Han är inte kär längre - jag gravid (långt)
Hej! Har kopierat ur en tråd jag startade men känner att jag behöver hjälp från någon som kan mer. Förlåt för att det är så långt. Snälla hjälp!
(Skrivet den 14/12) Jag och min sambo (kan kalla honom A) har vart tillsammans i över 6½år, är förlovade och köpte hus för ca 1år sedan.
I våras började vi prata om barn och i höstas fick vi ett +.
Vi var båda jätteglada och A svävade som på moln!
Jag har fram till vecka 13-14 mått väldigt dåligt och inte kunnat jobba så mycket och inte heller kunnat göra saker här hemma, så A har fått ta mycket. (laga mat osv.)
Jag är nu i vecka 20 och har märkt att A vart annorlunda de senaste veckorna, han har inte velat mysa, pussats... han har helt enkelt inte visat samma känslor för mig som innan. Han har vart lättirriterad.
I söndags märkte han att jag verkade ledsen så han frågade mig vad det var och jag svarade med att fråga honom vad det var med han.
Han säger då: - Jag vet inte... jag vet inte vad jag känner längre... det känns inte som innan.
Vi sätter oss i soffan och pratar (medans mina tårar rullade ner hela tiden) och han berättar att han tycker att det känns dom om vi bara är vänner och inget mer.
Han säger att han älskar mig, och jag frågar om han är kär. Han svarar att han inte vet.
Han börjar också gråta och säger att han känner sig som ett svin med tanke på att jag är gravid.
Och att hela min familj kommer snacka skit om honom. Jag blir lite irriterad och säger: - Så det är det du är orolig för, att min familj ska snacka skit omdig?!
Nej, säger han då.
Han säger att han vill inte känna så här och vill leva med mig... Han säger också att han alltid kommer ställa upp för mig, bara så jag vet....
Jag frågar om han vill göra slut. Han svarar: -Vet inte.
Jag frågar om jag ska sova hos mammma, hans svar: -Nej
Jag frågar om vi ska sälja huset och flytta till lght och det vill han inte heller.
Han säger att han inte vill tvinga mig att flytta.
Och jag säger att jag inte kan bo med honom om vi inte är ihop.
Jag säger att jag inte vill förlora honom och berättar hur hemskt det känns att vi ska ha ett barn som kanske inte ens kommer ha en mamma och pappa som är ihop. Då brister det ännu mer för honom och han gråter jättemycket.
Under hela tiden sitter vi och håller om varann och kramas. Det hade på ett sätt kännts bättre om vi kunde bråka och hata varann...
Vi kommer iaf fram till att vi måste försöka... och vi sitter och tänker på hur?! Vad måste förändras?
Jag säger att jag ska städa, tvätta, laga mat mer för jag vet att jag vart dålig på det.
Så det vi kom fram till är:
Vi ska vara som "vanligt", att vi är tillsammans. Ska kramas, pussas osv.
Jag ska anstränga mig mer här hemma.
Igår kom han hem efter jobbet och verkade jätteglad och det kändes underbart!
Vi duschade tillsammans och hade sex.
Efter det verkade han dra sig undan igen... men i soffan vid tvn vad han go igen.
Idag ska jag till Bm på info träff och senare i veckan är det Ul.
Det jag känner nu är, hur fan ska jag fixa detta om han lämnar mig? Är detta något många män/kvinnor går igenom? Vad kan vi/jag göra för att allt ska bli bättre?
Känns på ett sätt som om han redan gett upp men på ett annat som att han vill försöka.... I söndags lät det som om det redan var slut medans nästa stund vill han leva med mig....
Vi har haft ett underbart förhållande, vilket han sa med.
Snälla hjälp! Känns som hjärtat går sönder....
(Skrivet 17/12)
Tror tyvärr inte att detta är någon kris längre... Herregud vad jag känner mig maktlös...
