Tomhetskänsla?
Är det bara jag som ständigt och alltid går runt med en känsla av tomhet? Ett hål som behöver fyllas, känns ungefär som om något hela tiden fattas.
I perioder fyller jag det här hålet med allt från mat, shopping, sex och omkringflyttande. Att jag flyttar/fllyttat ofta är just känslan att aldrig någonsin kunna känna mig hemma någonstans, hittar alltid fel på alla ställen jag bott, kollar efter nya lägenheter ständigt, älskar att titta på planlösningar, nya områden osv osv.
i perioder äter jag en massa, oftast när jag inte har mer pengar att spendera på just mig själv. Jag har en son som jag alltid ser till så han har allt han behöver. Och då blir det ju givetvis mindre över till "nöjen" för mig. Så då äter jag, massor. Jag har hög förbränning, så jag går inte direkt upp i vikt heller, kan äta och äta men hålet fylls aldrig. Jag blir inte ens fet. Inte halvfet eller ens går upp i vikt.
Jag shoppar gärna.. ibland tar jag det på avbetalning.. sitter hemma vid datorn och shoppar, är heltids studerande, ensamstående + extrajobb, så jag skulle ändå aldrig hinna springa runt nere på stan och handla.. sen att jag tar det på avbetalning har blivit en hemsk "lyx", då kan jag ju köpa mycket mer. OCH dessutom slippa betala allt på en gång.
Sex.. Jag har bättrat mig med det. Min son är 3,5 år och efter att jag fick honom har jag bara haft 2 sexpartners och då var den ena av dem min pojkvän under 1,5 års tid. Jag fyller hellre "hålet" med shopping och mat nuförtiden, inte för att det hjälper. Men bättre än att ha sex med människor jag egentligen inte vill ha sex med. Men jag kan ju berätta hur det gick till. Jag vill inte kyssa dem helst under tiden, varken innan eller efter heller. Efteråt känner jag mig bara konstig, ingen direkt ångest, men jag vill gärna därifrån. Fly. Fast den jag vill fly ifrån är mig själv.
Under mina tonår fyllde jag istället hålet med sprit och genom att skära mig i armarna..
Hänger någon med?
Jag klarar inte av att ha en relation med någon, jag kan inte. Det går inte. Jag fungerar inte. Jag är innerst inne jättesnäll och jag har massor av kärlek att ge. Men jag klarar inte av kkänslor. Jag är som ett känslomässigt missfoster. Jag blir "kär" väldigt lätt och tröttnar väldigt fort. Jag såras lätt och har dålig självkänsla. Jag är bara så trött på att vara sån här. Min sons pappa var min första stora kärlek.. jag visste givetvis inte vad kärlek var när jag var 17 och träffade honom..men vet jag det idag? nope. Hursomhelst, jag valde honom med omsorg.. nej skämt å sido. Han var lite som min pappa.. han drack mycket. Och han lyckades förstöra mig helt och hållet, jag kan inte lita på någon längre.. fast å andra sidan har jag aldrig kunnat de innan heller. Jag lät honom utnyttja mmig sexuellt också.
Jag växte upp i en ganska dysfunktionell familj med en alkoholiserad pappa och en mamma som valde att skylla över allt på honom. Jag som 5åring fick dåligt samvete genetemot pappa som blev lämnad ensam när vi flyttade. Mina systrar har en nära relation med vår mamma, men jag har aldrig kunnat släppa någon av dem inpå livet. Jag vet att jag är en sk "medberoende", försökte läsa ut en bok förra året med samma titel, jag grät ofta och kände igen mig, var som att få små käftsmällar med insikter varje gång jag slog upp boken. Men när jag närmade mig slutet och där många svar och lösningar fanns klarade jag inte av att läsa klart. Jag var inte redo.
Jag valde att flytta hemifrån är jag var 16, nu är jag 23. Har sedan 2003 bott på minst 15 olika ställen, har haft minst 6 förstahandskontrakt på lägenheter.. och jag känner mig fortfarande så jävla tom.
Är det någon som känner igen sig, även om det bara är lite?