30 år och vilsen, hur hittar man sig själv?
Precis som rubriken lyder, hur hittar man sig själv.
Jag tror inte att jag någonsin har hittat mig själv, mitt kall, mitt jag. Inte under de 30 år jag vandrat på jorden.
Jag vet inte mitt kall, jag trivs inte med mig själv eller de runt om mig.
Jag har utbildning, men kommer inte att få jobba kvar. Nu har jag lyckats smälta tanken att få avgå, och insett att jag nog hållit på med fel yrke i flera år. Jag blev inte uppsagd av personliga skäl utan pga av neddragningar så missförstå mig inte. Mina kollegor som fick vara kvar berättar hur mycket de kommer sakna mig och hur en otrolig kompetens försvinner, en kompetens de behöver....Men jag kan inte suga åt mig av alla fina kommentarer. Äsch svarar jag eller så säger jag inget och börjar prata om annat. Så rent yrkesmässigt sett vet jag itne vad jag vill, jag har ingen aning. Jag brinner inte för något, är inte speciellt intresserad av något heller.
Jag det var bara yrkesdelen det.....jag känner lika på det privata planet. Jag älskar min sambo, verkligen....men innerst inne vet jag inte vart jag har mig själv. Jag är så jäkla lurig också för mina känslor pendlar från dag till dag, ena dagen VET jag att han är mitt allt, att det inte kan gå en dag utan att jag kan leva utan honom, för att nästa dag nästan känna (kanske inte avsky, men åtminstone inte kärlek) Känslan kom bara över mig som hastigast, tänk om jag är lesbisk innerst inne?
Jag vet varken ut eller in längre, och eftersom känslorna pendlar från dag till dag så är det heller inget jag tar upp med honom. Vad är det för fel på mig? Jag tror inte ni kan ana hur skönt det är att bara kunna veta exakt vad man vill och endast följa den vägen....Jag känner mest att jag är drabbad av en "curse" och att jag aldrig ska få känna en tillfredställelse i livet. Jag är en sån vrickad person, för pendlandet om vad jag tycker och känner drabbar mig i allmänhet också. Jag kan dra några löjliga exempel:
dag 1: Jag älskar mellanmjölk
dag 2. Hur fan kan man dricka mellanmjölk som smakar skit
dag 3. men jäklar det här är ju jättegott, mellanmjölk måste jag köpa hem mer av.
eller bara en allmän diskussion
dag 1: Ja personen F har så rätt i att personen X är en jäkla skitstövel
dag 2; Vafan yrar person F i, personen X är ju toppen .
osv.....
Det är inte det att jag är osäker, det är saker jag verkligen känner för stunden....och det är äckligt hur snabbt allting ändras i mina känslor och tankar från dag till dag.
Jag har säkert skrivit och raderad minst 10 bloggar de senaste året, ena dagen ahr jag använt bloggandet till att ventilera, nästa dag har jag ångrat att jag gjorde en blogg och blev för privat, raderat hela skiten. För att nästa vecka tycka att det skulle kännas bra att ha en blogg att ventilera i igen. osv.....
Lika är det med hobbysar, jag har (vad jag har trott iaf) älskat en sport, handlat allt som hör till sporten, varit intensiv i en vecka, för att sedan känna : nääääeee fasen vad trist. Sedan kunnat vara borta från sporten dagar/veckor/månader/år....sedan har suget kommit tillbaka igen. Börja om från ruta 1.
Hela mitt jävla liv ser ut såhär och det tär på mig, VARFÖR hittar jag aldrig mig själv, varför kan inte en ENDA positiv känsla stanna kvar.....vad är det för fel på mig?
Min sambo tycker att jag är en rätt skum person på många plan, men älskar mig ändå av någon underlig anledning. EX jag hatar att prata i telefon, jag sms:ar hellre, jag hatar att ha mötet, skjuter gärna upp eller bort dem *tack å lov har vi aldrig möten på mitt jobb* Jag drar mig för att kontakta mina vänner, men när jag väl lyckats ta mig till dem har jag roligt, men sedan väl hemma igen så är det samma visa igen.
Åter till yrken.....vet inte ad jag vill, borde hitta mig själv först.....men det börjar bli högaktuellt att komma på något lite snabbt....ekonomin sköter sig liksom inte av sig själv. Vad vill jag bli då? affärsbiträde? läkare? präst? städerska? advokat? grönsaksplockare? Politiker? Datatekniker? standup komiker?
Jag har läshuvud och vet att jag kan plugga till vad jag än vill bli.....men hur fan ska det gå till? Kan inte ens för en sekund komma på en sak som jag VERKLIGEN vill, och en tanke som stannar kvar hos mig längre en en dag. Nästa dag kommer nya tankar och ideer.
Så bollas tankarna dag ut och dag in.....en del dagar funderar jag skarpt på att bara köra in i en bergvägg och göra slut på skiten....ta den enklaste vägen av dem alla. Andra dagar är det tabu, och jag känner ju glädje...emellanåt....är liksom inte heldeppad, jo en del dagar, och en del dagar inte.
Men vad ska jag göra? Ringa en präst? en psykolog? Riskera min stackars sambo i onödan och berätta allt han inte vet som rör sig i mitt huvud, för att sedan ångra allt jag sa och faktiskt känna att jag ljög eftersom jag faktiskt har många dagar som han är mitt allt? Ska jag kanske ringa en exorisist
Näe fyfan.....huvudet sprängs snart......
Igår bakade jag, fan vad kul......idag hatar jag lukten eller ens synen av en spis......allt snurrar runt runt runt. Inget som syns på utsidan, vi är de perfekta......inuti mig är kaos.