Bonusmamma?

Lustigt att jag sprang på en sådan här tråd just ikväll. Sitter i sovrummet och är missnöjd med kvällen - igen. När sambon kom hem från jobbet ger han min bonusdotter 100% uppmärksamhet tills hon går och lägger sig, vilket nu när jag är gravid är ungefär när jag går och lägger mig. Man FÅR inte känna svartsjuka gentemot barn, jag inser ju det och att jag är vuxen och borde veta bättre... Men vad jag vill säga till honom är att då kan väl du hämta ditt barn från skolan och umgås med henne på eftermiddagen, så att det finns NÅGON tid kvar till mig ibland? Jag undrar hur det kommer bli för vårt gemensamma barn. Kommer han vara en bra pappa? Eller kommer det första barnet - som det är så SYND om som är skilsmässobarn - att prioriteras?

Det är så sant som TS skriver, man kan inte veta hur livet i en styvfamilj är innan man ger sig in i det. Man kan inte veta vilka känslor som väcks - och inte väcks. Man kan inte beklaga sig för då stöter man genast på patrull, folk längtar efter att fördöma en och avskriva en som en dålig människa istället för att ge konstruktiva råd. Det tåls att upprepas: NI SOM INTE LEVER I EN STYVFAMILJ VET INTE HUR DET KÄNNS. Självklart önskar man att allt vore perfekt och att alla älskar alla lika mycket men så ser det inte ut.

Jag kommer bra överens med min bonusdotter och gör allt för att hon ska få en så bra och trygg uppväxt som möjligt, men jag har insett att den där villkorslösa kärleken som gör det till ett självändamål att hon ska vara glad, inte kommer att infinna sig. Jag tycker att "barnsemestrar" där man hela tiden gör barnaktiviteter för att det inte ska gnällas är jättetråkiga, jag vill också (som Lexis9 skrev ovan) kunna bre mig en macka utan att behöva göra till alla, jag tycker inte att det är särskilt kul att titta på luciatåg i skolan, jag tycker att det är drygt att göra läxor med barnet, etc etc. Jag gör allt det där och mycket mer. Men jag misstänker - för jag har inga egna barn ännu men ett på väg - att jag kommer känna annorlunda när det är mitt eget barn. 

Jag vet inte hur mycket man vågar prata med pappan om. Jag har försökt lite men det blir så jobbigt, han blir ledsen och besviken och man känner sig som en ÄNNU sämre människa än när man höll det för sig själv. Och det här med att säga till barnet... Som det som ptq skrev. Min bonusdotter lånar saker av mig och har sedan ingen ANING om var de är... Eller när hon inte hjälper till hemma alls, eller stökar ner, eller inte tvättar sig... Det är så satans mycket känsligare när det inte är ens eget barn.

Jag har världens bästa sambo som verkligen gör sitt bästa för att allt ska funka för alla, men ibland räcker det ju inte till.  

Tack för dina ord, TS! De värmde.

Livhog: När jag skulle flytta ihop med min sambo var jag också lite osäker på om jag skulle uttrycka mina funderingar kring hur det skulle bli att bo med ett barn. Till slut tog jag mod till mig och sa som det var, att jag var lite orolig eftersom jag aldrig bott med ett barn innan med allt vad det innebar. Han blev förvånad och det verkade inte ens ha slagit honom att någon skulle tycka att det var jobbigt att bo med någon annans barn. "Det är ju dessutom bara på halvtid..." sa han. Jag tror man gör rätt i att försiktigt beträda marken kring vad som kan uppfattas som kritik, men det är nog bra att kunna prata om farhågor och eventuella situationer som kan uppstå. 

Vi ska ha också ha bonusen på julen, om inte bebisen bestämmer sig för att komma då vill säga. Efter LÅNGA diskussioner med biomamman där hon anklagat min sambo för att vara en dålig pappa och sagt att "i vanliga familjer kan man minsann inte skicka iväg den förstfödda" har hon gått med på att ha dottern en vecka efter förlossningen. Jag hävdar att i "vanliga familjer" där det finns syskon så är inte mamman förstagångsmamma. Man kan ju inte veta hur allt kommer gå och kännas, och man kanske inte vill ha en ack så välmenande bonus där som vill byta blöjor och titta när man försöker lära sig att amma... Hon är dessutom rätt uppmärksamhetskrävande och jag vill ha hjälp av min sambo, inte ha honom underhållandes sin dotter. Däremot tycker jag att det är superviktigt att hon inte känner sig utanför, hon får gärna komma på besök varje dag den veckan, men huvudansvaret kommer inte ligga på oss. Men detta är också ett minerat ämne som väldigt många har åsikter om. Vad tycker ni och hur kommer ni göra?

Livhog: Det hade kunnat vara min sambo du beskrev! Han kan inte heller förstå varför nya levnadsförhållanden kan kännas jobbigt för de inblandade. Visst är det skönt med en "det kommer fixa sig"-attityd, för om man tror att det kommer gå bra så gör det nog oftast det, men man måste också kunna sätta sig in i andra människors känslor. Och du gör ju helt rätt i att säga ifrån när han tycker att du ska ta huvudansvaret för bonusarna. Jag tror att det kan förstöra mycket, inte bara i det egna förhållandet utan även i förhållandet till barnen, om man tar på sig mer ansvar än man egentligen vill. Men vad skönt att biomamman och du är överens!
Jag är också lite i valet och kvalet när det gäller hämtningar från skolan när bebisen har kommit. Kanske blir det inte jobbigt alls, men det kan man ju inte veta nu? Jag har sagt att han får förbereda sig på att det är han som får göra det. Han löste det ju innan jag kom in i bilden? 