Pratade med honom igår och frågade om vi inte kan gå och prata med nån utomstående, men det ville han inte. Han ser ingen anledning till det och förstår inte hur det kan hjälpa säger han. Jag sa att det kanske kan hjälpa oss båda igenom detta, på ett eller annat sätt.
Jag sa också att det händer att par går igenom sånt här när dom blir gravida och att man kan lova varann att kämpa i några år innan man ger upp.
Han sa då att han har mått skitdåligt jättelänge och orkar inte må så mer och vill inte att barnet ska fästa sig vid honom och sen börja undra vart han har tagit vägen. Han tror att det är bättre att barnet är vant vid föräldrar på varsitt håll från början.
Jag frågade om vi inte kunde ge det ett år iaf, men det tror han inte att han orkar.
Han sa att jag måste ge honom över jul och nyår så får han fundera på det sen.... Jag frågade om han inte kan fundera på att vi pratar med någon och att vi försöker i minst ett år. Det skulle han tänka på.
Jag frågade honom hur länge han egentligen har mått dåligt (jag har ju bara märkt att han dragit sig undan i några veckor och trott att det har med graviditeten att göra)
Han sa då ca ett halvår!!!!
Jag frågade honom varför han inte sa något när man fortfarande kunde välja ang. barnet.
Hans svar var att han ville inte att vi skulle göra abort och sen skulle han ångra sig resten av livet!
Han berättade också att det känns så jävla jobbigt att vilja åka till jobbet på morgonen och sen inte vilja komma hem. Jag frågade om det beror på att jag är hemma och det var det.
Han mår dåligt av att se mig ledsen säger han, även om det inte alltid syns så vet han att jag är det.
Jag frågade om han älskar mig och han sa "som vän". Frågade om han känner nåt när vi pussas eller har sex. "Nej, bara skönt"
Jag frågade honom om han har träffat någon annan och han sa "klart jag inte har, du vet att jag aldrig skulle göra så mot dig"
Jag sa att jag har väldigt svårt för att tro att han skulle det men måste fråga,
Han säger att han alltid kommer ställa upp med pengar för mig så jag kan bo i lght (jag har inget fast jobb), Jag sa att det kommer inte funka om han ska behålla huset. "Då får det väl bli så" sa han.
Jag frågade om han skulle orka bo kvar om jag flyttar å han trodde inte det. Jag frågade om vi då inte kan försöka sälja och flytta till lght tillsammans så slipper vi pressen med att sköta om ett hus och kan koncentrera oss på oss. Men han trivs med huset....
Va också på Ul igår, jag fick söka efter hans hand hela tiden. Men han släppte efter en stund. Frågade honom efteråt vad han tyckte "Jo, det var la kul"
Han säger att han är glad över barnet...
Jag frågade honom hur han vill göra, ska vi spendera mer tid ensamma eller mer tid isär. Han tyckte isär... Jag sa att jag tror att vi skulle behöva varsin hobby och kanske en gemensam, och inte bara sitta vid tvn varje kväll... "Kanske det"
Åter igen så avslutade vi samtalet med att vi ska försöka över jul och nyår. Jag sa att jag vill att vi fortsätter att röra vid varann för det är en av dom saker som gör att man är mer än bara vänner. Okej var svaret.
Imorse var nog första gången på läääänge som jag inte fick någon Hejdå puss när han åkte....
Känns som att vad jag än föreslår eller försöker med så vill han inte.
Har sovit ca 2 timmar inatt... har bara legat och tänkt och vridit och försökt att inte gråta.
Han säger att han inte trättat någon annan och att jag vet att han inte skulle göra så.... Men jag trodde ju verkligen inte att han skulle göra såhär mot mig heller!! Jag är för fan gravid!!
Och om han nu har tänkt såhär i ett halvår så är ju det när vi höll på att försöka?! Alltså började det kännas så innan jag blev gravid!!!
Han säger att inte antagligen inte skulle orka bo kvar om vi gör slut... men samtidigt trivs han med huset så han vill inte sälja nu och försöka??!!
