Fortsättning följer

JossBergendahl: 28/12, vecka 37+4, son Dexter 3185g 49cm
Betania: 21/12, vecka 36+6, dotter 2965 g 48 cm
Fidi:  18/12 Vecka 41+1  dotter 3500gr 50 cm
Onkel Anneli 18/12 vecka 39+1 dotter Dahlia 3842 50cm
Tola: 25/12, BF-1, dotter Ellie 3865 gr 49 cm
Cissi7006: 20/12, vecka 39+1, dotter Cornelia 3885 g 51 cm
Bonniebee: 28/12 Vecka 40+4, dotter Saga, 2720 g 49 cm lång :D
Gyöngyöm81: 31/12, v40+6, dotter Camilla 3360g och 50cm =) 
lillamy0: 25/12, v38+3, son Dante 3245g och 50cm

Härmade OnkelAnnelie och skrev in Dexters namn också :P
Jag har också varit lite osynlig en stund. Inte bara här utan överallt. Det pratas om det alldeles för lite men jag är en av dem som har lite svårt för att ta till mig mitt barn på direkten sådär. Jag behöver lite tid på mig för att känslan ska kunna växa fram. Nu, efter en vecka så börjar jag vänja mig vid det mer och det känns i alla fall lite lättare. Det var likadant med min dotter, vet inte riktigt vad som gör det, jag kanske bara är sån helt enkelt.

Här har ni Dexter

Dexter är väl enda grabben här i gänget? Omringad av brudar :P

Fidi: Jag vet jag hade jätte dåigt samvete när jag fick min dotter. Ingen hade talat om för mig att man inte var "tvungen" att få det där fantastiska ögonblicket första gången man ser sitt barn. Det enda jag visste var att det skulle vara en sån WOW känsla och man älskar dom från första stund så jag trodde ju det var nåt fel när jag inte kände så. Det kunde liksom varit vems unge som helst och det hade varit detsamma för min del. Sakta men säkert så växte det fram för min del och jag känner mig inte som en sämre förälder för det, och jag älskar ju inte min dotter mindre än någon annan älskar sina barn för det heller.

Den här gången var jag lite mer förberedd och inställd på att jag först kommer få träffa honom, sen lära känna honom och sen älska honom så nu känns det lättare.

Det är sån tabu att prata om att man inte kände allt på en gång. Många rynkarpå näsan och höjer på ögonbrynen men jag har bestämt mig för att vara ärlig med att det är sån jag är. Så inte fler sitter där som jag gjorde första gången, och tror att det är nåt fel på en för det är det inte!

Verkar som att det var bra att jag var framfusig nog att ta upp det där med att inte känna det där fantastiska på en gång. Jag tror det är som Betania säger, dom flesta känner säkert inte det där men man låtsas som ingenting eftersom det är meningen att det ska vara kärlek vid första ögonkastet och säger man nåt annat så är det lite fult och fel.
Säkert kan vissa saker spela in, så som missfall eller jobbiga förlossningar eller kanske en bakgrund av relationer som inte varar, men jag tror främst att det beror på att det är en så stor grej att få barn att det är svårt att fatta det helt enkelt, det blir för mycket att ta in på en och samma gång och jag tycker nog man kan jämföra det med att hamna i någon sorts chock. Ingen tycker det är konstigt om man har svårt att smälta att ett liv går förlorat, men att man inte kan ta in att det nyss kommit ett nytt är jätte märkligt..

Inte alls konstigt om man tänker efter. Plötsligt står man där med en helt ny människa i famnen, den tjocka tunga kroppen som man sakta har vant sig vid är plötsligt puts veck, man har ont på ställen man inte visste fanns och man vet att livet aldrig någonsin kommer bli detsamma eftersom man har en ny roll i vardagen. Mitt i den kaosen så undrar folk hur lycklig man är och frågar hur fantastiskt det kändes när man äntligen fick det där blodiga slemmiga knytet på magen.

Kul med lite fler grabbar i tråden förresten, så Dexter inte behöver vara ensam :P

Känner igen det där med bölandet förövrigt, här hemma har det varit minst en gång om dagen som regel och av olika anledningar :P Allt från "shit, jag PALLAR inte att ha två barn" till "åh vad fina barn jag har" samt "idiot karl" och inte att lömma "min fantastiska karl"

Ibland önskar jag att jag fungerade ihop med bärsele men jag tycker det är så jäkla obekvämt och krånglig att få på sig och ont i ryggen får man efter ett tag, bleh! Inte min grej :P Tur att Dexter är så snäll och nöjd ändå :)

mlhh: Det var ingen liten kille det, bra jobbat!

Jag är inte ute så mycket för tillfället, men det är mera för att jag inte har möjligheten till det riktigt. Vi har inte hämtat syskonvagnen än och jag har inget körkort heller :P Dessutom bor vi i världens minsta håla och mina vänner bor många mil bort.
Däremot så får folk mer än gärna komma och hälsa på! Min syrra och hennes nya kille kommer idag och stannar ett par dagar, det ser jag verkligen fram emot :)

Idag kommer bvc-tanten på hembesök också, Dexter ska vägas och mätas! Hoppas det går bra. Han hade ju lite svårt med syresättningen när han föddes, tog inte så illa vid mig när det hände men nu såhär i efterhand så tänker jag mycket på det och oroar mig så fort han andas lite ojämt en stund. Han är en riktig kräkis också så jag hoppas att han går upp i vikt som han ska.

