Bonusmamma?

Javisst känner jag igen mig. Jag tycker också att det är hemskt att alla utgår ifrån att jag är ragatan i förhållandet, trots att jag gjort så oerhört mycket för mitt styvbarn.

"Det visste du innan" kommentareren är väldigt jobbig. Det kan man ju säga till föräldrarna som skilde sig också. Det är inte bara en persons fel att det är svårt ibland, men ofta får man ta så mycket negativt från omgivningen.

Som jag skrev i en annan tråd. I början av förhållandet försökte jag påverka min man att be att få gå tillbaka till sitt ex för att inte deras barn skulle behöva bo växelvist boende då hon inte mådde bra av det. Jag älskar dem så högt men hon hade ändå varit viktigast. Gick inte, kan jag väl tillägga på gott och ont:)

Senare när han var oärlig mot mig och jag i normala fall skulle ha lämnat en karl så stannade jag för att barnet inte skulle behöva uppleva ännu en separation då hon och jag tycker om varandra mycket.

Så jag tycker att jag hanterar allt väldigt osjälviskt, om jag får säga det själv. Ändå ser släktingar osv mig som någon bitch som de antar är ute efter att förstöra. Varje gång jag ber om något så får jag bara skit tillbaka.

Även styvmamman är en människa med känslor och behov.

litesollitemoln: Känner igen mig lite i din bonusdotter när du skriver. Det med örsnibbarna kan man operera rätt smärtfritt, bara så du vet, men visst ser det vedervärdigt ut...Kan jag hålla med om. Kan ju vara så att föräldrarna också backar en del angående rökning mm för att hon mår dåligt med ätstörningar och skär sig. Har själv hållit mycket på med sådant. Det med sminket förstår jag inte riktigt varför det inte vore bra för det låter ju som ett ganska kul intresse (var själv sminkös en gång i tiden, utbildad, och det var ju roligt!)

Förstår att du oroar dig för att de inte tar itu med sådant som rökning, men de kanske inte känner att det är läge med alla problem hon haft. Men med en tonåring som mår dåligt är det förstås kanske aldrig läge...Men visst förstår jag dina känslor, lite tror jag iaf.