Berätta eller inte berätta? (långt)

Min sambo har någon form av sexmissbruk/sjukligt bekräftelsebehov som jag upptäckte för 1½ år sedan när jag kollade igenom datorn efter en lång tids dålig magkänsla. Han har under hela vårt förhållande kontaktat andra tjejer via internet, sms, telefon och försökt få till sexträffar (som han själv säger aldrig ägt rum). Jag kommer aldrig få veta hela sanningen eftersom han har ljugit hela tiden, det är jag som har fått leta upp alla bevis, från början hade han aldrig ens pratat med någon annan tjej via internet. Jag valde att förlåta och gå vidare efter en tids samtal och löften om att det aldrig skulle ske igen. Men han har fått två återfall (som jag vet om, genom att snoka) och till slut tog jag vårt barn och flyttade till min hemstad igen 30 mil bort. Eftersom vårt barn är väldigt litet såg jag självklart till att de fick träffas lika ofta som tidigare, vi åkte fram och tillbaka en massa för att få till det och på helgerna levde vi som en familj och hade det precis som vanligt.

Han insåg allvaret och kontaktade parterapeut på en gång, han ångrade sig djupt och tog faktiskt tag i allt på ett sätt han inte gjort förut. Vi gick och pratade och redan efter ett par gånger kändes allt bättre, han öppnade sig väldigt inför mig och terapeuten och jag tyckte det var riktigt modigt. Han går själv i terapi och vi går även tillsammans och planerar att fortsätta med det. Vi har redan fått ett bättre förhållande överhuvudtaget, pratar mycket och ofta väldigt djupt och vi har båda tro på att vi kommer kunna ha ett långt liv tillsammans. Den närheten vi känner till varandra har ingen av oss upplevt med någon annan förut. Det stora problemet för mig är min svartsjuka som har kommit ibland, vilket jag inte är van vid. Jag litar inte på honom, ibland tror jag att han inte kommer direkt hem efter jobbet tex, tankar som jag aldrig har haft förut i något förhållande. Jag har varit orolig för att jag själv kommer vara otrogen en dag pga min ilska över det han har gjort och har pratat med honom om den oron. Han har svarat att han skulle förstå om jag var det och att han i så fall inte skulle vilja veta, samtidigt som han har sagt att han inte skulle klara av att jag var det.

Så hände det jag har varit orolig för, jag var otrogen mot honom för en vecka sedan! Jag blev jättefull en kväll och vaknade dagen efter naken i en främmande killes säng. Jag minns nästan ingenting, gick därifrån i smyg utan att säga något raka vägen hem och ljög för min sambo rakt i ansiktet att jag hade somnat hos en tjejkompis. Jag behöver inte ens skriva om hur dåligt jag mår, vilken ångest jag har eller hur mycket jag ångrar mig. Vi har ju just flyttat ihop igen och det började kännas så bra igen. Nu vet jag inte om jag ska berätta eller om jag ska hålla det för mig själv och aldrig göra om det. Jag vet att det var alkoholen som gjorde att jag tog det hemska beslutet, jag vet att jag inte kan kontrollera alkohol och därför har jag tagit beslutet att sluta dricka. Både för min egna och mitt barns skull, att komma hem dagen efter och vara så bakis/full att man inte kan ta hand om sitt barn på hela dagen känns som ett större svek än otroheten.

Jag har alltid ansett att man ska berätta om man har varit otrogen, att partnern ska få välja om den vill fortsätta förhållandet eller inte. Men nu tar det emot. Han kommer bli helt förkrossad och jag är så rädd för att han kommer få tillbaka sina självmordtankar han fick när jag lämnade honom. Jag är rädd att han kommer ta upp sitt missbruk och bli deprimerad igen. Samtidigt är det självklart jättejobbigt att jag, som hela tiden har varit den starka och förnuftiga i förhållandet nu är det som svikit. Jag tänker även på vårt barn som ännu är så litet att det behöver oss båda nära.

Är det det enda rätta att berätta, eller hur ska jag tänka?

Gerd parterapeuten

Äldre 29 Dec 21:30

#1

Hej!
Du har satt dig själv i en ganska svår situation. Det finns inga enkla utvägar. Jag tror att din pojkväns sätt att kontakta andra tjejer och ljuga om det har sårat dig mycket djupt och att det gjort dig mer illa än vad du tror. Genom att vara otrogen tillbaka kan du på ett omedvetet sätt försätta din pojkvän i samma situation som du själv varit i. Även om det skedde när du var full tog du själv beslutet att dricka. Det som är väldigt positivt är att du bestämt dig för att sluta dricka eftersom du ser vilka konsekvenser det kan få. Din pojkvän går i terapi och ni har tillsammans gått i parterapi. Det är också mycket bra och det visar redan positiva resultat för er relation. Om du berättar för din pojkvän att du varit otrogen kan det bli en stark reaktion och det blir en ny kris som ni får ta er igenom. Det du vinner är ärligheten. Om du inte berättar förskonar du din pojkvän på ett sätt men får själv bära hemligheten och leva med den. Skulle det visa sig att din pojkvän får reda på det på omvägar så tror jag att det blir mycket värre än om du själv talar om det. Ni har härmed en del otrygghet i er relation. Din svartsjuka tyder på det. Ni skulle behöva arbeta med det, kanske i form av mer parterapi. Det är viktigt att ni tar er tid att reparera nu så att ni inte sopar problemen under mattan. Det vinner ni på i längden.
Hälsningar
Gerd

Anonym (Ångest) Trådstartaren

Äldre 29 Dec 23:03

#2

Tack för svar! Det har nu gått två veckor och jag har fått lite distans till det hela. Känner igen det du skriver, att jag omedvetet vill att han ska vara i samma situation, har haft samma funderingar själv. Så kan jag även känna på andra sätt, tex när han har fastnat framför tv'n när en tjej klär av sig eller när han kommenterar tjejer så kan jag ibland säga saker för att försöka göra illa honom, tex att kompisens son är mörk och har mörka ögon och det är ju så charmigt på killar (pojkvännen är blond och blåögd). Självklart är sambon den finaste för mig, men jag blir så arg och vill att det ska sticka även i honom. Sen ångrar jag mig när jag ser att det lyckades..

Det som hänt på de här veckorna är att min svartsjuka är helt borta ( i alla fall nu). Jag har fått en annan syn på oss, människor i allmänhet och på vårt förhållande. Vi är mer än bara sexpartners och även om vi inte varit trogna sexuellt just nu så har vi så mycket mer som är värt att kämpa för. Vi har det väldigt bra till vardags, bråkar aldrig om vem som städar, pengar eller annat som har varit stora bråk-orsaker i tidigare förhållanden. Vi pratar mycket om framtiden, att vi vill leva tillsammans och hur vi ska nå dit. Ingen av oss har haft så konstruktiva samtal med någon annan partner som vi har flera gånger i veckan.

Jag har bestämt mig för att inte berätta och även begrava det han förmodligen inte har berättat för mig. Det spelar ingen roll längre, vi är ju samma människor med samma känslor oavsett. Jag ser oss mer som människor som reagerar på saker vi varit med om istället för att dramatisera och vara principfast eller vad man ska kalla det. Det är vad som känns bäst just nu i alla fall. Jag tror att det både har att göra med att jag vill skona honom, men även mig själv. Jag kan faktiskt bära det, tror att jag känner att han har gjort så mycket mot mig att jag har rätt att hålla tyst. Förmodligen fel, men nu får det vara så. Framförallt för vårt barns skull!

Berätta eller inte berätta? (långt)

INNEHÅLL