Dåliga föräldrar

Anmäler? Det är olagligt att aga sina barn så förstår inte hur ni bara kan stå och "se på" när ni vet vad som försigår!

Det är anmält flera ggr.
Har du läst hela texten? Det står där. Läs en gång till.
Ingen tror på oss. Mamman lurar/manipulerar läkare/psykologer.
Alla tror att vi som sett det + pojkarna bara svammlar och ljuger.

Om inget "officiellt" hjälper, så prata med pojkarna bakom ryggen på deras föräldrar. Visa att ni finns där som vuxna. Visa att ni ser att de behandlas illa och att de är välkomna hem till er om det blir akut. Låt dem komma och hälsa på utan att föräldrarna är med.

Om det är föräldrarna som säger att han inte ska få se filmer "för att han kan få mardrömmar", så fråga om de inte tror att de får värre mardrömmar av att känna sig utanför den sociala samvaron med andra jämnåriga, eller att drabbas av att vuxna svär och gormar åt dem när de ber om mer julmust?

Har ni polisanmält? Soc kanske reagerar mer. Har du varit i kontakt med soc personligen?

I värsta fall får ni väl försöka spela in när ni är hos dem, om något bråk uppstår.

Fy fan. Anmäl igen.

Den äldre vet detta. Han har sin mormor att dra till.
Den yngre tror han lever ett normalt och lyckligt liv.Kvinnan styr familjen med järnhand. Hon är för dum för att första att deras uppfostran leder till något negativt för pojken i skolan. Han använder samma råa språk i skolan som han hör hemma.Jag personligen har inte varit i kontakt med soc, men pojkarnas mormor och moster har flera ggr.

Där kom äntligen ett bra tips. Den äldre pojken ska spela in ett bråk på sin mobiltelefon och sen får vi använda det som bevis.

anmäl igen som du säger mormor och moster har anmält anmäl du oxå ju fler desto bättre

Gör allt ni kan, skaffa bevis o varfför vittnar inte ni till soc! Tala om för pojken att ni finns där.

Skaffa bevis och anmäl igen.

Anmäl, anmäl och fortsätt anmäl tills det händer något! Samla bevis, dokumentera, be barnen göra lika. Någon gång måste soc göra något! Annars polisanmäl. Så här ska inte barnen behöva ha det!

OJ!

Din fråga är; vad gör man?

Det känns inte som att det finns något "quick fix" på det här. En väg är ju att anmäla (och då framförallt om man vet att det sker misshandel, som naturligtvis inte ens är något som man behöver fundera kring om man ska anmäla eller ej) som många har sagt. Men om man bortser från det så kan man parallellt fundera över om man kan hantera den "dagliga" situationen för barnen i familjen på något drägligare sätt. 

Du skriver att den äldste vet att han kan höra av sig till mormodern och att de alltid är välkomna dit. Men hur enkelt är det för barn (för de är ju barn båda två!) att avgöra om de ska ta ett sådant beslut att "smita" hemifrån och gå till mormor om det blir jobbigt. KÄnns inte så troligt, och försätter (tror jag) ändå inte barnen i någon bättre sits än innan.

Med risk för att låta extremt pretentiös (det bjuder jag i så fall på) så tänkte jag gå in på lite mer kring er relation till familjen. Är det både mamman och pappan som beter sig oacceptabelt gentemot båda barnen? Ingen gillar ju att bli ifrågasatt, dvs om någon vuxen (mot förmodan ?) skulle säga något direkt till föräldrarna ifråga, vad händer då? Jag gissar på att de dels förnekar allt och dessutom tycker att det inte är den som tar upp frågans ensak att lägga sig i. Därför undrar jag om det (om man delar paret, mamma och pappa som individer) vilka litar de på? De personer som man själv litar på, tror jag man har lättare att ta till sig information från. Dvs, om det inte är ni, vem i deras bekantskapskrets känner personerna, och som de själva skulle vända sig till? Dessa personer känns som en nyckel att prata med och höra om deras upplevelser av paret, och om det du har sett och upplevt kan stämma med någonting i deras bild. I så fall är det möjligen så att det kan vara en "väg" in för att få någon att prata med någon av dem, utan att de hamnar i en "att skylla ifrån sig"-diskussion som inte leder någonstans.

Den andra delen, som egentligen kanske borde kommit först. Vad svarade du när pappan uttalade sig som du skriver ovan? " Då blir pappan rasande och skriker till 8-åringen: "-Men för helvete, satans jävla unge. Jag har ju sagt att du inte ska ha mera dricka nu!"". Om någon vuxen person pratade så med sitt barn eller mitt barn när jag är med hade jag sagt något i stil med: "OJ, det var väldigt vilken överreaktion på en enkel fråga." och sedan hade jag vänt mig till barnen, både mitt eget och barnet som hade blivit utskällt och frågat något i stil med: "det är naturligtvis dina föräldrar som bestämmer om du får mer julmust. Men vuxna får inte prata så att man känner sig ledsen och rädd när man ställer en fråga. Händer det ofta?"

Det ovan är ju lätt för mig att säga, mycket svårare att göra. Men Lars H Gustafsson har skrivit i någon av sina böcker något jag gillar; "det krävs en hel by att fostra ett barn". Med det menar han att det är självklart så att alla vi vuxna har såsom vuxna individer ett ansvar för alla barn. Det handlar inte om tillrättavisningar på en löjlig nivå, utan att man gör klart för barnen att det finns något att förhålla sig till. Om föräldrarna är labila som det låter, så är det nog än viktigare för barnen att man som vuxen reagerar och visar att "det här är inte ok" när man är mitt i situationen (något som soc exempelvis aldrig kan vara med i på det sättet). Hur ska barnen annars veta vad de ska förhålla sig till? Ingen vuxen reagerar... det måste vara mig det är fel på....

Men som sagt, det här är oerhört enkelt att skriva för mig som sitter här i min kammare och skriver, såååå mycket svårare att göra i verkligheten. Men det är mitt svar på din fråga: Vad gör man?

Spela in det på mobiler! Borde inte vara alltför svårt när ni umgås med föräldrarna. Det räcker nog med några sådana incidenter som den med julmusten för att soc ska ta det på allvar.

Jag håller med, spela in det på mobilen när du får tillfälle!

Nu händer det saker.
Familjen är anmäld av den äldre pojken. Han har placerats hos en fosterfamilj i väntan på att utredningen ska bli klar. Det har gått flera månader, men jag tror att det kan komma ett beslut av socialen snart.

Problemet är att pojken har gått in i ett "Stockholmsyndrom", alltså han saknar sin mamma och vill hem.

Skönt att höra att det iaf händer nåt. Men att det ska ta sån tid... stackars barn .

Det är inte ett stockholmssyndrom. Han är en helt normal tolvåring och vi ska alla vara glada över att han saknar sin mamma och vill hem - det är en normal reaktion hos ett barn med ett normalt känsloliv. Det innebär inte att han ska hem till mamma, men att de vuxna som är omkring honom ska vara kloka nog att bekräfta honom i att han FÅR sakna sin mamma och vara ledsen över situationen som är OCH att hon inte får behandla honom som hon gjort - hon måste få hjälp att lära sig bråka på ett annat sätt och vara mamma på ett vettigare sätt. Andra vuxna måste kliva in och hjälpa honom umgås med sin mamma på ett säkert och tryggt sätt, oavsett hur förbannade de vuxna är.

Det är jättebra att det blev ett LVU, men det är ledsamt för barn med lvu och de måste få tillåtas vara ledsna och kanske oroliga över hur det är med andra syskon och med föräldrarna.