ADD eller ADHD hos vuxna -Mötesplatsen

Det där med sambon måste ju vara guld

Jag drottning av lappar och kollegieblock med punktlistor på vad jag vill få gjort. Skall göra. Måste göra osv. Folk skrattar när de läser mina listor jag också. Kan garva ännu mer när jag hittar såna från förr i mina block. Behöver jag ens nämna att jag förlägger dessa block då och då. Tänker att varje block skall vara till en sak typ recept, att göra listor, bok, serie och film tips och de slutar alla som något allt i allo block med allt från typ dagboks tankar till glöm inte packa gympakläder och hur man snickrar en kaninbur.

När min dotter var bebis så flöt allt. Helt sjukt men det var välstädat alltid på gränsen till sjukligt rent. Skurade bort polishen på golvmattan som var helt ny bara ett år gammal. Gjorde all barnmat osv. Saker flöt. När hon började dagis så började korthuset falla igen.

Låter bra att bara hålla sig till några rutiner. Att försöka äta x antal gånger per dygn har jag bråkat in under sommaren sen att jag anser att en frukt eller en påse pulver i vatten är en måltid är ju en annan sak

Finns en tråd här inne om knäcka städkoden med hjälp av den fick jag bråkat in lite rutiner ett tag. Men som sagt när jag är barnledig så tappar jag det mesta.

Tänkte försöka använda mig av färger och symboler för att komma ihåg saker. Då mitt minne tydligen är perfekt i bild form. Föga förvånande egentligen jag minns saker i bilder eller små filmer i huvudet samma sak när jag tänker så ser jag det ofta som små filmer i skallen både problemen och lösningarna. Har just börjat äta concerta bara 18 mg får se vad det gör för skillnad längre fram.

Nu är ju dottern större och går i första klass. Jag är sömnstörd och blir inte trött som andra att vara vaken ett dygn är inget problem ibland 42 timmar på raken men då har det varit för jag inte vågar lägga mig ifall jag inte vaknat i tid så dottern kommer sent till skolan. Det vill jag inte. Hon har nu fått en väckarklocka på sitt rum som ringer 07 försökte ha den på mitt rum som extra säkerhet men precis som när jag var barn så fixat jag inte det tickande ljudet eller det faktum att visarna är självlysande. Har ju Asperger vilket jag absolut inte fattat innan jag har bara sett adhd:n i mig själv. Autism delen kom ju fram under utredningen för adhd så de började utreda bägge delar då.

När jag får ihop detta med att äta och sova så fungerar en del saker självklart bättre. Men min spontanitet gör att jag så lätt glömmer den rutinen och gör något annat är dessutom nattmänniska så jag liksom vaknar till liv på kvällen. Njuter av min egen tid och har svårt att släppa taget om min tid för mig själv för just då mår jag ju så oerhört bra. Helt knäppt men så är det. Vem vill lägga sig och sova när man mår oerhört bra och känner att man är i lag med världen :-/ Ett evig krig. Var lika vaken som barn. Väntade tills alla andra sov och sen låg jag och läste böcker i min säng till skenet av en ficklampa jag smugglat med mig in på rummet. Dom tonåring samma sak låg och läste, skrev eller målade till 3-4 blev väckt vid 06-06:30 och gick till skolan. Så sömnstörd har jag ju varit jämt. Hade önskat att jag var geni på något nä men alltså hittade något som var min grej som jag kunde jobba med på natten och försörja mig med. Det hade passat just mig. Men jag är värdelös på datorer och den formen av teknik så något sådant går ju inte. men drömma får man väl

