Varför inte donera lite ägg?!

Ja visst är det en intressant länk! Det är precis den info vi fick av kuratorn innan vi blev godkända för äggdonation. Berätta tidigt, gärna i ca 3-4-5-årsåldern. Finns även böcker idag som man kan använda sig av som hjälp.

Jag vet bara att om man använder donerade ägg o spermier så kan det bli stora problem när man ska hem

Det gjorde för det paret som jag läste om också, de hade ändå problem att få pass till barnet

Det är synd att det alltid ska vara svenska myndigheter som ställer till problem.

Jag önskar alla som gör det lycka till, ibland kan jag önska att jag hade ekonomin till det (men bara ibland, då jag har lite moraliska betänkligheter kring det)

ja det e bra =)....  men jag har funderat angående en nära person. och funderat hit o dit om jag verkligen kan släppa barnet men givetvis kan jag, det var det första jag sa när jag fick veta att hon inte kan få barn, då var jag 16...   att jag lätt sulle göra allt för att denna person skulle kunna bli mamma =) nu 10 år senare känner jag likadant

5000 dollar per gång. Jag hade gjort det för 4000. Då.
Idag klarar jag mig bra ekonomiskt, och tycker inte längre att 5000 dollar är sjukt mycket pengar...

Varför är det moraliskt fel att göra det för pengarnas skull?
Är det moraliskt fel för en läkare också att utföra olika ingrepp på patienter för pengarnas skull? Ingen vill väl jobba gratis? (jo, några vill, om de har råd eller allt för mycket fritid)

jag skulle göra det utan att få betalt =) det intresserar mig inte men då måste jag påpeka att det e för en som står mig nära...  jag hade lätt gått igenom att åka utomlands osv

Om sanningen ska fram så är det knappast ekonomiskt lönsamt att donera ägg. Man förlorar arbetstid på undersökningar och ÄP. Sen är det ofta psykiskt påfrestande att genomgå hormonbehandling. De få tusenlapparna man får för det täcker knappast detta. Därför tror jag inte att kvinnor som genomför äggdonation i Sverige gör det för pengarna.

Finns väl exakt ett surrogatorbarn i hela sverige tror.
Vet inte hur mycket tjejen fick eller hur mycket allt kostade, men billigt var det nog inte.

Varför är det fel? I Sverige har barn födda med hjälp av donator rätt att få veta vem som donerat ägget eller spermien när de blir vuxna. Jag tycker att det är rätt att barn ska ha rätt att ta reda på sitt genetiska ursprung om de vill det. Sen kanske inte så många gör det eftersom de ju redan har en mamma och en pappa, men det är ju en helt annan sak...

Jag tycker att TS låter lite naiv. "Åk och donera ägg med er, det är inget att vara rädd för!" Riktigt så enkelt är det ju inte? Jag är också för äggdonation i teorin i och för sig, för visst är det beundransvärt med människor som vill hjälpa andra, speciellt med en sådan sak som barn!

Men att donera ägg handlar ju om så mycket mer än att tex lämna blod. Inte nog med att donatorn ska genomgå en aggresiv hormonbehandling, hon ska också klara av det ren psykiskt. Vara ok med att veta att det där ägget kan bli ett barn som kommer att glädja en annan familj oerhört -men som också bär mina gener och som skulle kunna komma att kontakta mig om 18 år. Vad förväntas av en då? Vad kommer mina barn säga om att de har en genetisk (halv-)syster eller bror? Det må hända att de flesta inte söker upp sin genetiska moder, men vem vet?

Kommer jag gå runt och tänka om jag ser någon som liknar mig lite och är i rätt ålder med tanke på när  donationen skedde, att hon/han har gener från mig? Eller kan man bara släppa det och gå vidare med sitt liv?

Mja, hur som helst så är det ju bra mycket mer komplicerat än att bara gå och få det fixat på en kafferast liksom, bara för att man råkar vilja göra en god gärning

Jippie, livliga diskussioner kring äggdonation!

Det känns nästan off-topic nu, efter alla svängar kring cancer och att spola ner bebisar i toaletten, men... Jag är äggdonator och berättar gärna kort om hur det gått till för mig.

