Äh... två veckor menar jag ju. och en dag 
nä jag hade ju tänkt vänta, men ska på KUB 12+0 och har en bit att åka, så det går åt en hel del flex för det. Tänkte också att jag kunde få det på arbetstid kanske, eftersom vi har två besök som vi får göra enligt vårt avtal och man vill ju inte slösa för mycket på flexen heller.
Man skaffar sig en förtrogen skulle jag säga... kanske den som är facklig representant? Som kanske kan fråga för "en medlem" utan att avslöja dig? Eller också vänder man sig till PA och säger "jag vill inte att du säger något snälla, jag ska berätta för min chef om det går bra - men hur är det med..." och så får man leva med att denna person på PA vet.
Tittar in med goda nyheter. Min egen (privata) gyn stuvade in mig idag istället för min ordinarie tid på måndag eftersom jag haft ordentliga blödningar. Och på skärmen fanns ett embryo i åttonde veckan (någon dag sent men tydligen inom normal felmätning) med ett tickande hjärta. Den liknade mest en lite ojämn puttekula nu, men tog mycket mer plats i fostersäcken än förra veckan och verkade mer sväva omkring i mitten) Han såg ett ställe som såg ut att ha kunnat ha blött tidigare, men livmodern hade inte fyllt på med blod så han trodde faran var över nu. Fick en ny tid 8/3 mest för att hålla mig lugn och harmonisk, då trodde han det skulle se ut som en liten rörlig människovarelse istället. Jag får ju annars inget UL förrän RUL eftersom jag bestämt mig för att inte göra KUB då jag ändå inte skulle abortera för trisomi 21 (möjligen för 13 och definitivt för 18 - men de är mycket mer sällsynta) och då skulle ett evt FVP vid dåliga värden bara innebära större risker för Lillsudd. Dr Gyn tyckte att jag gjorde en helt okej slutsats att inte göra KUB och bokade istället in ett sista VUL i v. 12
Och så händer det igen... Jag blöder igen. Och det ackopanjeras av dov mensvärskliknande känsla i livmodern. Och det är ju inte så bra. Förra skrämskottet lärde mig väl i alla fall att inte räkna ut graviditeten direkt, men även om Lillsudd levde i torsdags så mätte hen 7+2 istället för 7+4 vilket var inom normaldiff enligt gyn även om man vet exakt när Lillsudd blev till. Men jag började å andra sidan blöda 7+1 och nu när jag blöder igen börjar jag undra om det var då hen började halka efter... fast jag fattar att det inte spelar någon större roll och vi såg trots allt att blödningen låg på ett annat ställe i livmodern så så länge blödningen inte river med sig Lillsudd så kan hen fortsätta som vanligt. Men bläää vad jobbigt allting blir känner jag. Jag vill vara blödningsfri och utan strul. Iofs är det nu 8+0 vilket är en av de dels stora riskerna för mf dels en stor risk för ofarliga blödningar pga att mensen skulle ha startat nu. Nåja... nästa VUL bokat 11+1 så det är definitivt en stund kvar.
*ironi* (för alla som inte vet det spelar avslappning ingen roll för om man blir gravid eller inte men alla som kämpat ett tag har fått detta omöjiga råd att följa). Men seriöst så fattar ju kroppen ibland efter en graviditet och nästa fungerar av sig själv - men vad paffa ni måste blivit!
My> När jag gjorde vul i v 8 pga blödningar sågs orsaken inne i livmodern. Det min gyn förklarade (på svenska ) var att det bästa varit att blödningen fanns utanför livmodern, det näst bästa att blödningen i alla fall inte är relaterad till fosterssäcken och det sämsta att blödningen finns tillsammans med fostersäcken. Även om blödningen finns i livmodern menade han att det finns goda chanser till att embryot/fostret överlever förutsatt att den inte tilltar och river med sig slemhinnan och att tappen öppnas (öppnas tappen är det kört). Fostret störs i så fall inte av det och vet inget av hur nära det varit att gå förlorat. Så ge inte upp än... ett levande foster i vecka 12 är hoppfullt även om det finns en blödning. Visst är det hotande missfall - men inte oundvikligt missfall. I Polen rekommenderas total vila i det läget. Jag fick ligga helt stilla 3 dagar och får nu inte springa, inte träna, ska promenera så lite som möjligt och långsamt och ta hissen istället för trapporna. Min kropp förfaller... men jag har bara haft blodblandade flytningar var tredje dag sedan störtblödningen i vecka 8...