Har inte testat maila messa eller ringa mig själv. Men försöker lägga in allt i telefonen och jag har tagit hjälp av vänner. Min ena kompis lägger in mina möten i sin telefon också och påminner mig. Min fantastiska granne har erbjudit sig att ringa och väcka mig på morgonen om det börjar strula så jag inte kommer upp, hon har ett barn med adhd och våra ungar leker. Har inte använt mig av hjälpen men kommer absolut göra det om jag hamnar i en period där jag inte vaknar av mitt alarm för det händer till och från. Det sista året har jag blivit bättre på att ta emot hjälp. Förr vägrade jag, envist och obstinat i sann kan själv anda. Jag menar hur svååårt skall det vara att få ihop saker själv när man är vuxen med råge??? Både arg på ni själv och frustrerad ler när jag inte får ihop de enklaste av saker. Mina diagnoser fastställdes innan sommaren och med det på hand så har jag haft lättare att acceptera mina problem, att de finns, är verkliga och att det inte handlar om att jag egentligen inte kan utan att jag ibland fan bara inte får ihop det, att det inte handlar om att jag är lat eller inte vill. För jag vill. Så jag har börjat köra mig tänka om ensam är inte alltid starkast, man måste inte allt själv och jag måste inte alls vara så förbaskat stolt att jag är rent ut sagt korkad i min självständighet och att det är lika självklar för mina vänner att hjälpa mig med det dom kan som det är för mig att hjälpa dem med det som jag kan. Man hjälps åt egentligen ganska naturligt. Det är ju självklart för mig att hämta min goda väns barn på fritids när jag hämtar min så hennes slipper vara kvar själv till sent när hon är tvungen att jobba sent och det är självklart för min kompis att påminna mig för hon vet att jag tappar bort saker i huvudet. Man hjälps åt på olika vis. Jag brukar annars gärna hjälpa andra men har oerhört svårt att ta emot hjälp själv eller be om det. Men jag jobbar på det och det har blivit bättre.

Gahahha jag hade garvat ihjäl mig och sen skämts som en hund om jag hört det där och sen garvat ihjäl mig iogen när jag berättar historien för min bästa kompis som i sin tur också hade garvat.

satt på fb och skämtade med honom för nått år sen typ hett lik osv, sådär hårt och stört tills en vän som just kremerat sin dotter bet ifrån och vi fick båda be om ursäkt, var ju jävligt klantigt, absolut klantigt och det var ju inte riktat till henne heller på något vis. men med hennes dåvarande livssituation och förlusten så färsk så förstår jag att hon gick i taket och det var helt okej.

Nej absolut inte, på gott och ont!

Nej otrohet är inte typiskt för adhd.

Men om jag var du så skulle jag lämna honom och jag baserar det rådet på att ha delat 4 år av mitt liv med en som var likadan. Nu kanske din liööe bara varit otrogen en gång. Min var det konstant. Kommer aldrig mer förlåta det om det händer mig igen. Det är inte värt det. Han slet ut mig och trasade sönder mig. Det har tagit år att försöka lappa ihop mig och fast jag gärna vill så kan jag nog inte säga att jag är hel ännu, kanske blir jag aldrig helt hel igen. Ja mitt ex har adhd, men som sagt adhd är inget som gör människor otrogna per automatik, jag skulle aldrig vara otrogen tex det är inte min grej.

Absolut spelade andra saker in på mitt ex, han var omedicinerad bland annat och det visade sig senare att han hade en diagnos till och den spelade såklart också in. Jag vet varför han var som han var och vi är vänner idag. Men han är också medveten om hur han skadat mig, klippt mina vingar, använt mig och trasat sönder mig. Som vän är han grym och under hans bra perioder så var han också grym och han gjorde mig gott också inte bara ont. Men skulle jag träffa någon idag som påminner om honom så skulle jag vända och gå, idag räcker det med en uppenbar lögn så går jag. Jag tänker inte bränna ut mig igen för någon annan skull.

Du kanske skall föreslå att han utreds som vuxen? Problematiken kan se väldigt olika ut och man förändras och utvecklas och hittar jag strategier för att klara saker eller väga upp de bitar man inte är så bra på, trix längs vägen liksom.

Jag kanske låter hård som dömer din kille efter mitt ex och det är inte rättvist jag vet om det, alla är olika, men just lögner och otrohet känns som varningssignaler i min värld. Jag la 4 år av mitt liv på att lappa ihop mitt ex och tack var kronisk otrohet och en massa annat och jag menar massor av annat, 4 år då jag krigade och slogs för vår relation utan att förstå att jag själv försvann mer och mer för varje vända, min självrespekt, mitt egenvärde, mitt jag. Jag blev en konstant boll av oro, när kommer nästa krasch, kan jag förebygga den på något sätt, hur länge kommer han vara borta, har han fått med sig bankdosan, fan också, hur skall jag få ihop räkningarna när han har den och pengarna och är på just det här humöret osv. Otrygg, orolig och en känsla av att vara helt värdelös för jag inte räckte till.

Man kan inte laga andra, någonstans måste en vuxen människa få vakna upp själv och inse att den måste ta tag i det där själv. Man kan inte göra den biten åt andra. Din kille måste själv vilja reda ut hur hans problematik är idag osv. Sen kan man stötta och finnas där, men viljan måste ligga hos honom själv, viljan till en förändring.

