vänner med ångst!

Här har du en vän..

Mår skit just nu,har hemsk ångest..

Hur mådde du när du var gravid?

har också ångest, är deppig tidvis och har en släng av hypokondri med jippi för oss!

Här har du en.

Här är en till känner mig väldigt nere får ångest tidvis och bara gråter ibland för ingenting har lite hypokondri också tror jag, har kännt såhär senaste månaderna, ahr legat och lurat men har blivit värre sista tiden

men ska få komma till en kurator o prata längtar tills dess

Ja, det där är inget kul.
Vissa dagar kan jag inte ens ta mig ut i min egen trägård.
Undrar just om man någonsin blir "frisk".

Jamen tjena, här är en till, fast jag är faktiskt på bättringsvägen!

Led av fruktansvärd ångest (hela tiden) under hela min senaste graviditet! Medelsvår depression med ångestsyndrom, tror jag visst att det var. Det senaste året har varit det värsta i hela mitt liv!

Här avlöste också "katastroftankarna" varandra: "tänk om en gigantisk komet dimper ner?!" (Aftonbladets fel!)
"tänk om jag får obotlig cancer!" (har absolut inga symptom..), "tänk om.., tänk om?"

Men nu har jag kommit över det (nästan i alla fall).
Nu är det annat grubbleri som tagit över och som liksom förmörkar mitt liv! Det är av existensiell art. Jag säger åt mig själv att "du behöver inte veta allt!", men fortfarande så är jag kvar i dessa tankebanor, mest hela min vakna tid.. Gråter en skvätt var och varannan dag, utan anledning egentligen.

Går hos psykolog varannan vecka, hon är den första (sk. professionell) som gett konkreta råd och lösningar!

Vi kanske kan hjälpa upp varandra, med lite tips och tankar?

Tycker det är så skönt att läsa att andra har samma problem som jag själv,

ledsen mor: känns som om jag lika gärna skulle ha kunnat skriva ditt inlägg kände igen mig så mycket

ja visst är det skönt att man inte är ensam! ska ringa imorgon för att få tid för att prata. Usch - det räcker med att läsa artiklar i aftonbladet så får man ju cancer *ler ironiskt*

Lider av ångest sen 1½ år..Mina kompisar har mycke svårt att acceptera visa saker som jag inte klarar av...mycke jobbigt men man lär sig leva i de som tur är...

Hur kom ni på att ni inte mådde som man borde? för mig hard et liksom tagit tid att fatta och nu när jag väl insett att jag inte mår bra alls så förstår jag inte hur jag kunnat gå och hålla masken och lurat allt o alla inte minst mig själv,

det som är så konstigt är ju att jag är lycklig jag har världens goaste finaste unge som jag älskar över allt annat och jag ska gifta mig till sommarn med den underbaraste mannen och ändå mår jag dåligt,

tack för alla svar. Ni kan väll skicka ett mail till mig, vore kul att prata.
mattisson_sandra@hotmail.com

Här är en till.

Jag är sjukskriven nu och käkar medicin mot depressionen.

Jag har mått relativt bra någon vecka men idag är det jobbigt. Jag börjar bli arg på mig själv, när jag inte mådde så dåligt var jag ändå väldigt lättstressad och hade svårt att handla logiskt (även om jag inte riktigt insåg exakt hur ologisk jag var). Så jag tyckte att "nämen, nu ska jag flytta" så jag fixade en ny lägenhet och nu idag ska jag dit (ligger 30 mil bort). Idag känns det svårt, kanske jag mår bättre idag och därför inser att jag ställt till det.. jag vill flytta dit men det känns svårt idag... herregud, jag har ju inga köksstolar ens!
Jag vet att om jag var frisk skulle problemen inte vara så stora, jisses det är ju bara att köpa några... men nu börjar jag inse att om man inte ens kan ta hand om tvätten är flyttning inte det smartaste
Samtidigt tror jag att jag kommer må bättre där borta.

Vi får väl se hur det blir, det går inte att göra något åt nu ändå så det är väl bara att bita ihop och åka dit och måla om.

Kram på er

Hej igen alla!

en till: Med mig slog det till med buller och bång. Fast jag blev inte rädd för ångesten i sig, utan det var mer "åh nej, inte en depression och ångetstripp igen!" (hade en lätt depression i övre tonåren, också den "utan anledning".) Jag har tagit mig igenom detta år på egen hand, fick ingen större hjälp av sjukvården när det var som värst tyvärr..

Tycker på nåt sätt att det är "fel" att säga "utan anledning". För du vaknar ju inte helt plötsligt en morgon med depression och/eller ångest helt utan anledning.

Har ni andra kommit fram till varför ni hamnat i detta?

För mig blev det för mycket med graviditet, flytt till ny stad, husköp och matförgiftning.
För jag har också som nån ovan nämnt det så himla bra egentligen! Så det är ju inte det det handlar om egentligen. Det hopade sig helt enkelt, även om det var positiva grejer som hände.

Det bästa för mig är att jag har absolut inte "hållit masken", utan jag har pratat "vitt och brett" och stött och blött mina känslor och tankar. Jag tycker själv att jag är ganska duktig att kunna sätta ord på mina känslor, så det kanske har varit till min fördel.

Varma kramar till er alla! Hang in there!

tack för svaren

Hej på er jag är så glad nu för ja ska få prata med en kurator till veckan, undrar om ni andra har pratat me nån hur gick de till?? och va prata ni om??

hej "en till"!

Jag går sedan ett par månader tillbaka hos psykolog, innan det gick jag till en kurator (i våras). Vi pratade om hur det hela började, i vilken livssituation man befinner sig i, hur man känner, om det eventuellt finns något man skulle vilja ändra på, etc.

Det kan vara skönt att någon utifrån ser på situationen med klara ögon. Ibland har man lösningen själv - man ser den bara inte!

hur den kom.. tja, jag vet inte den smög sig på antar jag, har haft ångest till och från i flera år.
Sen hände nog för mycket på en gång och jag hade för stora krav på mig själv. Som andra här har jag det bra, väldigt bra och vill inte ändra på något... men uppenbarligen är det något galet, annars skulle det ju inte vara såhär.

Jag har en utmattningsdepression så jag måste väl lära mig att inte stressa upp mig och lära mig att säga nej osv.... det är nog inte mycket som behöver ändras och det jag tycker är jobbigast är ändå saker jag inte behöver göra det är ju bra. Jag tänker försöka koncentrera mig på mina barn, kille och hem nu. Allt annat får vänta.

Bygga upp självförtroendet vore oxå trevligt, men hur gör man det?
När jag tänker på det så ser jag mig själv framför en spegel "Jag är bra, jag kan etc" men det verkar lite osannolikt...