv.

Jag har kommit till en annan insikt och det är att jag nog måste acceptera mig själv som lite halvt socialt handikappad, jag måste lära mig att gilla mig själv trots det, för det kommer nog aldrig att försvinna. Jag tror det är enklast så, och kan inte folk med mig är det deras problem. Men jag är ingen otrevlig person, det vet jag, men jag kan nog upplevas som reserverad ibland, men då får det vara så. Jag hoppas det funkar.

Kan lugna dig med att du inte är ensam om det, jag är likadan (har ADD).
Om jag har press på mig att göra nått inom en viss tid så blir allt bara kaos inom mig. Jag blir stressad och det börjar spänna i huvudet och jag vet inte var eller hur jag ska börja, och det leder till att jag blir väldigt irriterad och arg.

En annan sak som också ofta gör att jag blir arg och irriterad är då det inte blir som jag har tänkt mig. Som igår tex, jag hade en plan i huvudet att jag ville ut och fota lite blommor för att förstora och hänga på väggen, och sa det till min fru. Hon tyckte det lät som en bra ide och ville följa med, skönt med en promenad tänkte hon. Vi gör oss i ordning för att gå iväg, jag fixar till kameran med det objektiv jag vill ha och hon fixar till sig rent allmänt. Hela tiden har jag i huvudet hur jag vill göra, gå en sväng i en skogsdunge och fota blommor och grenar med löv på, är helt inne i den tanken. Precis innan vi går säger min fru att vi kan ju gå förbi affären och handla lite samtidigt som vi ändå är ute och går. Helt plötsligt så blir allt bara kaos i huvudet. Det var som jag kom fram till en stor mur som jag inte visste hur jag skulle komma över, allt blev helt plötsligt bara SÅÅ jobbigt, och jag kände direkt hur irritationen och ilskan kom smygandes. Hela min plan rubbades av att vi skulle gå till affären, det fanns inte med där från början.
Allt blev mörkt och jag fick ont i huvudet och blev väldigt otrevlig och kort i tonen till min fru. Det jobbiga är att jag är fullt medveten om att jag är skitjobbig just då och att jag borde skärpa till mig och sluta bete mig som en barnunge, men jag KAN inte, det bara låser sig i mig. Är som om jag ramlar ner i ett mörkt hål jag inte kan komma upp ifrån.
Det enda jag vill i dom stunderna är att komma ur det där mörkret, bara ställa mig och skrika "FÖRSVINN DITT MÖRKA ELÄNDE......JAG VILL VARA GLAD OCH TREVLIG...." Men jag kan inte, det går bara inte.
Kan ju säga att den promenaden inte blev som det var tänkt att den skulle bli, en trevlig tur med min fru ;(
Efter ett tag så gick irritationen och ilskan över till sorg, jag blev helt tom och kände mig ledsen.
Min fru är helt underbar. Visst, hon tycker det är skitjobbigt då det händer, har ju hänt otaliga gånger i vårat 25:åriga äktenskap och jag har sårat henne många gånger då jag har blivit som en liten barnunge, men nu då vi båda vet VARFÖR jag blir så, att det beror på min ADD så är det mycket lättare för henne att hantera. Hon vet att det inte är hennes fel, det är mitt handikapp helt enkelt.
Kan ju säga att om vi hade planerat för att gå och handla och jag kom på att jag kan ju ta med kameran och fota lite samtidigt som vi går, ja då hade det förmodligen aldrig hänt.

Det är som du skriver, bara att gilla läget och lära sig att det är så här det är att ha detta handikapp. Jag är inte heller en otrevlig person. Har alltid haft lätt till skratt och att prata med folk, och det har gjort att jag är känd som en glad och trevlig kille bland mina vänner och dom jag träffar. MEN, jag orkar inte vara så för länge, utan hamnar väldigt fort ner i en mental svacka där jag blir nedstämd och trött mentalt, lättirriterad och bara vill vara för mig själv och sitta och dagdrömma. Bara sitta och vara tyst utan att behöva låtsas vara glad.

Ja det var lite om hur jag har det.

pinjong

Äldre 27 May 09:36

#1467

Anonym (Lisaflisa) skrev 2015-05-27 09:09:21 följande:

Jag känner igen mig. Ilska och irritation vid stress och press som är rent knäckande och det går inte att kontrollera. Jag förlorar mig totalt och kan inte behärska mig. Blir arg och får en mycket kort stubin och känner mig helt hjälplös. Nu vet jag vad det beror på min add. Det är så skönt att läsa det du skriver (inte för att jag är glad för att du/vi känner som du/vi gör) för då slipper man känna sig ensam.

Håller med dig, skönt att höra att man inte är en elak ouppfostrad barnunge som måste skärpa till sig, utan att det faktiskt BEROR på nått.
Man säger ju inte till en som sitter i rullstol och som inte kan gå att "Nu får du skärpa till dig, sitta där och lata dig medans vi andra gör allting".
Varför gör man inte det? Jo för det syns att den personen har ett handikapp och man respekterar det, men på oss med ADD/ADHD syns det inte på samma sätt, och därför så blir man många gånger betraktad som en lat, grinig, sur, irriterad, oberäknelig, konstig, knäpp, arg, översprallig, pratig, tyst, fest-förstörare, stammande, deprimerande, jätteöversprudlandeglad, ännu mer deprimerande, en-som-aldrig-kan-vara-tyst-knäppo, en-som-aldrig-säger-nått-vettigt-knäppo osv osv osv.....
Det är sååå skönt nu när man vet VARFÖR man är sån. Inte undra på att man har mått så dåligt hela livet, har ju inte fattat varför jag är så knäpp. Men nu kan jag bara njuta av att veta att jag har FULL RÄTT att vara knäpp....

ADD eller ADHD hos vuxna -Mötesplatsen

INNEHÅLL