ADD eller ADHD hos vuxna -Mötesplatsen

Jag har, tror jag iallafall, precis gjort klart min utredning. Nu väntar jag på att få en tid när jag ska tillbaka och gå igenom alla tester och vad jag hoppas få veta om jag har Add eller inte. Är jobbigt med denna väntan även om det bara gått en vecka sen senaste besöket, inte ens det. Vill veta nu.

Fick min diagnos i går, blev Adhd och mild depression. Känner mig lättad över att få veta det dom jag trott. Att veta att jag inte gått runt och inbillat mig. Det här förklarar ju en hel del av mig och hur mitt liv sett ut och varför jag är som jag är och fungerar som jag gör. Att i hela mitt liv känt mig lat, rörig och annorlunda. Nu har jag fått en förklaring till varför jag inte funkar som alla runt omkring mig. Depressionen visste jag om redan men att den troligtvis förstärker mitt adhd och min energinivå.

Alla tester som psykologen gjort på mig visar utan tvivel på adhd. Och tydligen är jag ganska intelligent också .

Nu ska jag få träffa läkare också för att diskutera eventuell medicinering. Sen skulle jag få gå i någon grupp med andra som nyligen fått sin diagnos och där få mer kunskap om funktionshindret som det faktisk är och verktyg om hur man ska kunna hantera det på bästa sätt. Ska bli spännande.

Det känns verkligen som att nya dörrar öppnats för mig nu. Att det förhoppningsvis bara kan bli bättre. Min sambo tror tyvärr (och även min försäkringskasse handläggare) att nu när jag fått min diagnos kan börja med mediciner så blir allt bra... Och då känner jag bara STOP... En sak i taget. Vem har över huvud taget sagt att jag ska medicineras, det ska diskuteras med läkare men även om jag skulle gå medicin så har jag svårt att tror att det skulle bota mina svårigheter så att jag helt plötsligt klarar av en massa saker som jag ej klarat förut. Att jag helt plötsligt skulle bli väldigt ordningsam och klara av ett heltidsarbete (klarar knappt 75 % idag). Detta känns för mig väldigt främmande och nonchalant eller förminskande av mitt funktionshinder... Och den största bristen i det hela är också kunskap.

Kanske ska tillägga till inlägget ovan att jag är en man född 69. Verkar mest vara kvinnor som skriver här inne.
En annan sak också, jag har en fru som verkligen förstår mig och stöttar mig till 100 % Det är jätteskönt.
Har läst en del här att några har respektive som inte förstår dom ,och det måste vara skitjobbigt.
Eller att en del tror att man blir "botad" bara för att man går hos psykolog och äter medicin. Det är sorgligt att det ska vara så.

Fast att ha ADHA/ADD betyder ju inte att man är dum i huvet eller att man fattar trögt. Man får ingen stämpel på sig där det står "Se upp alla, här kommer det en dumskalle som inte fattar nått. Passa er för honom, man vet aldrig vad han kan hitta på".
Men att få rätt diagnos, om nu din sambo verkligen har ADHD/ADD kommer ju hjälpa honom att inse sina begränsningar och fatta VARFÖR han känner som han gör, och att han har rätt till att få ta det lugnt när han känner att han behöver det. 
Om han går med på att göra en utredning så kommer det ju bli lättare att förklara för era vänner att han inte bara är lat, utan faktiskt har en funktionsnedsättning som gör honom till den han är.
En utredning behöver inte ta så lång tid, beror mycket på hur öppen man är med sina symtom, att man förklarar för läkaren exakt hur man känner och tänker, och gärna överdriva lite, för jag har märkt att då jag pratat med läkare om hur jag mått i mitt liv, innan jag nu fick veta att jag har ADHD, så har jag haft en tendens att bagatellisera lite. Dom har frågat mig hur jag mår, och jag har svarat, " jo det är väl bra. Lite nere ibland och smått deprimerad, men inget allvarligt". Sen när jag gått därifrån tänka att " va i hela friden sa jag? Jag är ju så tokdeppad och skitnere att jag inte ens klarar av att jobba längre..."
Det är nog typiskt oss svenskar över lag, att alltid säga att " jo det är bara bra" fast man nyss var nära döden, typ. 

