BF september 2011

Jag plussade för några dagar sedan och vet egentligen inte när BF skulle vara. Eftersom jag inte vet hur man räknar veckor (första gången jag är gravid). Men jag använde ett test med veckoindikator där det stod 2-3 (men sedan stod det också att det motsvarar 4-5 med hur man brukar räkna på sjukhuset). Är det någon som kan bli klok på detta? 

Som sagt, första gången, är 21 år och har inte överdrivet med koll på sådana här saker. Väldigt roligt att kunna läsa här om alla andra som jag antar har (nästan) samma månad som jag.  

Oj vilken supertråd det här är, här kan man kanske få ställa några ytterligare frågor till någon som har mer erfarenhet än vad jag har..?

Det är så att jag känner mig varken illamående eller trött eller har några som helst "symptom" på graviditet (men har tagit två test så jag är ju säker). Vet någon om det är tyder på något dåligt att inte "känna av" graviditeten?. Sen undrar jag också när man brukar kontakta MVC och när brukar man gå på sitt första möte?
Och brukar man göra ultraljud sent i graviditeten? (googlat en del men det är skilda besked).
Och när man som jag har väldigt oregelbunden mens, kan man på en offentlig mvc få vul för att veta vilken vecka man är i?

Nu sprutar jag verkligen frågor, kanske inte är riktigt rätt tråd för det, men det verkar vara sån bra aktivitet här så jag provar ändå :) 

Tack!

:) Vad skönt då behöver jag inte vara orolig, har faktiskt känt av lite "mensvärk" (både innan och efter plusset) och var därför lite orolig för att det var missfall på gång (efter plusset). Det var skönt att veta att det inte är något konstigt.

Det här låter jättedumt, men jag minns inte när jag senast hade mens.. Jag har verkligen ingen aning, är oregelbunden och det här var inte planerat i detalj med ägglossning eller så, jag och min sambo bestämde oss för att det får "ske när det sker" för några månader sedan. Och så gick det väldigt fort. Om man inte minns när mensen kom senast, då kan man inte få veta exakt vecka innan det riktiga ultraljudet väl? 

som sagt, tack för svar, det är verkligen skönt att kunna vända sig någonstans när tankarna kommer!

Då kanske jag borde ringa MVC redan imorgon då. :) 

Vad bra, ja och jag gjorde ju två likadana test, så då är det säkert vecka 4-5 då :)

Får man fråga hur ni andra gör med att berätta för andra människor?
Min sambo berättade ganska direkt för sin närmsta vän och sin syster (som ringde mig och var helt lyrisk över att hennes barn skulle få kusin, haha). Men jag är lite restriktiv, har pratat med min bästa vän och han är inte så positivt inställd och tycker det är för tidigt och att jag borde vänta etc. Det är ju inte direkt vad man vill höra. Och det här låter jättelöjligt men jag vill inte berätta för mina föräldrar. Är ganska säker på att de kommer bli besvikna över att jag gör det här valet, de tycker förmodligen att jag borde vänta ett antal år, tills min utbildning är klar. Vet inte riktigt hur jag ska lägga fram det.

Sen är det det att man ju inte vet hur det går. Är det så att man "brukar" berätta det efter vecka 12? För att risken för missfall är mindre då? Det känns verkligen som om tiden kryper fram, det har ju bara gått några dagar sedan plusset och jag vill att veckorna ska gå fortare så att man slipper vara rädd och sådär.  Otålig väntan! upplever ni samma sak? 

Ja visst är det svårt! Men vad bra att reaktionen blev bra från din mamma, man behöver ju allt stöd man kan få. Man kanske också tror att det ska bli värre än vad det blir, för även om t.e.x din pappa reagerar konstigt först så kommer det ju lägga sig. Man får nog tänka så, jag känner egentligen också att jag vill berätta för min mamma för jag är ganska nära henne, men då vill jag inte att hon berättar för någon. Vilket jag har på känn att hon kan göra... 
Och jag fick liksom för mig att det är någon oskriven regel att man inte berättar innan 12e veckan men det är ju som ni säger upp till var och en. Tror också att det kan vara skönt att dela det med de närmsta så de vet var det är man går och funderar på och sådär.

=) blir nog bra det här får man hoppas!  

Är det alltså så att sex kan medverka till missfall i början av graviditeten? :S 

hej alla. Jag var inne för nån vecka sen och skrev lite. Sen höll jag mig undan från FL lite, står mkt om MF (inte just i denna tråden då såklart) och jag blev lite nojjig av att surfa runt. Nu är jag i v.7, och jag som var Så orolig i vecka 5 för att jag inte var illamående ångrar mig bittert! Fy fasen vad jobbigt det är att gå och känna att man behöver kräkas (fast det går inte) hela dagen lång!

