Bonusmamma?

jag hoppar också in. Har en 6 månaders och är bonus till en 5 åring. För er som ska få bebis snart gör ni HELT rätt som får lite lugn och ro efter förlossningen. Jag var dum nog att inte fatta detta, vågade inte ta upp det just eftersom jag var rädd att uppfattas som ego. Hade överhuvudtaget inte tänkt på mig själv eller bebisen innan av rädsla att det skulle bli dåligt för bonus. Allt var inriktat på att det skulle bli bra för bonus. resultatet blev att min sambo åkte från BB mindre än ett dygn efter för att hämta bonus och jag blev ensam kvar. Sen hade vi bonus veckan efter vilket var ett helvete. Jag kunde inte dra gränser, kände mig trängd och så stressad att jag fick förlossningsdepression som fortfarande sitter i men som lågsamt blir bättre.

Min sambo är fantastisk men en ängslig förälder som har skuldkänslor mot bonus och lätt blir stressad. Mitt problem är att jag är dålig på att prata och ställa krav. Och precis som ni skriver om man ställer krav så uppfattas man direkt som den "elaka styvmodern".

Jättebra att ni inte gör som jag utan ser att det är skillnad att vara förstföderska, skillnad på egna och andras barn och att ni behöver lite lugn och ro med nya bebisen.

Supertråd förresten. Jag har massa behov att ventilera tusen funderingar...

Kan tillägga att jag tycker otroligt mycket om mitt bonusbarn. Kan längta och blir glad när han är här. Tycker det är fantastiskt att se honom och hans lilla syskon. Det jag brottas med är (skulle vara kul att höra vad era "problem" är):

- Sorgen att inte få en kärnfamillj
- Att vara låst på ett ställe. Att inte kunna planera och bestämma sin tid för sin familj. Gör att jag känner att jag och bebisen får hitta på saker själv, vilket gör mig ledsen.
- Att hantera att före dettor kommer finnas i ens liv resten av livet. Att behöva träffas vid lämningar och annat. Jag känner mig otroligt obekväm. Gör att jag inte vill vara hemma då. Vilket i sin tur gör att jag inte känner mig hemma i mitt eget hem. (I mitt fall verkar det vara en mkt bra person och det är inga konflikter).
- Att kanske inte få så många barn som jag hade hoppats eftersom sambon ser att han redan har ett sen innan. För mig "räknas" inte det utan jag vill ha egna barn. Bonusen kan inte fylla det behovet hos mig.
- Sorg att aldrig få uppleva "försföderskemagin", med väntan och förlossning. För mig var det bara hemskt där all fokus sattes på bonusen, både från mig och min sambo. Så här i efterhand är vi eniga om att vi gjorde fel.

Styvmorsviolen: Det låter jätteintressant med det där att antingen acceptera eller förändra. Vill du dela med dig av något du kände du kunde acceptera resp som du absolut vill förändra. Jag funderar otroligt mycket över just acceptans av situationen.

Wow vilken tråd

Ja som sagt blev det inte bra för mig under graviditet, förlossning och just efteråt. MEN det påverkade faktiskt aldrig mina känslor för bonus. Vi knöt an så otroligt fint innan. Bonus var så engagerad i sitt lillasyskon i magen. Jag har alltid kännt att jag tycker väldigt mycket om och inte varit svartsjuk utan kunnat känna att bonus är ett barn som har rätt att ha det bra. Däremot påverkade det mina känslor för min sambo avsevärt. MEN eftersom vi pratat om allt som hänt i efterhand så vet jag att vi båda försökte göra vårt bästa. Han trodde alltid att han gjorde rätt i en svår situation. Så det är svårt att vara arg på riktigt utan jag försöker jobba med att acceptera att det blev så = skitsvårt.