Finduss: Lycka till med plusset! Jag förstår verkligen den känslan, det är klart att det inte är samma sak! Man kan älska sin bonus hur mycket som helst men det ersätter inte känslan av att få ett eget barn. Jag blir nästan irriterad på din sambos resonemang, "vi har ju redan en liten...". Nej, HAN har en liten som du också hjälper till att fostra men NI har inte ett barn. Min sambo har sagt att han nog inte tänkt att han vill ha fler än två barn - och det har han ju inom kort. Men han har, efter samtal, sagt att han inte kan veta det NU, att vi får se hur det känns om två år eller när det nu skulle bli aktuellt. Det känns jättetungt och jag försöker att inte tänka på det. Här ska man vara med och ta ansvar för hans barn, skjutsa hit och dit, anpassa sitt liv och ställa upp på olika sätt (och många positiva saker med naturligtvis men det är inte de man får upp i huvudet när man funderar på det här) och så blir man kanske nekad att få den familj man vill ha. Den familj man kunnat få om man inte valt en man med barn sedan innan. 

Cocos87: Jag skulle också fått ångest av den situationen! Hur mycket ensamtid fick ni innan bonusarna kom? Jag tror inte jag kunnat hålla mig från att fräsa ifrån om någon - oavsett ålder tyvärr - ifrågasatte mig som nybliven mamma...

Marresnarre: Åh jag får ont i magen när jag läser om hur du hade det efter förlossningen! Det är ju precis det man vill undvika. Vad övergiven du måste känt dig där på BB. Hur har det påverkat dina känslor gentemot de andra familjemedlemmarna (om det har det)? Tycker att det känns som att man stundtals är den som räknas minst i sådana situationer, även om det säkert inte är så det menas. Och jag känner verkligen igen det där att man inte vill framhäva sina egna behov för att inte uppfattas som ego, vilket ju inte ger en ett bättre utgångsläge... Då blir ju folk vana vid att de inte behöver väga in ens åsikter i beräkningen. Då blir det lätt den som skriker och gapar (biomamman i mitt fall) som får mest hänsyn och som får igenom sin vilja. 
Vad bra beskrivet förresten! Det känns ju som en sorg att inte få en kärnfamilj. Det var ju aldrig planen liksom, att hoppa in i en halv familj med allt vad det innebär. Det är så mycket som blir krångligare. Mycket är mysigt men då och då dyker det upp känslor som aldrig varit aktuella i en kärnfamilj. Och den där förstföderskemagin ja... Jag känner mig berövad på den! Fåniga saker som att han redan hittar till BB, kommentarer som "den barnmorskan hade jag och mitt ex", att han redan varit med om ultraljud men inte jag... Det suger ju. Det var en ytligt bekant som på en middag sa till mig att "det måste kännas så skönt att han (min sambo) har barn sen innan, så att han vet hur allt funkar när bebisen kommer". Jag trodde nästan att hon skämtade och höll på att säga något syrligt om att "ja det är väl alla kvinnors högsta dröm, att deras partner ska ha barn sen innan", men sa bara något om att "ja det finns ju både positiva och negativa saker med det". Att inte få vara den som delar magin att få det första barnet med sin älskade. Som står över barnsängen, för första gången, och tillsammans tittar stolt på den lilla och tycker att det är det vackraste barnet i världen. Ja det känns ju verkligen "skönt" att inte få ha upplevt det för första gången med sambon... Nu låter jag bitter, sorry! Men oj vad skönt att skriva av sig...

 

Det verkar som om vi alla har vissa saker som känns lite jobbiga i styvfamiljssituationen. Bara naturligt, antar jag. Vad skönt för er som inte nojar lika mycket som jag! Jag tror att jag är lite överkänslig nu också med ett par extradoser gravidhormoner rusandes i kroppen...

Litesolitemoln: Um... Tror inte man uppnår något genom att klaga på mammans uppfostringsmetoder. Det är ytterst vanskligt att kritisera och det skulle säkerligen bara leda till att hon blir defensiv. Försök vara där för bonus istället och visa att ni bryr er utan att döma. So what om hon färgar håret? Så länge hon inte skadar sig själv eller andra. Ok, rökningen är ju så klart negativ men handen på hjärtat, vi har alla varit unga och skulle vi ha slutat röka eller vad vi nu gjorde för att en vuxen sade till oss? Jag håller med dig om att man naturligtvis inte vill att ens 15-åring ska leva så, men nu när hon redan är där så försök och se till vad hon behöver istället för att moralisera. Hon kanske mår dåligt? Det vet jag att jag gjorde när jag stökade i den åldern. Hon behöver kanske någon att vända sig till? Då är ju bonusmammarollen idealisk - en till vuxen som älskar en men som (kanske) inte dömer en...?