BF september 2011

Jag har de senaste dagarna varit lite orolig för ilningar i och runt livmodern. Tog därför mod till mig imorse och ringde gynmottagningen. Sköterskan tyckte att jag direkt skulle kolla upp det och läxade upp mig för att jag inte gjort det tidigare... Gissa om jag blev rädd. Jag som hoppades bli lugnad att det bara var normal växtvärk...
Hade tid klockan tre, men ingen kom. Klockan fyra stängde mottagningen och fick då gå ner på akuten. När jag väl blivit införd där trodde jag att det skulle ta halva kvällen eftersom läkaren var på förlossningen... Jag hade dock knappt hunnit kissa innan jag blev uppropad och ca 10 minuter efteråt kom läkaren. Han gjorde VUL och sa att det han såg var så bra det bara kunde bli. Under kanske 30 sekunder fick jag också se och jag såg en liiiten bebis, som dock såg ganska stor ut i livmodern. Hjärtat pickade fint, gulesäcken syntes och jag tror att jag såg att den rörde på sig. Allt gick så fort att jag knappt hann med, men det kändes underbart. Läkaren hälsade välkommen tillbaka om sju månader...

Jag har också varit på KUB och här är vårt lilla mirakel. Bebisen visade oss alla vinklar och snurrade runt för fullt därinne. Jag smälte när jag såg att den sög på tummen...
Appropå vikt känner jag mig tjock nu. Jag väger mig väldigt sällan och sist jag vägde mig vägde jag kanske 66 kg (är 167 cm). På inskrivningen hade jag kläder på och var rejält kissnödig, men jag vägde 72 kg. Nu tycker jag att min mage bara sväller och sväller. Är idag i vecka 12+3.

Hur känns sammandragningar från andra drag och hugg som man kan känna i livmodern? Jag har aldrig varit gravid tidigare och funderar just på hur de känns från annan växtvärk som man kan känna av?
Hoppas alla får en fin lördag :)

Är det någon mer än jag som fortfarande har problem med kräkningar och illamående? Jag är nu inne på 13+5 och har sen vecka 6+0 haft illamående och dagliga kräkningar... Börjar bli så himla less nu. Man tänker hela tiden "nu går det över snart" men det gör det inte. Den senaste veckan har dock någon sorts framsteg skett och jag har haft enstaka dagar utan kräkningar. Sen kommer dock kräkningarna med fullfart igen som idag när jag kräkts fyra gånger...
Det känns bara så hopplöst när det inte finns någon mer hjälp att få enligt BM och läkare: har provat lergigan, postafen och åksjukearmband. Det är så jobbigt för det är svårt att känna någon riktig glädje över att vara gravid när det aldrig ger med sig. Jag har glömt hur gott mat kan smaka...
Behövde bara klaga av mig lite. Kram till alla.

Jag håller tummarna för att allt ska gå bra och att bebisen ska va frisk. Men som du säger, oavsett vad får du nu äntligen ett besked att ta ställning till.
Låter som en bra plan med solstol. Här i Värmland har ju vädret varit toppen den senaste tiden =).

Jag tror mig själv den senaste veckan blivit säker på att jag nog känner små buffar från bebisen. Är nu i vecka 17+1. I början kände jag det som en enstaka bubbla strax ovanför blygdbenet. Känner det främst när jag sitter, ex. framför datorn på jobbet. Denna vecka har det dock varit flera i rad när jag väl känt en. Hoppas att det är bebisen som hälsar, tiden får väl visa om det stämmer.
Annars är jag mest glad över att det äntligen börjar bli glesare mellan kräkningarna (tre dagar). Men hoppas så klart slippa dem helt en dag. Ska nu hem över påsken och hälsa på föräldrarna för första gången sen jag blev gravid. Det ska bli så kul och hoppas då på en ny start...

Har nu också gjort RUL. Blev framflyttad en dag till den 25/9. Vi fick också reda på att det blir en pojke. Berättade innan för barnmorskan att vi ville veta kön (i vårt landsting är de lite restriktiva med det). Hon drog då igång en utläggning i stil med "vi får väl se om barnet vill visa de delarna". När hon slog på UL var dock det första som syntes en snopp. Den låg bebisen och pillade med sen (typiskt killar, vissa vanor börjar tidigt). Sambon var ganska chockad över att det är en pojke, han har trott stenhårt på flicka. Jag däremot har trott pojke. Jag har dock alltid sett mitt framtida barn som en flicka (lite löjligt kanske). Känns dock skönt att man har lite tid nu att vänja sig vid att det blir en pojke och det viktigaste som sagt är ju att bebisen verkar må bra.

