Inlägg från: Smultronbubblan |Visa alla inlägg
  • Smultronbubblan

    Någon som vill följas åt under utredningen?

    Jag och min man har försökt i ett års tid. Jag är 34 och han några år yngre.

    Vi har försökt och försökt, men det tycks helt enkelt inte gå! Ägglossningstest hit och dit, beräkningar och gissningar. Jag är så himla trött på allting, särskilt på att hela tiden undra varför det inte går. Känner mig så dum som trott att man kan bestämma själv när man vill ha barn. Jag planerade att vi skulle bli gravida när vi varit tillsammans i ett år. Tyckte att det var ju bra om man varit tillsammans ett tag samtidigt som vi inte kunde vänta för länge eftersom jag är lite äldre.

    Om det finns någon mer i samma situation, som ska påbörja eller har påbörjat en utredning, skulle jag tycka det vore trevligt att följas åt! Då kan vi stötta varandra och heja på!

  • Svar på tråden Någon som vill följas åt under utredningen?
  • Smultronbubblan

    Vi har tid den 28:e december, så det är om två veckor! Jag längtar, trots att jag inte riktigt vet vad det innebär. Ett samtal och en vanlig gynundersökning tror jag. Samtidigt är jag rädd för vad de ska hitta... Usch!

    Är spolning av äggledare något man gör på rutin för säkerhets skull? Jag har läst om många som gjort det.

  • Smultronbubblan

    Åh grattis vad kul att allt var bra! Jag hoppas vi också får komma igång med någon "åtgärd" om man får kalla det så, och att själva utredningen inte drar ut på tiden mer än nödvändigt. Går ni privat eller inom landstinget? Vi går privat men mottagningen är ansluten till landstinget

  • Smultronbubblan

    Det var en snabb utredning tycker jag! Hoppas det blir så för oss med.

    Vi har försökt ett år nu i december.

    Jag har aldrig tänkt mig att det var så här det skulle bli. Har alltid tagit fasta på det alla sagt: använd preventivmedel, annars blir du gravid.

  • Smultronbubblan

    Jag har också alltid trott att jag skulle ha lätt att bli gravid. Mamma och pappa planerade mig och min syster till att vara födda i början av året. Båda är tillverkade på första försöket. Nu är det så att min syster alltid sagt att hon inte vill ha barn. Hennes ex steriliserade sig till och med. För ett par veckor sedan pratade vi om det här och hon sa att ångrar hon sig angående detta är det ingen katastrof eftersom hon räknar med att det går lika lätt som för våra föräldrar... Jag vill bara ruska om henne och förklara att det inte är någon garanti, men jag orkar inte prata om det helt enkelt. Det är bara ett par av mina kompisar som vet om vårt dilemma och för varje ytterligare person som vet är jag rädd att pressen ska öka på mig. Att fler än vi ska gå och vänta på att något ska hända. Jag känner mig redan enormt stressad av detta. Hur känner ni? Har ni berättat att ni försöker men att det inte lyckas? På jobbet är folk på mig hela tiden tycker jag, de antyder att nu är det väl dax och kan säga att nästa år då ska jag säkert vara föräldraledig och så vidare. Jag tycker det är jättejobbigt.

  • Smultronbubblan

    Hej Stellan!

    När man läser här på FL känner man sig inte lika ensam! Välkommen till tråden :)

    Har er utredning varit långdragen?

  • Smultronbubblan

    Åh vad tråkigt att vänta! Tur ändå att ÄL gav utslag.

    Jag antar att jag faktiskt har ägglossning då gyn såg en stor fin äggblåsa sist jag var där. Jag får även utslag på ÄL-tester. Den här månaden har vi dock struntat i allt vad tester heter. Det har ju ändå inte funkat förut och nu ska vi få hjälp.

    Om exakt en vecka börjar vår utredning! Jag längtar faktiskt trots att jag vet att jag kan få dåliga besked. Jag vill inte tänka så utan hoppas att de antingen inte hittar någonting, eller att det är nåt som kan botas. Naivt kanske, men jag vill försöka vara positiv. Innerst inne vet man ändå vad som gäller.

     

  • Smultronbubblan

    Nu har vi varit på ett första besök för utredning. Det resulterade i en stor hög med papper och lite nya inbokade tider för diverse blodprov och spermaprov. Jag har redan lämnat ett blodprov för att kontrollera något med gulkroppen?! Lite nervös är jag för spolningen av mina äggledare men jag tycker det är värst för min man som ska lämna ett spermaprov på kliniken. Eftersom vi bor några mil från sjukhuset där analysen görs måste han producera själva provet på plats på sjukhuset. Stackaren! Något som är lite surt är att blodprovet som ska tas på den 3:e cykeldagen med stor sannolikhet kommer att inträffa en helgdag vilket innebär att jag måste hoppa över tills nästa cykel för att kunna ta provet.

  • Smultronbubblan

    Hej Mica och Tröstlös! Välkomna till tråden!

    Ja hur lyckas man hålla humöret uppe? Det gör jag inte alla dagar. Särskilt dagarna före mens tycker jag är jobbiga. Jag hoppas och hoppas att den inte ska komma, men det slutar alltid med att den gör det. Hormonerna innan mens har alltid gjort mig till ett litet monster och jag kan inte säga att det blivit bättre av allt bebisväntande. Min man försöker trösta och peppa. Han är ljuset när allt känns hopplöst. Denna månad kom mensen redan dag 24 vilket faktiskt var välkommet om den nu ändå skulle komma. Det innebar att jag kunde lämna mitt blodprov som skulle lämnas dag 3 i menscykeln idag. Hade mensen kommit på förväntad dag hade det varit på torsdag, en röd dag när det är stängt på kliniken. Nu ska jag bara få en tid till kontrastultraljud och sen är jag klar med det första i utredningen. Min man ska lämna sitt spermaprov snart också.

    Nytt år, nya bebis-tag! 

  • Smultronbubblan

    Då får vi hålla tummarna för dig Längtan 81, att det tar sig menar jag, utan spolning!

    Jag ska göra min spolning på måndag. Sen får vi vänta på provresultat från mina blodprov och så ska mannen lämna ett prov. 

Svar på tråden Någon som vill följas åt under utredningen?