Bonusmamma?

hmmm, har nu läst genom alla inlägg och jag känner igen mig. Har nu en snart ett och etthalvt åring med min sambo och han har två barn sen tidigare. Jag har varit bonusmamma sen de barnen var 7 och 12 år gamla (idag 15 och 21). jag har intagit en kompisroll som dock med tiden mer har gått in i mammaroll. Men en mammaroll som jag inte visat åt barnen utan visat mot min sambo. På så sätt att jag har sagt till honom, vad jag tycker om uppfostran (läggningstider etc). Och han har, han tycker ju samma sak, men har svårare för att faktiskt "säga till", sedan agerat. Men det är ingen bra lösning kan jag erkänna. Jag har varit rädd för att ses som en bitchig styvmamma, men blir tjatig på min sambo istället.

Men eftersom jag själv även ville ha barn så kunde jag inte sitta tyst då det uppstod "problem", jag måste ju se vilken man jag är tillsammans med, att vår uppfattning om barns uppväxt var någosånär lika. En förklaring på mitt beteende.

Så nu har vi ett barn och jag känner den där besvikelsen ett tidigare inlägg beskrev, då man var gravid och han säger, - jag vet jag har varit med förut etc. Jag har alltid haft en kanske fånig dröm, men att pappan till mitt barn ska rita en glad gubbe på magen och prata gulligt in till babyn som ligger där, men ingen sånt prat till magen var under graviditeten, den där nyfikenheten som måste finnas vid första barnet fanns inte kvar, då han varit med om det förut.

Även utanförskapet att man alltid är anpassad in i en familj som varit, och alltid kommer finnas där. Jag drömde om att då vi får vårt barn så skulle jag känna mig mer med i "gamet", att nu var mina band lika viktiga och starka. Men i samband med att jag var gravid brakade helvetet loss och nu är familjen splittrad. Hans barn kom inte ens till BB för att se på sitt syskon, det är som att de inte räknas som deras syskon.

Jag blir så ledsen för min familj är inte så stor, har en bror som inte är i närheten av att skaffa barn och min sambo har ingen släkt alls i Sverige. Jag vill även ha fler barn och min klocka tickar, men eftersom min sambo redan har två, nu nästan vuxna barn och han tycker det är jobbigt att han nu börjat om igen så är inte chansen stor att han kan tänka sig ett barn till, samtidigt som de andra barnen bråkar så mycket nu.

Det är även en sak, all min egen tid efter förlossningen har tankarna gått till min sambos 15åring, jag har gråtit i 8 månader och går nu hos en kognitiv teraput. Men det är mycket svårt att få rätsida på allt. Mitt första år med min lilla är nästan helt raderat ur mitt huvud för det var/är så jobbigt. Egentligen är min sambos f.d nog en rätt bra person (var iallafall), men det finns en spärr som gör att man blir som tidigare inlägg skrev, obekväm. Men nu när deras 15åring har bott hos mamman i ca 1,5 år börjar jag undra på vem hon egentligen är. Det är det där med vad man får och inte får. För mig och sambon är det inte ok att en 15åring, piercar sig själv, gör det på andra, förstör hela året med att tokfärga var tredje vecka, gör extension i öronen, röker och åker på festival och super. Så vad gör man när de biologiska föräldrarna inte uppfostrar alls/alt. har olika uppfostringsett och man själv ser och får ångest. Ska man lägga sig i?

Vet inte mer vad jag ska skriva, har försökt lufta mina tankar förut, särskilt med den sista meninegn och frågan men inte fått så många inlägg. Har någon ett tips, skulle ni kontakta mamman och fråga varför hon inte sätter ned foten?

Hej, tack, jo visst förstår jag att det är känsligt och inte riktigt rätt att säga till någon annan om hur man ska uppfostra ett barn. Det är den där hopplösheten som bonusförälder, man ska vara där men ändå inte. Det huvudet vet är inte alltid vad känslorna säger och det är svårt att veta vilken "röst " man ska välja ibland.