Nu menar jag inte att man ska hitta på symtom, men gärna överdriva dom man har lite, för då brukar man hamna ganska nära sanningen när man går därifrån. 
Det underlättar att skriva ner hur man känner och tänker, vilka symtom man har och så när man är hemma i lugn och ro, för det är så lätt att glömma vissa saker när man väl sitter där hos doktorn.
Jag gjorde det, så jag fick läsa lappen så diskuterade vi kring den.

Känner igen mig i det jobbiga att träffa vänner. Att planera saker är skitjobbigt, men att göra saker spontant kan vara lättare, för då hinner man inte stressa upp sig. 
Som igår, jag sa till frugan att "nej nu drar vi till IKEA" så gjorde vi det och det gick jättebra. Hade vi planerat det några dagar innan så hade jag förmodligen inte orkat åka, med allt folk och stress som kan finnas där.
Kanske att du kan försöka att hitta på nått spontant, som att "kom, vi går vi till den och den och tar en fika." Eller bara du och han tar en fika på stan själva. Nu kanske du redan försöker med det, inte vet jag, men bara ett förslag. 
Men just det med att planera saker är riktigt jobbigt för dom flesta av oss med ADHD/ADD.

Ok, kanske lät lite konstigt när jag skrev att man ska överdriva sina symtom, men som jag också skrev så har en del en tendens att när man ska förklara för nån annan hur man egentligen mår så gör man det med en underdrift, man är rädd att VERKLIGEN säga hur det EGENTLIGEN är. Man vill inte gnälla i onödan, eller man kanske skäms över att man mår dåligt. Om man gör det inför läkaren så får man ju inte heller rätt vård. Som jag skrev att jag har gjort några ggr då jag varit hos olika läkare och psykiater, har inte riktigt sagt allt, exakt hur jag känner och vilka symtom jag haft, just pga att jag alltid haft svårt för att prata känslor. Har jag ont i huvudet eller magen så kan jag förklara det, och det känns inte konstigt, men just med känslor är det annorlunda.

Och hennes sambo som jag skrev till har tydligen svårt för det, och då kanske han verkligen måste anstränga sig, kanske överdriva lite för att verkligen få fram hur han egentligen mår.

Om han överdriver lite så kommer han kanske närmare den riktiga sanningen om hans mående än om han sitter där och skäms och känner sig oerhört obekväm , då är det kanske lätt att bara säga att "äsch, det är nog inte så farligt när jag tänker efter, jag är nog bara lite trött".

Då får han ju aldrig nån hjälp.

Och att överdriva lite betyder ju inte att man säger att man har symtom som man egentligen inte har, då ljuger man ju och som du säger kanske inte får rätt slags hjälp.

Pinjong- du hade rätt om min kollega som skällde ut mig inför min chef- hon har
ADHD, det var pricksäkert. Det du skrev om fester känner jag igen, även om jag kanske inte får ont i magen, men efter ett tag på festen är jag mest en iakttagare, jag tittar på dom andra och undrar hur dom orkar.  Jag har även drabbats av humörsvängningar, och fått depressioner då och då. Jag har varit arbetslös under lång tid och inne i Fas-3 träsket fram till för 7 månader sen då jag började där jag är nu, och då jag var i Fas3 DÅ mådde jag skit, riktigt dåligt, samtidigt som det var fruktansvärt att söka jobb, det kändes inte som om jag kunde leva upp till all flexibilitet och stresstålighet som dom efterfrågade. Det värsta var att de flest jobben var på heltid, och det klarar jag inte mentalt, det funkar bara inte, och det är en av anledningarna till att jag vill få diagnosen på papper- jag vill ha en arbetshinderskod på AF om jag ska söka jobb i framtiden, som visar att jag inte kan jobba heltid. Då jag fick jobbet jag har nu började jag faktiskt må betydligt bättre.
Som du kan jag varva upp mig själv och prata fort och osammanhängande om jag ska berätta något, jag kan liksom inte hejda mig själv. Jag kommer in i något slags mentalt forcerat tillstånd, och jag måste vara mycket självmedveten för att inte hamna är, tänka mig för. En annan anledning till att jag vill ha diagnosen på papper är att jag vill få verktyg att hantera olika situationer. jag är inte intresserad av mediciner.

EXAKT så känner jag med. Kunde inte beskrivas bättre. Det där med att "...vara uppåt och glad och tjosan hejsan nu ska vi dricka mer vin och sedan ska det dansas in på småtimmarna." Höll på att skratta ihjäl mig när jag läste det, lät så kul  Men precis så mitt i prick. 