Någon mer än jag som FORTFARANDE har ont av foglossningen? Känner av det både i bäckenet och i blygdbenet. Mina ben hänger inte riktigt med alla gånger.. Aotch >.<

Ja jag provade bärsele med dottern och jag trivdes inte alls med det! Fick mest ont i ryggen och det slutade med att jag tog av mig den och bar henne i famnen i alla fall :P

Sitter uppe med min dotter nu, hon är helt besatt av ett filmklipp på youtube med en bil som driftar så jag har satt på det åt henne så sitter hon och hojtar "biiileeeeen biiiileeeeen brum brum!!!!" och är jätte lycklig :P Min sambo har råkat hjärntvätta henne lite tror jag :P Han och lillgrabben ligger i sängen och sover och det ser sååå mysigt ut! Är avis faktiskt

Jag har inte provat bärsjal faktiskt, är de lindrigare för ryggen?

Idag var bvc hit och vägde min lilla pojk, han hade gått upp 110g sen vi åkte hem från bb så allt var precis som det borde :) Dexters personnummer kom med posten idag också så nu känns det som han är en "riktig" människa!

Här har det varit "lugnt" länge. Eller det har väl varit som innan. Dottern har börjat strejka en del, gör massor med bus och ska bli buren och sitta i knät hela tiden, nätterna är hemska för hon har börjat vakna och gråter hysteriskt.. Jag får väl sammanlagt kanske 3-4 timmar sömn / natt och då är jag vaken om perioder på typ 2 timmar mellan varje sovstund jag får. URK! Jag är helt slut nu kan jag säga.

Hon är 1½ år bara :P Jag önskar att det vore så enkelt att han kunde hjälpa till på nätterna men han är OMÖJLIG att väcka, han har alltid varit sån. Så det slutar alltid med att jag ligger vaken och lyssnar på gråt och blir mer och mer förbannad på att han aldrig kliver upp.
Han är likadan på morgnarna, han har två veckarklockor som ringer i intervaller under en timmes tid innan han kan ta sig upp. Skit drygt faktiskt.

Dexter sover i spjälsäng precis brevid mig så att jag når honom om jag sträcker mig från sängen, min dotter Embla sover i eget rum och har gjort jätte länge. Det har alltid funkat jätte bra ända tills nu. Det är väl nån svartsjukegrej i kombination med att hon håller på att få fler tänder gissar jag.

Slänger in en gullig bild från idag :)

Min Dexter börjar få mer och mer vakentid, det är mysigt! Nu kan han vara vaken kanske 1-1½ timme i streck innan han somnar! Wohooo

Ska bli så kul sen när han börjar utvecklas mer och man märker vad han är för en liten person.

Grattis till bebisarna och välkomna till tråden tjejer :)

Nämeh! En till Dexter, vad kul! :D

Här går det inte så bra tråkigt nog, har åkt på förlossningsdepp men har som tur är en samtalskontakt och jobbar på att komma tillbaka igen. Hade en förlossningsdepp när jag fick min dotter också men det yttrade sig på ett helt annat sätt, då var det mera hon och jag mot världen. Nu är det mer som att det känns som att allt som blir krångligt i vardagen är Dexters fel, och dessutom tycker han inte om mig heller. Det är inte alla gånger jag är så säker på att jag tycker om honom heller, han känns inte som mitt barn. Känns som det är sambons barn som jag har födit bara, inget mer.

Ingen höjdare men ett tillstånd man åtminstone kan bli frisk ifrån som tur är!

Var på bvc idag! Dexter väger nu 4020g ! Han har gått upp nästan ett halvt kilo på en vecka och exakt 1kg sen vi kom hem från bb!! Hans kurva är ingen kurva, det är ett streck som går rakt upp :P

Dom flesta i vår ålder tycker att det är jätte häftigt, sambons mamma var väl inte överförtjust direkt och min morfar sa "jahaja, ja ni ungdommar har ju en annan smak än vi äldre"

Uppdaterar lite härifrån! Vi fick åka in till barnakuten med Dexter här om dagen, våran lilla 4 veckor gamla skrutt fick 38,5 graders feber och var riktigt hängig. Dom trodde att han troligen blivit smittad av mig som varit febrig och sjuk länge nu. Han är iaf bättre nu som tur är men då har dottern gått och blivit sjuk också istället. Hon har 40,1 graders feber trots alvedon :(

Det är samma här. Dexter är 5 veckor nu och han tar bara ögonkontakt lite då och då. Han stånkar mest men inga liksom pratljud, har hunnit se ett leende men inget mer.

Jag är inte det minsta sugen. Vi har väl fått till det ett par tre gånger sen grabben kom till världen och det har varje gång varit på hans initiativ till skillnad från förut. För min del handlar det mest om att jag änner mig så otroligt osexig, blir nog bättre när jag kommer igång med ridningen igen och blir lite mera i form :P

Min solstråle!

Hej tjejer!

Jag lever :D Min lille Dexter vägde 5.9 och var 60cm lång på 3mån kollen men det är ju snart en månad sen nu och det känns som att han växt bra mycket sen dess :) Han är en väldigt lycklig liten grabb som skrattar, pratar och sover! Storasyster är väldigt stolt över honom