denovana skrev 2011-08-29 19:42:45 följande:
Hej på er!
Jag har knappt varit inloggad på familjeliv sen start, men följt den här tråden eftersom jag har BF 27 september (såg att ni var några fler som har bf i slutet). Har skrivit någon gång när jag varit orolig eller undrat något. Nu tänkte jag vara lite mer "aktiv" eftersom jag har fyra hela veckors ledigt innan bf och tja, det känns lite konstigt att vara så anonym som jag har varit.
Grattis till alla som fått barn, man har nästan svårt att fatta att man skall vara där själv om inte allt för länge.. Är det fler än jag som tänker "jag tror inte på det förrän den är ute"?, Alltså att man fattar att man rent fysiskt ska få ett barn, föda ett barn, men att det är svårt att greppa att man faktiskt ska bli mamma. Och att den där oron som fanns från vecka 5 från +et hållt i sig stadigt?
Pratade med någon som sa att "från att man får reda på att man är gravid har man en oro hela livet", och så är det väl? Oro för förlossning, sjukdomar, att barnet ska trilla och slå sig, oro för dagisinskolning, mobbning, tonårsfylla, dålig självkänsla. Fast det ligger förmodligen mer i hur man är som person kanske, om man som jag är sådär orolig av naturen som jag blir det väl värre.
Nu blev det ju värsta klagoinlägget känner jag, men behöver skriva av mig lite.. Känner ingen som är gravid och sådär. Så det blir en salig blandning och inget någon behöver känna att den behöver svara på! Påtal om oro, är det någon som har sin sambo/man/partner i en annan stad? Min kille jobbar i Oslo och veckopendlar (dvs kommer hem hit till götet på helgerna) och när jag ringer och säger att värkar kommer ska han försöka (fortast möjligt) komma hit. Det kan ju bli lite tokigt eftersom han inte har bil där och inte heller får dispens av tullen för att köra en svenskregistrerad bil runt bf och efter bf eftersom tullen i norge anser att "en födsel kan man planera". (????). Han kan ju inte ta ledigt från jobbet från nu och (i värsta fall) tre veckor efter BF ifall jag går över tiden. Jag är så nervös över att han inte ska hinna till förlossningen liksom. Är det någon som har det som jag?
(gud vilket ego-inlägg, men som sagt, jag behövde skriva av mig lite!)
Välkommen in hit, vi finns här för att ge stöd och råd så ego.inlägg är helt okej :)
Jag känner igen din oro från min första graviditet, kännde då precis likadant. Jag hade ett MA i bagaget och vi hade försökt i över ett år när vi plussade andra gången. Jag var överbevisad om att jag inte kunde få ett friskt barn och den oron släppte inte förrän jag låg med honom på bröstet efter förlossningen. Minns när vi var på väg hem från första kollen på förlossningen (jag var bara öppen 2-3cm och hade inte speciellt ont), då sa jag till sambon: "tänk att nästa gpng vi kör år detta hållet, då har vi bebis hos oss..." HELT overkligt även då! Oron fortsätter sen också, men det är på ett helt annat sätt.
Däremot kan jag inte relatera till att ha en sambo lång hemifrån, men vill minnas att fler här i tråden också har problem med avstånd/ hur de ska hinna hem. Det kommer gå jättebra ska du se!!
Jag har drömt 2 nätter i rad nu att jag fått en dotter 
Även om jag inte kan sova på natten så behöver jag ju inte upp och jobba 10 timmar/dag.