Skratt är bra så tack för det  Synd bara att det mest är i ansiktet det märks, inte inombords. 

Hur har det gått för dig med allt? Tänkte på det du skrev om jobbet, att du kände att chefen och dina arbetskamrater inte riktigt förstår dig och att du kände det som att chefen ville att du kanske skulle byta inriktning i livet.

Och även rent generellt, hur mår du nu med utredd ADD?
Går du på medicin eller?
Skulle vara kul att veta hur andra går vidare efter diagnos.

 

Lisaflisa, du kan inte bestämma med någon på förhand att den kommer och hämtar dig kl.22 (eller vad som känns bra) så kan du skylla på din chaufför att denne inte kunde hämta senare? :)

En allmän fråga; är det bara jag, som troligast har add som reagerar med väldigt plötslig och intensiv irritation och ilska vid hög stress och press? Jag har börjat inse nu att jag blir nästan outhärdlig då jag blir stressad, vilket jag verkligen är den här tiden på året då det är extra mycket med examen och trädgårdsjobb osv.

Jag har kommit till en annan insikt och det är att jag nog måste acceptera mig själv som lite halvt socialt handikappad, jag måste lära mig att gilla mig själv trots det, för det kommer nog aldrig att försvinna. Jag tror det är enklast så, och kan inte folk med mig är det deras problem. Men jag är ingen otrevlig person, det vet jag, men jag kan nog upplevas som reserverad ibland, men då får det vara så. Jag hoppas det funkar.

Håller med dig, skönt att höra att man inte är en elak ouppfostrad barnunge som måste skärpa till sig, utan att det faktiskt BEROR på nått.
Man säger ju inte till en som sitter i rullstol och som inte kan gå att "Nu får du skärpa till dig, sitta där och lata dig medans vi andra gör allting". 
Varför gör man inte det? Jo för det syns att den personen har ett handikapp och man respekterar det, men på oss med ADD/ADHD syns det inte på samma sätt, och därför så blir man många gånger betraktad som en lat, grinig, sur, irriterad, oberäknelig, konstig, knäpp, arg, översprallig, pratig, tyst, fest-förstörare, stammande, deprimerande, jätteöversprudlandeglad, ännu mer deprimerande, en-som-aldrig-kan-vara-tyst-knäppo, en-som-aldrig-säger-nått-vettigt-knäppo osv osv osv.....
Det är sååå skönt nu när man vet VARFÖR man är sån. Inte undra på att man har mått så dåligt hela livet, har ju inte fattat varför jag är så knäpp. Men nu kan jag bara njuta av att veta att jag har FULL RÄTT att vara knäpp.... 

Hejsan allihopa!
Är en man, 44år. Diagnos ADD
Tänkte denna tråden kunde vara bra. Visst är den det
även om jag inte läst allt, kommer ta tid för mig men skall 
klara det till slut. vet inte om man kan skriva detta här men
det märker man väl  
Iallafall så hade jag en fruktansvärt bra kontakt med en kurator
på öppenpsyk. Nu efter lång tid så slutade hon tyvärr :(
Så jag fick en ny och då menar jag nyexaminerad sköterska/kurator
typ någonstans mellan 20 och 30år. Började lite lätt med standard frågor,
trodde jag tills det kom till orkar du göra skattningsenkät för massor av frågor.
Hmmmm, det har jag gjort redan i flera års tid innan jag fick diagnosen. frågor om
jag har någon medecin och vilka medeciner m.m m.m kan rabbla upp massor av såna frågor som igentligen står i min journal. Hon hade inte ens läst någonting
i min journal överhuvudtaget och jag kom dit för att prata av mig som jag gjort tidigare och för att få receptförnyelse men så fort jag ställde frågor eller börja prata om mitt mående så blev det ett snabbt svar som jag lika gärna hade fått om jag prata med väggen hemma pluss att "åter till där vi var, tar du några droger eller något liknande?" Eeeeem, nääää det gör jag inte. Och hade hon läst lite innan så har jag inte heller druckit alkohol på några år, för den frågan kom också.
Kan säga det att irritationen,argheten började bubbla upp och hjärtklappningarna,
nervositeten och även tics började komma igång. Så va tiden för besöket slut och
jag fick varken ut nåt av det som jag va där för och jag va helt nollställd och mådde ännu mer skit :/ Djupt Besviken :/
Tack för jag fick skriva av mig lite, känns pytte bättre.Även om jag kanske skrev i fel tråd.
//Peter