min 2åring är alltid ARG. är det såhär att vara småbarnsföräldrer?

Usch jag minns det med fasa och fasar redan inför när nästa når dit!
Ett tips som hjälpte mitt tålamod och som fick mig att inse att det inte bara var "jag" och att det inte var något fel på mitt barn var att läsa Trotsboken av Vi föräldrar.
Det var så skönt att höra att andra hade det precis likadant, dessutom med en ton av humor! :)

Ja tyvärr, den jobbiga trotsåldern där dom har kommit på att dom har en egen vilja. min 2½ åring håller på fortfarande.

du gör inte fel. läs boken trotsoken http://www.bokia.se/bok/9789151850955/trotsboken-kristina-hofsten-malin-alfven/

så vet du att du inte e själv o läsa om hur andra har det

Här är en till som upplever det som om tvååringen ligger oftare och skriker på golvet än hon är nöjd. Skitjobbigt!

Jag har med båda barnen märkt en extra stor frustration just när de håller på att lära sig något nytt. De är mer ilskna över lag och även om det inte känns så nu så går det över ... men återkommer i omgångar...

Vi har en sådan period just nu med vår 6-åring (lilla tonåren) .... hon håller på att lära sig läsa och skriva...

I två års åldern var det mycket kring att göra sig förstådd...

Alla har lika mer eller mindre... vilket inte gör livet mindre frusterande.. men alltid skönt när man ser eller pratar med andra föräldrar ... man kan få väldigt bra tips på hur man kan hantera det. å

den har jag redan läst..jag ska nog ta och läsa om den igen för att som ni säger, finna tröst i att det finns likasinnade..
helt ärligt måste jag säga att tanken på att skaffa ett syskon skrämmer vettet ur mig för jag skulle aldrig orka mer än vad jag gör nu. jag är liksom helt uttömd på energi..,
hon har varit tempramentsfull redan som bebis och jag får ofta kommentarer som :hade min unge skrikit så hade jag blivit galen. detta gör mig verkligen ledsen och jag kan inte hjälpa att jag tar det personligt och skuldbelägger mig själv att jag gör fel:(

Tja, att 2-åringar är det argaste som finns, det är en vedertagen sanning. Hör du om en unge som bits, slåss och sparkas jämt, så är det troligen en 2-åring. Visst går det att minska på antalet raseriutbrott genom att själv vara lugn och förutseende, men några utbrott per dag kan man få räkna med ändå.
Ilskan finns där, och den beror inte på dig. Däremot kan ditt beteende förvärra situationen. Om du blir arg, så blir hon argare. Om du skriker, så skriker hon ännu mer. Om du tar åt dig och blir ledsen för att hon beter sig som en 2-åring, då kommer hon att bete sig ännu mer som en 2-åring.

En sak som ofta triggar i gång utbrott, är om 2-åringen måste avbryta en aktivitet. Något som då ofta hjälper, är om du säger t ex "Nu ska vi gå hem och ... (något hon tycker är kul)" i stället för att påpeka att dagis är slut för dagen och att hon måste gå därifrån. 2-åringar har lättare för att gå till något roligt än att gå från något roligt. Det hänger väldigt mycket på hur du lägger upp det!
Mutor är rena döden, för där hamnar du snart i en situation när hon vägrar att göra någonting alls utan att få en belöning.

Du gör inget fel. Hon har mycket känslor som måste ut och hon kan inte visa dem på något annat sätt. Välj dina stider och försök minimera tjatet. Måste hon verkligen klä på sig? Går det kanske bättre om 5 minuter? Kanske går det bättre om man gör det till en lek eller tävling, eller avleder genom att prata om allt roligt som finns på dagis, eller hemma, om ni ska hem. Måste hon verkligen klä på sig och inte vill, gör det ändå, men gör det bara lugnt, utan tjat och gnäll och tillsägelser. Och saker som inte måste göras (tex handla tillsammans) undvik dom. Och sen massor av beröm och positiv uppmärksamhet när hon gör bra saker, och klär på sig när ni ska iväg etc.

Sen måste hon ju få bli arg. Vet inte hur din dotter reagerar, men våra barn får ha sina utbrott ifred (blir värre om vi försöker trösta medan de pågår) utan vi finns i närheten och finns där att trösta och krama om och när de vill!

Det gäller att inte hålla på att tjata, fjäska och muta för det leder ingen vart, utan ger bara barnet dåligt samvete, för inners inne känner de att de är trotsiga. Det är du som bestämmer och då ska du visa det.
Lite svårt att förklara här, men läs böckerna som de ovan föreslår så ska du kanske få en annan syn på saken.

Man måste vara konsekvent när det gäller barn, men tänk på att allt för mycket resonerande med ditt barn leder till att barnet en dag använder alla dina resonemang tillbaka mot dig den dagen det blir äldre.

Om man är ute och åker bil och barnet inte vill sitta fast i bilbarnsstolen, då kan du bara stanna bilen och säga att du kör inte en meter innan det sitter fastspänt. Det blir garanterat tråkigt i längden att sitta där och bara vänta. I värsta fall kan man be det stiga ur bilen och så får det inte åka med. Det brukar ta skruv även hos en tvååring. 

Japp Min får inte heller följa med och handla längre. Orka ha en högröd liten galen tomte som ligger och skriker på golvet med sig liksom,

Vad det gäller påklädning så försöker jag lirka ett litet tag, sen klär jag helt rått på honom med milt våld helt enkelt, man kan ju inte hålla på med ytterkläderna i 40 minuter varje morgon. Ibland funkar det att han får se på tv, medans jag klär på honom eller nåt sånt, men ibland är det som förgjort.

Jag har också märkt av att det alltid är som mest ilska vid nya utvecklingsprång. Hon har en järnvilja och vi har aldrig egentligen kunnat få henne att göra saker som hon inte själv vill. Hon har varit väldigt tidig med saker och ting, både motoriskt och språkmässigt. Vi får ofta höra att hon "är med" på ett sätt som är ovanligt för åldern. Detta brukar fungera som en tröst då jag tänker att all denna ilska och vilja faktiskt inte bara är av ondo utan att det driver henne framåt. men nu har det gått så långt så det är svårt att motivera sig till att det skulle  vara nån tröst längre..:(