Redan då det blev lagligt ville jag donera när jag fått egna barn. Det blev flera år senare och när jag väl anmälde mig hade jag hunnit tänka i flera år. Då hade jag också fått min dotter som verkligen var pricken över i. Den ultimata anledningen att donera. Det största, viktigaste och vackraste i mitt liv. Den underbara kärleken som är större än allt annat jag någonsin upplevt. Jag tog också fasta vid en syn på äggen som inte förändrats märkvärt sedan dess.
Det är säkert flera här som hört mig säga detta förut, men för er som inte vanligen brukar diskutera ÄD... Jag ser äggen som byggklossar eller ritningar som jag kan ge ett mottagarpar för att de ska kunna skapa sitt barn. Även om exakt samma spermie och exakt samma ägg hade blivit exakt samma embryo och vuxit i mig istället, så hade det blivit ett annat barn. Epigenetics nämndes tidigare i tråden - den som inte kollade upp det då, gör det! Det är superhäftigt, och viktigt både för mottagarparen och donatorerna.
Jag tycker inte att det går att jämföra ett barn som blivit till med hjälp av ett ägg från mig men i en annan kvinna med mina egna barn. Det är min kropp som tillfört varenda molekyl som byggt upp mitt barn i magen, liksom mottagarparet skapar sitt barn.

Själva donationerna har inte varit särskilt krångliga för mig. Jag fick spraya eller ta p-piller, det är inte direkt tidskrävande. Jag fick inga biverkningar av något av dem. Sen sprutor. Jag har viss sprutskräck, men det gick bra ändå, man vänjer sig. Det gör faktiskt inte ont alls, och blir lätt en rutinsak. Blodprov, 30 min eftersom jag kunde ta det där jag bor. In för ultraljud, tar kanske 2 timmar inkl restid för mig, spikar en dag för äggplock och jag får schema för de sista sprutorna så att äggen ska vara lagom mogna när de plockas. Själva plocket får man räkna med tar hela dagen. Även om plocket i sig tar ca 20 minuter så behöver man vila före och efter.

Varje gång jag legat och väntat på äggplock har det legat någon tjej i sängen bredvid mig och gråtit. Första gången var det för att det hade gått åt skogen - inga ägg. Hon var så uppriven. Då tänkte jag att hon kanske kommer få ÄD också. Och kanske har de som jag donerar till suttit här precis som hon. Andra gången jag donerade låg också en kvinna och grät i sängen bredvid, hon var så nervös inför äggplocket. Jag vet såklart inte hur deras resa varit, men hennes man lät så otroligt lugn och snäll och stöttande. På eftermiddagen när vi bägge två haft plock så hade de hittat ägg hos henne och då grät hon ännu mer, och hennes make också, för att de var så glada. Så det kanske framförallt det är där jag verkligen fått se (höra) den känslomässiga berg och dal-banan det innebär för de allra flesta, särskilt de som kommit ända till ÄD-träsket. Även om det måste ha varit en mycket svår upplevelse för dem, så var det för mig en bekräftelse på att jag gjorde något väldigt betydelsefullt. Att det verkligen var värt det. Hundra gånger om!

Under äggplocken har jag i alla fall inte känt nånting alls, utan fått bra med smärtlindring, och även efteråt, fastän jag bara tagit en till värktablett på vägen hem och sen har det varit bra igen. Men en del kan få rejält ont efteråt... som säkert någon sagt tidigare i tråden, alla är ju olika.

Det här med överstimulering ska vara rätt ovanligt, även om det är många här på FL som blivit det. Generellt börjar man alltid med en låg dos för att testa vilken respons man får. Jag fick t ex höja min dos efter några dagar under första omgången eftersom vi börjat lågt. Just för att man inte ska bli överstimulerad.

Jag tror faktiskt att det är tuffare för en IVF-are att göra behandligen än för en donator. För en IVF-are har oron och allt det andra bagaget, medan en donator gör det för att hjälpa, för att de vill.

Hur som helst, jag har inte upplevt något negativt av att donera. Jag tycker att ersättningen ligger på en bra nivå och har fått ett mycket fint bemötande under behandlingarna. Om någon har frågor om själva donationsdelen får ni gärna fråga här eller inboxa! Jag är ganska påläst.