Svärmor förstår inte

Jag kan bara tipsa om att isolera er i början, då slipper man frågor och oförståelse. Vi tog det väldigt lugnt ett bra tag när vi fick prinsen. Till en början inga besök alls, bara promenader med familj och närmaste vänner. Därefter tog vi mor besök hemma , men några få åt gången. Varje gång nån kom påminde vi dom om att inte ha någon fysisk kontakt, lek med leksaker på golvet går bra Och även om vårt barn ramlar så ska de inte ta upp eller trösta, då brukade vi alltid få frågan men om ni inte är i närheten då måste vi ju få pussa och krama för att trösta. Nej, men det behöver ni inte vara oroliga för, för vi är aldrig långt ifrån prinsen, så vi kommer alltid hinna fram och trösta  honom isåfall
Vi hade oxå förvarnat om detta i över femår innan vi fick barn, trots alla mail vi skickade till alla i vår närhet (från adoptera-nu som hade perfekt läsning om anknytning och om hur viktigt det är att inte kramas etc för att inte förstöra anknytningsprocessen) så var det vissa i närmaste familjen som hade svårt att fatta! Men de flesta, alla vänner etc visste precis hur de skulle vara. Har sparat mailet. och kommer använda den igen om vi får syskon,

Vi sa alltid att när vi anser att det är ok, när grunden för anknytningen är klar så kommer vi att säga det, att nu är det ok att kramas och vara mer fysisk. Den dagen kom till slut och som förrut så började vi med att säga i hallen att nu är det ok att vara precis som med andra barn ni träffar, Det är självklart svårt för mor/farföräldrar som längtat efter barnbarn, och vill kramas och känna att dom får en bra kontakt, men den tiden som de inte får kramas etc är såå kort mot resten av livet som de får mysa hur mycket som de vill.

Jag tror Ni känner när det är dags för barnet att anknyta även till era släktingar. Min dotter har varit väldigt duktig på att visa exakt vad hon ville eller inte vill. Försökte ngn släkting nkycka henne ur min famn skrek hon sig gul och blå. Då fick de inte liten vink Även om vissa även kan vinkla det till att "mamma knyter henne så hårt till sig". Men men. Det va rju inte jag som gjorde det, det var hon som höll fast i mig och det var jag bara överlycklig över, för då kände man att anknytningsprocessen fungerade bra/gick åt rätt håll. En vacker dag var det plötligt inte så läskigt med främlingar längre (jo hon verkade inte göra så stor urskiljning på främlingar och mina släktingar..........faktiskt), och nu är hon jättelycklig om vi åker över till mina syskon. En tanke är ju at bära barnet i bärsele (beroende på stl), då visar man ju både barnet och familjen att, hon ska vara hos mamma eller pappa.