Jag har tagit kompisrollen i förhållande till bonus men tar mycket praktiskt ansvar hemma nu när jag är föräldraledig. Jag hämtar och lämnar inte och är inte med på några "högtider". Tycker att det ska vara på initiativ av föräldrarna om jag ska engagera mig mer. Tänker också att det kanske kommer när vi alla är mer vana i våra roller. Däremot är det sååååå svårt när bonus undrar varför jag aldrig följer med hem till hans mamma, varför jag inte kommer och hämtar på dagis tidigt och att jag och hans syskon kanske sova över med honom hemma hos hans mamma. Ibland undrar bonus varför jag och hans mamma aldrig umgås. Så svårt att förklara vuxensaker..... Hur gör ni andra med små bonusar? Vi har ju som sagt inga problem alls med mamman annat än att det är obekvämt och hon verkar vara en toppenperson.

Sara75: Det låter fantastiskt att känna så. men jobbigt med känslorna till den lille. Så dumt att barnen ska komma ikläm när det som borde räknas är att det är bra med fler som tycker om dem och bryr sig om dem.

Molly1: Så känner jag också. Min sambo pratar också som "barnen" och vi har två barn. men det har vi inte alls. Han har två barn och jag ett barn. Å andra sidan så är jag helt emot att vi gör skillnad på ditt och vårt barn förstås. Men för honom var det så otroligt viktigt att ha fler än ett barn och att hans barn skulle få ett syskon. Men sen när vi fick barn så sa han i stort sett att nu blir det inga fler barn. Blev otroligt ledsen (en av de saker som tynger mig) då det är lika viktigt för mig att få fler barn. Har alltid velat ha 3 barn. Och nu kanske det bara blir ett barn. Det kan jag bli bitter på och jag vet att det är en diskussion som vi kommer behöva ta. För mig är det otroligt ego att bara se till sina egna behov och tro att hans barn kan fylla det behovet/önskan.

 

Ursäkta men jag såg att jag glömde några saker:

Livhog: jag tror att bara ni pratar igenom förväntningar kring förlossning och första tiden med bebis så kommer det gå bra. Även om min upplevelse var väldigt negativ så påverkade det inte alls känslorna för bonus. Det går att skilja på person och situation. Det är en svår situation men bonus är fortfarande samma barn som man kan tycka om. Dessutom blir den ju ett syskon till ditt barn och på något vis ännu viktigare. Jag försökte vara positiv och tänka att saker tar lite tid.

Styvmorsviolen: Håller helt med. Det viktiga är ändå att man valt sin man av kärlek och att det är honom man vill leva med. Man skaffar barn för att man är kär. I svåra tider och när jag varit arg har jag alltid påminnt mig om det. Man kan inte veta vem man blir kär i. Livet går inte att planera och saker blir inte som man tänkt men det kan bli bra ändå.

Håller med om att prata är ju nyckeln. Även om svåra saker som behovet av att få känna sig viktig och sedd, vilket nog är större i en styvfamilj. Vi var ju dåliga på att prata men tränar upp oss allteftersom. Jag tar upp även svåra ämnen men försiktigt försiktigt...

Kram på er allihop fina duktiga bonusmammor. 

Hej Linjo985. Ser att även du fortfarande lider av tiderna efter din förlossning. Usch! Hur känns det nu inför det nya barnet? Hur diskuterar du och din sambo?

Jag har en annan fundering som jag gärna vill höra hur ni andra hanterar och det är gränssättning för kontakter med exet vs att stötta föräldraskap för bonus och att de inte ska komma ikläm. Jag brottas med detta och blir tokig (inombords) av vad jag tycker är ständiga sms, telefonkontakter, spontanta besök för att hämta saker till bonus  och detaljplanering. jag får aldrig lugn och ro i mitt eget hem och blir stressad. Antar att jag blir det för att a) blir alltid påminnd om "det andra livet" b) känner mig hotad på något vis.

Jag vill barnet väl men tycker att vi måste även få lugn och ro. Har sett i andra trådar att många funderar över detta. Jag är inte intresserad av några slags förbud eller pajkastning utan vill hitta ett fungerande sätt för alla. Telefontider är något jag tror skulle uppfattas som negativt och stelbent. Har ni några fungerande sätt?