Själv är jag jätterädd för att inleda en relation idag och då har jag varit singel sen 07, det har som sagt tagit tid att komma där jag är idag. Kommer nog aldrig bli den där tjejen jag var då, hon som inget kunde knäcka eller bända sönder, hon som stod sådär stadigt oavsett om det var orkan runt om. Jag trodde jag var okrossbar, men det var jag inte, det är jag inte. I mitt huvud var jag som ett lejon då i själen och idag vette fan en lam huskatt kanske, nej riktigt så är det väl inte.

Däremot var han grym som fan på att laga mat, det kan jag aldrig ta ifrån honom och han fick mig att känna mig både vacker och smart. Så som sagt allt var inte dåligt. Men med facit på hand så var det dåliga så väldigt dåligt helt enkelt.

Fråga honom vad han vill, hur han själv känner, om han verkligen vill vara sån här, ljuga och ha sig.

Göra ett nytt test? Du menar han gjorde ett test på nätet eller vad? 

Han behöver utredas. Jag känner honom inte, men han är ruskigt lik mitt ex i det du skriver OCH ja sa hela tiden till mitt ex att det är något annat och inte bara adhd. Jag hade rätt, idag mår mitt ex bra, är nybliven pappa och har en bra relation och livet flyter. För han fick blivit utredd som vuxen och det visade sig att han även var bipolär, med rätt medicin, kunskap om sig själv osv så fungerade ju hans liv absolut bättre efter det. Jag är glad för hans skull och han är förlåten flera gånger om. Han kan ju inte hjälpa att jag kände så oerhört stort ansvar för honom när han mådde dåligt, det är ju liksom ingens fel och det fanns ju som sagt förklaringar. Han lever idag pga mig, det är hans egna ord och han är tacksam som få även om han inte alls förstår hur jag stod ut eller överlevde själv. Det gör inte jag heller, men jag gissar att jag är starkare än jag tror och härdad på ett vis som så många kanske inte är. Och det är ju kalas att folk har haft ett bättre och enklare liv än mitt tycker jag.

Det du skriver ovan skulle jag kunnat skriva om mitt ex. Nu finns inte hans användare kvar här på FL, annars hade jag bett honom kika in här och ge en åsikt och se om han kunnat ge dig ett råd han också.

Du skall inte vara mamma åt din kille. Det är som med barn, man kan inte curla runt vuxna människor, rådgivare, vän, bollplankt, det är helt okej att vara det. Alla behöver hjälp ibland att sortera ut sina tankar osv, så det måste inte vara fel. Men du skall inte ta ansvar för hans handlingar även om det gör ont som fan i en när den man tycker om rasar. Men han måste stå för sina egna misstag, fel och brister, det går inte annars. Mitt ex hade fått lära sig att stoppa huvudet i sanden, sopa saker under mattan och aldrig snacka om det. Vilket ju gjorde att det där med att be om ursäkt och prata igenom något var han inget bra på. Hans sätt att be om ursäkt var att laga en sjuhelvetes måltid och skämma bort mig på den vägen. Men det funkade ju inte för mig, jag kunde inte bara lägga locket på och låtsas att allt var bra bara för att han lugnat ner sig och hittat sig själv igen. Däremot så lärde jag mig acceptera det som ett förlåt och han lärde sig att prata om det hela lite senare. Det fick funka för oss och bli vårt sätt. Man är olika.

Som vän idag är han för jävla bra, men så fungerar han ju också istället för att vips sväva upp i himlen och sen kraschlanda i asfalten, han hoppar inte längre mellan känslan att vara världsbäst och sen helt värdelös. Utan han är mer jämn i sin person idag. Det påverkar ju såklart enormt. Är mest glad att han tog tag i sig själv och insåg att han måste göra något själv om han vill ha någon annan form av liv.

Då önskar jag snyggingen en god natts skönhetssömn! Sov gott.

Delar denna lilla film här inne också då. Har delat den på fb några gånger.

www.expressen.se/omtalat/en-film-riktad-till-alla-som-inte-har-adhd--sa-att-vi-lattare-kan-forsta-dem-so/

Välkommen in. Min diagnos är också rätt färsk, strax innan sommaren typ. Då var min utredning klar.

