Hur ofta händer det er att ni tänker på att göra en sak, ja ni kanske t.o.m bestämmer er för att japp, det ska jag göra men ett par minuter senare har ni glömt varför ni behövde göra den där saken och skiter i det för att senare komma på varför det var så viktigt att göra det men inser att det då är försent/ har skitit sig? Detta händer mig nästan dagligen. Blir så trött!
Känns som om jag är en god kandidat för att råka ut för det men förhoppningvis inte än på länge.
En sak som jag funderar på mycket nu och som jag känner lite är huvudfrågan som allt annat ang adhd/add kretsar kring är, om man kan vara otroligt oorganiserad som person, leva ett väldigt oorganiserat liv och "bara" därför ger det symtom som påminner eller liknar adhd? eller om det är för att jag de facto har adhd som gör att jag är såhär oorganiserad? Lite som hönan och ägget, vad kom först? Är ni med mig?
.
TjockKatt: Jag hittade detta http://www.dn.se/2.738/2.739/adhd-diagnos-blir-hinder-for-korkort-1.752370
Och detta inlägg från FB:
"
Vet inte om det var i den här tråden jag nämnde om en vän till mig som misstänker adhd hos mig.
Hursom, samma vän har arbetat inom psykvården i över 10 år och mött många vuxna med adhd eller adhdrelaterad problematik. Och vi snackade som bekant om detta (att jag skulle ha adhd) för ett tag sedan och då kom ordet konsekvenstänkande upp, eller kanske snarare bristen på det. Den här vännen har en förmåga att få mig att se saker på ett sätt jag aldrig kunnat tidigare och inte skulle klara utan henne. Hon är rak och ärlig, ingen stryka-medhårs människa och det är bl.a det jag uppskattar och tycker om med henne. I alla fall så, tog vi upp en del händelser eller situationer i mitt liv där det var/är tydligt att jag brister i mitt s.k konsekvenstänkande. Bl.a diskuterade vi en grej som hände för en 3-4 år sedan då jag, som precis hade ätit upp en banan, slängde bananskalet på trottoaren. Den här vännen var med och såg vad jag gjorde och sa åt mig att ta upp skalet och slänga det i en papperskorg istället.
Jag tyckte hon var mammig och töntig, trotsade imot lite, skrattade åt det hela men gick tillslut och slängde det jävla skalet i en papperskorg som stod kanske 10 m bort.
Nu kom alltså den här händelsen upp när vi träffades sist och hon ville veta hur jag tänkte. Jag berättade då att jag nog inte tänkte så mycket alls... typ "Jag lägger skalet här... så länge". Jag såg ingen papperskorg, hade ingen lust att bära omkring på skalet tills jag hittade en heller och tyckte väl att äh vadå, jag kan väl lägga det här på trottoaren då, det är ju ändå ingen som ser. Min vän tyckte att detta var otroligt omoget "tänkt" av mig. Hon frågade om jag inte tänkte alls på konsekvenserna. Vilka konsekvenser? blev mitt svar. Och hon räknade upp lite olika, bl.a miljön och tänk om alla människor slängde skräp omkring sig. Jag försvarade mig då med att det ju faktiskt inte var ett vanligt skräp, utan ett fruktskal och det vet ju alla att det med tiden förmultnar och försvinner ner i jorden. Då skrattade vännen åt mig, skakade på huvudet och tyckte jag resonerade helt galet. Men det hon insåg i detta som jag berättade var att jag helt saknar eller i alla fall har brister i mitt konsekvenstänkande.
Så nu undrar jag, hur är det med ert konsekvenstänkande? Verkar väldigt jobbigt att alltid behöva tänka ur ett sådant perspektiv (tycker jag), känns som om jag har nog med de tankar som redan finns där men min vän menar att sådant finns naturligt hos "normalstörda" människor. Det är inget dom behöver tänka fram. Är det så?