Hoppas det kommer gå bra på UL Renni.

Vi tog också reda på kön. Jag är väldigt nyfiken av mig och kände att jag inte ville vänta. För egen del tycker jag att det har för mig lite närmre bebisen. Det blir mer personligt att kalla honom vid namn och säga "han" istället för "den". Det finns ju en massa saker som jag inte vet om honom och som jag kan fundera på fram till födslen, bl.a. hur han kommer se ut och hur han kommer vara som person. Själv tyckte jag också att det känns lite skönt att vara förberedd på vad det blir. Mest eftersom jag hela livet drömt om att få en dotter. Jag kände väl att jag någon dag efter beskedet kände mig lite tom, men nu kunde jag inte bry mig mindre och ser fram emot att få en pojke. Jag tror dock att det var bra att jag fick tid att ställa om mig nu och inte direkt efter en förlossning. Jag tror dock att det viktigaste är att man gör det som känns rätt för en själv som person.

Som jag skrev igår hade jag före RUL en viss förhoppning om att det skulle vara en flicka. Min sambo och arbetskollegor var dessutom övertygade om att det var en flicka, vilket väl kanske gav mig lite extra hopp. När jag väl såg att det var en pojke och det gick verkligen inte att missa, kände jag inte så mycket först. Efter ett par dagar släppte det dock och visst kom det en och annan tår. Egentligen var jag inte ledsen över pojken, utan mest över flickan som jag kanske aldrig kommer få. Min sambo har en del hopplöst tråkiga intressen (enligt mig haha) som jag inte delar, bl.a teknikprylar och jag såg framför mig att han och vår son skulle sitta med dem hela dagarna när sonen blir stor. Jag däremot skulle vara ensam med mina egna intressen. Sen kom jag dock ganska snabbt på att vår son faktiskt är hälften mig och även om jag kanske aldrig kommer få honom att göra armband med mig, kanske han kan gilla djur, läsning, matlagning och motion. Och att bara för att han är en pojke behöver jag ju inte köpa en massa bilar utan han kan själv få välja vilka leksaker han föredrar.

Jag önskar verkligen att det inte skulle vara sådan tabu kring kön och önskningar. Visst vet man ju mycket väl att det är ungefär 50-50% chans att få en kille som en tjej, men jag tror att det är naturligt att man själv kan ha förhoppningar kring ett visst kön. Precis som många kanske förväntar sig att bebisen ska vara frisk, se ut på ett visst sätt eller vara på ett visst sätt. Då kan man få behöva lite tid att smälta allt och det var det som jag fick genom att ta reda på könet under RUL.

Jag har nu haft den tid jag behövde för at smälta det. Nu ser jag fram emot att lära känna vår lilla pojke.

Bra att du kollar upp det. Jag har den senaste tiden vid ett par tillfällen haft huvudvärk och flimmer för ögonen. Vid den senaste kontrollen hade blodtrycket gått upp 140/90 och där låg det kvar vid någon senare koll. Jag hade dock ingen äggvita i urinet och blodprover visade inte heller havandeskapsförgiftning så just nu hadlar det om graviditetshypertoni. Men jag har nu lite tätare kontroller, är i vecka 37+2. Hoppas allt går bra.

Hoppar in i denna grupp igen. Har varit med länge, men inte sagt så mycket på ett tag. BF+6 och inga känningar överhuvudtaget. Bara en busig bebis som "misshandlar" mig med knuffar och sparkar. Börjar snart betvivla att min kropp kan sätta igång en förlossning. Det står ju överallt hur normalt det är att gå två veckor över tiden, men jag kan inte som förstföderska låta bli att känna oro. Att man dessutom bor i Värmland där man kan få gå till 42+6 känns inte så skoj.

denovana: Jag har heller inte sett röken av minsta antydan till slempropp. Jag vet att på min mamma som födde mig på BF+10 gick slemproppen på morgonen samma dag strax innan vattnet och värkarna började. Tror det är ganska olika med slemproppen.

Mollee: Kul att träffa på dig igen även om omständigheterna kanske kunde va roligare :). Duktigt kämpat med +16 dagar. Hoppas att det sätter igång för dig snart. Jag bor också på ett ställe där man kan få gå tre veckor över tiden. Inget vidare skoj alls. Hur gör du för att stå ut i väntan? Numera har jag inte längre något distansförhållande utan vi är sambos med bostadsrätt :). Hur har det gått för er? Det känns verkligen som en evighet sen vi satt och funderade i december och nu har jag en bökande färdig pojke i magen. Hoppas du får träffa din bebis snart!