Jag har skrivit ett brev till biomamman som jag inte tänker posta, tror jag iallafall, det känns otroligt skönt att ha skrivit det och fått ut vad jag tycker. Kan vara ett tips till er som inte vet ut eller in, en början att reda ut det hela, sen formulerar man om och om och om och försöker hitta kärnan. Man kunde ju önska att pappan tog tag i situationen mer (som så många andra bonusmammor kunde önska), men sen är det ju svårt som pappa då relationen är så infekterad med den biologiska mamman att det bara blir gräl och inga ordentlga beslut och framåtskridande, utan mer trassel, om ni förstår.

Det som oroar mig med min bonusdotter är inte att hon färgar håret utan mer den person hon verkar utvecklas till att bli, visst hon har förstört sina öron för all framtid med de stora ringarna i öronsnibbarna och även inombords av rökning, hon verkar vara tillåtet morgon och kvällscigg. Något vi inte skulle acceptera och kan vara en av anledningarna att hon nu flyttat till mamman, sen är mamma alltid mamma även för mig själv och det är bra att påminna sig om. Och att man idag uppfostrar (känns som ett hemskt ord men har inget annat att använda) till att alla skall vara jämlika, barn som vuxna, man tar mer hänsyn vad även barnen vill och de får vara med och bestämma om allt. Det gör att barn ställer mer krav och ifrågasätter och faktiskt säger nej, det blir en större påfrestning, men det är förhoppningsvis värd det, för hela männskligheten om man ska bli filosofisk.

Men jag skulle ju skriv vad jag oroade mig för ha ha, jag kan lätt skriva böcker ursäkta. Jo dottern har tidigare när hon var 12 haft matproblem och skurit sig i armarna, min sambo tog tag i detta och Bup som startade hela processen som vi inte är ur än idag, då det startade en massa andra utredningar. Idag har hon ej matproblem (hon är 15 år), men jag ser tendenser att de kanske kan komma tillbaka, då det enda hon verkar tänka på är sminkning (jag menar extremt, hon kan sminka sig i timmar, lägger upp filmer på sin blogg hur man gör etc) samt sitt utseende, det är det enda intrssset hon verkar ha. Sen har hon en del andra problem med som gör att hon är hemma från skolan och själv hela dagarna. Vill inte hänga ut henne helt här.  Men flickan själv tycker att allt är helt ok och mamman med, men jag ser att beteendet gör att om några år står hon där vilsen från en fantasievärld från trygga hemmet och vet inte hur världen fungerar med socialt samspel etc.

Så mina tankar går till den "andra" familjen när jag egentligen ville uppleva den fantastiska tiden med att vara nyföderska. Vi ska dock nu få träffa dottern på annandagen då hon kommer till oss och jag får hoppas ATT hon kommer (har hänt förut att hon ej dygt upp) och att hon kan tänka sig hålla i sin nya bror.

God Jul på dig och alla som läser, jag ska iallafall sträva efter för att vara närvarnade med de som är i samma rum som jag och mysa. De andra får vänta.

Fluffskalle: Tack för att du svarar. Det var ju skönt att höra med öronen, även om jag inte förstår hur det skulle gå till, kosta och lämna för ärr? Tycker det är onödigt att låta henne göra det. Nu när jag själv är mamma har jag än mindre förståelse för att man bara kan släppa och låta allt hända, dottern mår inte bättre av hålen i öronen utan jag tror mamman snarare inte vågar ta "fighten". Det borde räcka med att säga du är inte myndig, jag säger Nej.
Sminkningen oroar mig för att jag ser en bra tjej som håller på att bli ett våp. Sen att ha det som yrke när man blir äldre är väll en sak eller om man nu endast vill väcka uppmärksamhet med sitt utseende och inte ha andra intressen. Vem blir man då?

Av någon anledning så har texten på min dator hoppat helt ur läge och jag kan inte se halva texten av vad jag skriver. Så jag slutar nu. Sköt om er alla och till trådstartarn, det är mänskligt att visa avundsjuka, men man fgår passa sig att det inte går överstyr. När jag känner mig utanför så går jag til min smabo, kanske inte på en gång, men fram och ber om en kram och puss och förklarar att jag behöver det för at lugna mig och känna hans tillit/närvaro. Så kram på er alla igen!