Hur känner ni er? Jag mår illa hela dagen, fast jag har hört att det är morrgonillamående man ska ha. I wish...
Sen har jag gjort privat VUL igår, och det gick bra, mitt första besök hos gynekolog någonsin och jag var ganska nervös, men samtidigt ville jag veta att det var bra såhär långt, och det var det.  

Tänkte också fråga er härinne vad ni gör mot illamåendet, har köpt sådana där sea-band, men de fungerar inte alls för mig! 

Hej hej! 
Jag var inne och skrev lite här i början av tråden men de senaste månaderna har jag bara läst. Nu är det så att jag behöver lite svar på frågor och tänkte fråga er erfarna (och oerfarna om det finns någon i min sits). Ja det är såhär att jag är i vecka 18 (17+0) och ska på RUL på måndag (altså den 18e april). Jag är så himla orolig. Jag har inte kännt något "fladder" "bubbligt" eller dylika beskrivningar, jag har inte känt NÅGOT alls överhuvudtaget.. Känner inte heller min livmoder hur mycket jag än försöker med diverse tekniker ("två fingrar under naveln/si och så långt från blygdbenet etc). Jag har inte heller drömt några konstiga graviditetsdrömmar.

Usch jag är så himla orolig! Bara googlar runt och det ser ut som att alla förstföderskor i min vecka känt fosterrörelser i flera veckor. :( Jag gjorde dessutom UL i vecka 12+4 och det såg bra ut men jag fick också reda på att moderkakan ligger i bakvägg, Då borde jag ju känna MER än om den ligger i framvägg.. Occh jag känner som sagt inget.

Jag är så orolig att jag inte kan fokusera på studierna och det behöver jag göra. Jag vet att det är mindre än en vecka kvar till RUL men ändå. Jag skulle bli helt knäckt om bebisen/fostret är död på RUL, känns som att jag går och förbereder mig på det.

Är det någon som haft det som jag och som det ändå gick bra för? 

Smart jag är som för första gången inte läser igenom tråden innan jag skriver.. Slarv! Ja då är jag inte ensam då. man blir ju så pressad av att folk i ens närhet säger i vecka 15 "nu borde du känna något för det gjorde jag". :S Och av att sambons kompis nu känt sparkar utanpå sin tjejs mage och hon var bara i vecka 19 då (och förstföderska..!)

Hej på er! 
Jag har knappt varit inloggad på familjeliv sen start, men följt den här tråden eftersom jag har BF 27 september (såg att ni var några fler som har bf i slutet). Har skrivit någon gång när jag varit orolig eller undrat något. Nu tänkte jag vara lite mer "aktiv" eftersom jag har fyra hela veckors ledigt innan bf och tja, det känns lite konstigt att vara så anonym som jag har varit.

Grattis till alla som fått barn, man har nästan svårt att fatta att man skall vara där själv om inte allt för länge.. Är det fler än jag som tänker "jag tror inte på det förrän den är ute"?, Alltså att man fattar att man rent fysiskt ska få ett barn, föda ett barn, men att det är svårt att greppa att man faktiskt ska bli mamma. Och att den där oron som fanns från vecka 5 från +et hållt i sig stadigt?  

Pratade med någon som sa att "från att man får reda på att man är gravid har man en oro hela livet", och så är det väl? Oro för förlossning, sjukdomar, att barnet ska trilla och slå sig, oro för dagisinskolning, mobbning, tonårsfylla, dålig självkänsla. Fast det ligger förmodligen mer i hur man är som person kanske, om man som jag är sådär orolig av naturen som jag blir det väl värre.  

Nu blev det ju värsta klagoinlägget känner jag, men behöver skriva av mig lite.. Känner ingen som är gravid och sådär. Så det blir en salig blandning och inget någon behöver känna att den behöver svara på! Påtal om oro, är det någon som har sin sambo/man/partner i en annan stad? Min kille jobbar i Oslo och veckopendlar (dvs kommer hem hit till götet på helgerna) och när jag ringer och säger att värkar kommer ska han försöka (fortast möjligt) komma hit. Det kan ju bli lite tokigt eftersom han inte har bil där och inte heller får dispens av tullen för att köra en svenskregistrerad bil runt bf och efter bf eftersom tullen i norge anser att "en födsel kan man planera". (????). Han kan ju inte ta ledigt från jobbet från nu och (i värsta fall) tre veckor efter BF ifall jag går över tiden. Jag är så nervös över att han inte ska hinna till förlossningen liksom. Är det någon som har det som jag?

(gud vilket ego-inlägg, men som sagt, jag behövde skriva av mig lite!)