Varför börjar man inte tidigare?
Dagens unga mår allt sämre psykiskt, det tycker jag att man ofta läser om. Häromdagen läste jag om att psykiatrin skulle få extra resurser för att kunna ta hand om unga som mår dåligt. Ofta handlar det om ätstörningar, depressioner och destruktiva handlingar som människor utsätter sig för pga att de mår psykiskt dåligt.
Trots detta så fortsätter man på många barnavårdcentraler uppmuntra osäkra föräldrar till att använda obarmhärtiga sömnmetoder på sina barn. Man rekommenderar metoder som innefattar "time out" i uppfostringssyfte och man erbjuder föräldrakurser där man lär ut att det bästa sättet att få bort oönskat beteende hos barnet är att ignorera barnet.
Det man inte inser är vikten av att lära föräldrar hur man ger sina barn en god självkänsla. Hur man ser barnet för den han/hon är och inte det han/hon gör. Med en bra självkänsla är man tusen gånger mer utrustad för att möta motgångar än med en låg självkänsla. Då kanske man klarar av att stå emot grupptryck, man kanske vågar stå upp och hjälpa de som blir mobbade, man inser definitivt att man är viktig och värdefull som människa och därmed mår man också bättre psykiskt.
Ser man inget samband mellan en s k auktoritär uppfostran som så många förespråkar och en alltmer "utbränd" ungdomsskara inom hälso- sjukvården?