Jag har mått superbra sen jag fick mina diagnoser, helt sjukt faktiskt. Sån jäkla lättnad att det finns inte. Första tiden blev jag stoppad av folk jag känner, typ bekanta som bara wow du strålar verkligen, har du blivit kär eller något?? Ehh nä jag fått diagnoser Svårt att förklara, men det var som att någon tog en gigantisk betongklump som legat på mina axlar och sprängde bort den helt enkelt.

Visst har jag lite dåliga dagar också, men inte alls samma fall, inte samma känsla av att vara värdelös, inte samma ilska mot mig själv. För även om jag fick reda på mina svagheter ( som ju visserligen hade koll på innan också ) Så fick jag ju även reda på mina styrkor, vad jag är jävligt bra på, vad som är värt att jobba mer med osv OCH jag fick bekräftat att jag är långt ifrån korkad, vilket iaf jag har kunnat känna mig ibland när jag funderat på hur fan tänkte du där din dumma häxa.

Bara det att få bekräftat att den där känslan av att vara annorlunda än andra var sann och inget jag inbillat mig var guld värt för min del.

Jag försöker tänka att jag har varit annorlunda "fel" hela livet och ändå överlevt hit, så jag tänker absolut överleva ett tag till liksom. Jobba med mig själv mer aktivt eftersom jag har mer svart på vitt vad som knasar. Arbeta fram mer strategier och sätt som fungerar för just mig. Att aktivt försöka förändra och utveckla de delar jag har som är bra och försöka komplettera upp de svaga sidorna med det.

Normal blir jag ju aldrig Nu vet jag iaf varför, nu vet jag att det finns en förklaring. Med det facit på hand så kan jag också upplysa min omgivning bättre, be om hjälp, förklara och kunna styrka hur jag är. Nu har jag turen att ha vänner och familj som följt mig på denna resan, vänner som gillar mig precis som jag är, fast jag glömmer saker, fast jag alltid är sen, fast jag glömmer ringa. De i sin tur har ju också lärt sig att jag inte ser ett extra telefonsamtal eller ord som tjat utan istället uppskattar påminnelsen och är lika tacksam varje gång. Då blir det heller inga negativa bitar i kommunikationen vilket enkelt kunnat uppstå förr i tiden för min del. Att jag tolkar saker fel, ser det som kritik, så idag även om det är och kan vara kritisk eller lite bitande från folk ibland, så taggar jag inte igång på det utan säger istället. Tack, jag förstår att det är irriterande att vänta och jag ber om ursäkt för det, men du skall veta att jag är så otroligt tacksam för att du påminde mig, så tack. Jag försvarar inte längre saker och jag gör mitt bästa för att inte bli irriterad, det känns som att det fungerat bra, riktigt bra.

Självklart blir jag arg som fan ibland också haha. Men nu försöker jag se att de som bryr sig om mig vill mig väl istället för att se allt som övertramp mot min person. Idag ber jag aktivt om hjälp istället för att trycka bort folk. Mycket av detta är ju saker jag jobbat med längs vägen, så de är ju inte så att allt bara föll på plats med diagnoserna. De liksom bara var ytterligare ett tecken på att jag är på rätt väg.

Hur framtiden ser ut vet jag inte. Jag tar en dag i taget. Just idag är jag dock värdelös, har trasslat ihop saker och har ett gäng samtal jag inte alls ser fram emot, men de måste göras lik förbaskat, så är det ju. Bara att bita ihop och ta den där tjuren vid hornen känner jag.

Jag tror mycket på tankens kraft, att aktivt försöka förändra sin tankebana, vara medveten om alla val hjärnan gör automatisk för man lärt in den att välja si eller så i olika situationer. OM man gör sig själv mer medveten, så kan man också aktivt välja att ställa om de där aktiva valen. Som tex med mig och att jag blev irriterad om folk ringde och "jagade" mig, för så uppfattade jag det OCH bara va fan är jag vuxen eller inte för helvete låt mig vara!!! OM en av mina bästa vänner ringer idag vid halv fem vår barnlediga fredag och säger, du hoppa in i duschen nu om du inte gjort det så du är klar till 18 när vi skall dra. Ja då blir jag glad istället, för högst troligt så har jag snöat in mig på något annat och den där påminnelsen är var som får mig på rätt spår och gör att jag kanske är i tid eller iaf bara en kvart försenad. Om jag redan varit i duschen och faktiskt är på g, så skrattar jag och min vän åt det och bara Grattis till mig WOW

Fan jag kanske kommer krascha framöver då 

Glad att du hittade dig själv igen iaf!