Tänk jag har funderat i flera dagar på varför flera är glada att man kan göra på magen nu... tänkt att det är bättre på något vis och att det måste vara nåt jag missat. Det slog mig nu att det är för att det är obehagligt eller hur? Jag hade helt glömt den aspekten efter 16 fertilitetsbehandlingar med 1-3 vul före själva behandlingen och 1-2 tillfällen med underredesbesiktning i själva behandlingen. Inser plötsligt att jag är helt störd och tycker att det är värre att visa magen och hur tjock den blivit än att visa underlivet... hmmm.... får jobba på det...
Ser att många börjar göra sina KUB nu, och Virra - jag är ledsen att ert test inte var så bra. Håller tummarna för att bebisen ändå mår bra givetvis. Och kan litegrann vara tacksam att jag bestämde mig för att inte göra något, inte behöva veta...
Var inne och lämnade prover idag och fortsatte min inskrivning. Ska träffa läkaren nästa vecka men fick veta att jag förmodligen inte ska gå kvar på vanliga MVC eftersom jag gjord embryodonation. Försöker väl se det som att jag får titta på bebis lite mer än andra på specialisten, annars finns nog inte så mycket skäl egentligen - anledningen till att man sett att fler fått havandeskapsförgiftning efter äggdonation kan lika gärna vara att många är lite äldre. Däremot hade vi redan kommit så långt att jag skulle få gå i en grupp för överviktiga (mitt eget önskemål, 12 hormonbehandlingar och 6 månaders kortison har definitivt inte gjort underverk och hur jag ska hantera träningsförbud tillsammans med att jag borde stå stilla i vikt är lite oklart) så jag hoppas att jag ändå får göra det. Däremot föder jag verkligen barn i fel tid. Jag ska gå i föräldragrupp i augusti eftersom det inte är någon grupp i juli. Jag hoppas bara att bebisen stannar på insidan hela föräldragruppen... Och att jag liksom slipper föda barn utan att ha en aning om vad jag är tänkt att göra. Men ut brukar ju bebisar komma, så jag får lita på det...
Av ren nervositet liftade jag med en väninna som skulle insemineras i Danmark i helgen och fick göra ett vul. Jag trodde helt klart fostret dött efter alla blödningar. Men därinne fanns ett foster som blev märkbart upprört över att scannas. Det studsade och sprätte och jag börjar inse att det här nog kan gå vägen ändå. Märkligt...
Igår gjorde jag mitt första vul inom svensk sjukvård (har gjort privat i samband med blödningar och så) och varje gång tror jag att den dött. Den var jättestilla först. Och jag hinner säga "den är död" innan min bebis visar visst anlag för humor. Ingenting annat rör sig, men efter en halvminut höjs en liten hand och börjar avmätt "Silvia-hälsa" på oss i gott och väl en minut. Sedan tröttnade den och började nästan skjuta ifrån sig på VUL-staven för att komma bort. Små små grodben skönt iväg den lilla upp i taket på livmodern, igen och igen. Som en gräshoppa. Och så människolik. Det var tydligen mitt sista besök på normal-MVC och jag ska kallas till specialisten framöver. Försöker tänka att det ger fler möjligheter att titta på den lilla, men det är så ettrans långt från jobbet till östra sjukhuset. 1 timma enkel resa...
