Äter du concerta nu? Hur funkar det?
Åh! Talade med psyk-nissarna om när min utredning kan tänkas börja, och fick veta att första besöket är i slutet av januari. Hurraaaa! Så skönt, bara några veckor ju!
Jannie84:
Oj. Jadu. Vilken jäkla soppa... Förstår att det är otroligt jobbigt för alla inblandade. Blir hemskt ledsen för er skull. Nu kan jag ju bara utgå från mig själv. Jag har strulat en del under åren, och har sovit mbort mycket i mitt liv pga av att jag har enormt svårt att komma ur sängen på morgnarna. Förlorat många jobb pga det (och därför jobbat natt istället), och hoppat av skolan flera gånger för att jag inte kommit upp på morgnarna. en vad gäller mina barn går jag upp. Det innebär att jag snittat på ca tre timmars sömn per natt det senaste året, och det är ett helvete. Men det är mina barn liksom. Då år det bara så att jag biter ihop. Min man har inte många sovmorgnar heller, och hjälper mig otroligt mycket med att låta mig sova när han kan, men han jobbar ju under veckorna. Men aldrig någonsin att jag skulle säga att jag inte kan gå upp och ta hand om mina barn för att jag har add. Och skulle det vara så att jag verkligen inte hade kunnat det hade jag inte skaffat fler än ett, och tagit hjälp av stödperson. Har ni bett att få någon avlastning? Man kan väl få det av kommunen, någon som hjäper till med barnen mellan man vilar och så?
Detta har ju dock ingenting med hennes supande att göra. Hon låter ju fruktansvärt självdestruktiv och måste ju må jättedåligt. Men det är ju otroligt svårt att hjälpa någon som inte vill ha hjälp.
Jag kan säga att för EGEN del hade det nog hjälpt just att behöva ta tag i saker själv, att inte ha någon att lämpa över det på. Men det är ju väldigt individuellt hur man funkar. Svårt att veta om det skulle hjälpa henne att ta tag i sig själv, eller om hon skulle flippa ut totalt och knarka/supa ner sig och påbörja en väg som leder till ren katastrof.
Vad säger hon när ni pratar om det? Hon har ju skött sig när hon har varit gravid och så, hur har hon mått under graviditeterna?
För mig hade sjukskrivning varit rena döden. Jag mår otroligt dåligt när jag bara går hemma och inte får syssla med något. Att komma in på jobb eller studie och få ett vettigt socialt sammanhang och känna att man gör något vettigt gör otroligt mycket för självkänslan.
Ni har verkligen varit fanstastiska med hennes stackars pojkvänner. Det är klart att det är trevligt med stöd om man har add, men att tvinga pojkvännen att inte jobba för att hon har det tycker jag låter helfel! Man är ju inte helt handikappad! Att behöva stöd och verktyg för att få en fungerande vardag är ju inte samma sak som att ha någon barnvakt som skall vara hemma och ta hand om allt åt en. Nu finns det väl olika grader av hur mycket hjälp man behöver och hur mycket problem man har, men kan hon ta hand om sig själv när hon är ute och krökar en hel helg kan hon väl klara av att vara hemma med lite stöd också.
Eller vad säger ni andra, är jag ute och cyklar?
Jag har ju som sagt svårt att utgå från andra än mig själv och min egen problematik (som består huvudsakligen av att jag inte sover/sover för mycket/är trött, igångsättningssvårigheter och svårt att avsluta saker (eh typ omöjligt) och är sjukt glömsk och oorganiserad. Men jag sitter inte som ett kolli och tycker att världen måste ta hand om mig för att jag minsann har add. Jag vill och behöver bara hjälp och puffar för att liksom komma igång, hantera saker och minnas vad tusan jag ska göra. Och pepp! Uppmuntran är min bensin.
Att vända ryggen och aldrig förlåta henne tycker jag inte är riktigt rätt väg att gå, men att säga att ni inte klarar av att ta mer skit, och inte tänker göra det (vilket ju är sant) men att ni finns där för henne den dag hon bestämmer sig för att acceptera den hjälp hon erbjuds. Kanske? Jättesvårt! Man vet ju inte hur hon reagerar. Men en sak är säkert, och det är att såhär kan ni ju inte ha det. Varken ni som familj, hennes pojkvän och barn eller hon själv.
Att ha ADD är ju ingen ursäkt för att bete sig som skit.Förklaring till mycket av ens beteende, visst, men ingen ursäkt. Skulle aldrig få för mig att ta orden "jag kan inte, jag har add" i min mun. Man får ju göra så gott man kan och kämpa på.