Vad har du för etisk syn på handlingen kring abortfrågan i denna historian?

Jag skriver ett scenario här. Jag vill jätte gärna ha era synpunkter och reaktioner på situationen. Historian är uppdiktad och skapad för att få en bredare syn kring abortfrågan.

En tjej 21 år. Utbildad. Pojkvän sen en längre tid. Barnlängtan.Skaffar gemensamt boende. Blir som planerat gravida. Hon är glad. Får "symptom" direkt. Börjar efter ett tag att bete sig underligt, hittar på historier, verkar aggressiv mot sin partner och berättar allvarliga händelser om just honom som inte verkar stämma överrens med vem omgivningen känner honom som. Bestämmer efter 17 veckor att hon inte vill ändå. Skyller på pojkvännen. Säger att han tog sista beslutet.

Kvinnan önskar sig en flicka, får vid ul reda på att det är en pojke och fastslår i samband med det att också genomföra aborten. Genomför den enligt sista mens vecka 19+0. Pappan gråter jätte mycket. Kvinnan uttrycker ingen sorg. Tittar på fostret och ger honom ett namn.

Många i omgivningen får tro att detta berodde på att ett fel uppstått med fostret. Kvinnan till sina närmaste säger att det beror på pojkvännens beteende att han är voldsam, trotts att närstående bevittnat att kvinnan slått på honom framför dem.

Kvinnan söker sedan tröst hos omgivningen och uttrycker att "mamma saknar dig" och verkar otroligt uppmärksamhetssökande kring situationen, pratar med alla nära och inte så nära och berättar om sin förlust.

Tycker du att det känns moraliskt rätt mot fostret/barnet då hon själv gjorde valet så långt in i en planerad graviditet?

Tycker du att det är ok att skapa en berättelse för att man känner skam för sitt beslut och till följd av detta sedan uppmärksamma det i lång tid efter som en förlust och likna sin själv valda förlust med andras uppriktiga förluster?

Vad är dina synspunkter på ett sådant etiskt dilemma? Samt övriga synpunkter du kan tänkas ha kring historian.

Tänk dig in i det, tillåt dig själv att känna och uttryck dig sedan.