Det där med vikten blev ett märkligt kapitel även för mig. Jag nämnde redan första besöket att JAG skulle vilja ha kontakt med en dietist för att jag inte får ihop det och gick upp rätt mycket den första månaden trots att jag redan hade att ta av. Hon tittade skeptiskt på mig och sa att jag måste ha ett BMI på 30+ för att få möjlighet att gå i en grupp som man prövade i landstinget nu, och träffa dietist. Varvid jag skrattade och intygade att DET var inga problem, BMI 30 hade inte oroat mig det minsta... Nåja... hon verkade ha glömt vid nästa besök att hon inte trott mig när jag sa att jag hade ett BMI på över 30. Utan nu var hon helt paff över mina siffror, och drog hela föreläsningen om risker och behov av dietist och frågade till slut hur jag kände när hon sa så... Jag började återigen skratta, för det blev så fånigt. Jag påpekade att brandtal om risker kanske inte var ett stort behov eftersom jag ju själv anmälde mig till deras viktgrupp/studie vid förra besöket. Men jag kan inte låta bli att tänka att de tydligen tappar ögonen när de istället får siffror. Då är det helt bortblåst att hon uppfattade mitt utseende som MÖJLIGEN BMI 30... Och jag menar, hur jag bär mina kilon måste väl också spela roll för hur farliga de egentligen är? BMI är för övrigt enligt mina utländska läkare alltför trubbigt för att använda strikt. I Polen använde de en kombination av det och av att mäta tex axelbredd... och då släpptes jag igenom för behandling trots ett i svenska ögon lite högt BMI då de inte ansåg att det skulle påverka hälsa, graviditet eller chansen att lyckas.
Tyvärr upptäcktes idag att Sudden dött i vecka 14 (sannolikheten för att samtidigt vara i infertil och få missfall efter vecka 12 är inte direkt stor...) och jag kommer att påbörja avbrytandet imorgon. Tyvärr finns ingen plats på gyn förrän i mitten av nästa vecka så jag kommer att få ligga på speciaförlossningen istället. Och förväntas föda fostret inom 2-3 dygn (jag trodde i min enfald man skulle vara dagpatient och att det skulle gå på timmar inte en massa dygn...) Det innebär att jag lämnar tråden och önskar er all lycka
Har inte riktigt kommit mig för att ta bort tråden från mina favoriter och kollar in hos er ibland, skönt att se att ni kommit så långt. För första gången kan jag också vara genuint glad att se hur bra det går för andra. Grattis melinda och fantastiskt vacker mage 
Själv har jag återgått till normala former efter det sena uteblivna missfallet i april, faktiskt mådde jag så dåligt att jag ramlade ned så att jag vägde som innan både graviditet och stimulering inom en vecka från att det hände. Eftersom jag tvingats vänta ett tag för att kroppen ska läka efter "förlossningen" (som tog 17 timmar) har jag fortsatt försöka ta mig tillbaka till den form jag hade innan 2010's alla IVF'er och en halvårslång kortisonbehandling. Han var alldeles tydligt en liten liten blivande bebis med alldeles perfekta fingrar och tår och man såg tydligt att det var en pojke (jag har fått det bekräftat av kromosomanalysen sedan)
Förra fredagen urnsatte vi Lillsudd. Jag ville inte ha någon begravning men ville i alla fall få delta när det var dags för kyrkogården (alla sena missfall gravsätts, antingen utan att man deltar och då på minneslund eller också i askgravlund, urnlund eller vanlig grav då man kan delta) Jag valde urnlunden härhemma och det var en fantastiskt vacker dag. Jag valde att inte köpa en urna utan fick honom i en pappkartong som vi klädde med vitt papper och klistermärken (finns en bild i mitt galleri) och sedan satte jag, mina föräldrar och en väninna honom i graven. Jag är glad att jag gjorde det så, för det här blev inte en del av den mardröm jag levt sedan missfallet utan en fin avslutning av det som inte blev. Där jag kunde återfinna hoppet inför att göra nya försök även om det tar en tid ännu.
Ville mest bara säga att jag fortfarande läser ibland och gläds åt era graviditeter. Och jag hoppas att 2012 ska bli ett år när jag får hålla levande barn i armarna jag också.
Förresten, när jag tittade på mina inlägg såg jag att jag då trodde han dött i vecka 14. Det visade sig vara en felmätning, när han kom visade det sig att han dött bara 1-2 dagar innan ultraljudet. Jag hann precis in i vecka 16 när han kom - men då var han förstås inte med längre... Jag ska på uppföljning av missfallet imorgon och hoppas att det då finns några svar på den eviga frågan "varför"