Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

Tack för ditt inlägg. Jag beklagar verkligen dina upplevelser och din depression. Detär för j-gt att några pundhuvuden ska få förstöra hela din barndom och ungdom genom elaka och ogenomtänka uttalanden. Dessvärre fungerar vi väl många av oss så dessutom att om 100 människor bedyrar hur trevliga, vackra och gulliga vi är medan två personer säger att vi är fula och dumma, så tror vi mer på de två personerna -- det är både synd och idiotiskt!

Jag fick en liten tanke som mer är en förhoppning när jag läste att din biologiska mor lämnade dig i en papperskorg. Genom min tid i adoptionsvärlden och som adoptivmor har jag nämligen fått klart för mig att de allra, allra flesta biologiska mödrar/föräldrar älskar sina barn väldigt mycket men att det sen är omständigheterna som gör att de inte klarar av att ta hand om barnen. (Det har jag läst i psykologistudier också, att om föräldrar inte älskar sina barn så beror det på en psykologisk störning hos föräldern ... vilket nog inte är så vanligt -- alltså tror jag inte att du behöver tvivla på att dina bioföräldrar eller din biomor älskade dig.)

Men varför då lämna dig i en papperskorg? Det är naturligtvis omöjligt att svara på, men jag ber dig bara tänka över möjligheten att du blev lagd just där -- kanske inte ens i utan på papperskorgen -- för att du garanterat skulle bli hittad och det relativt snart. Alltså önskade din mor inte livet ur dig utan tvärtom, att du skulle bli räddad från ett liv i misär.

En alternativ tanke är att papperskorgen råkade vara det som stod närmast till hands när din mor passerade -- hon kanske var på väg till ett barnhem med dig och mötte en bekant som absolut inte fick känna till din existens, hon kanske drabbades av panik om du skrek, etc, etc. Möjligheterna är ju oändliga och jag hoppas att du vill försöka spinna vidare lite på såna tankar också, istället för att enbart koncentrera dig på själva papperskorgen.

På föräldrakursen som alla blivande adoptionsföräldrar numera måste genomgå diskuteras många mycket intressanta frågor, och vi förbereds mycket noga på livet som adoptivförälder och adoptivfamilj och hur barnets bakgrund kan påverka. På vår kurs togs många fakta och frågor upp, ingenting är tabu, och här är tre saker som du också skulle kunna begrunda:

1. Som Hanya så riktigt säger utreds alla omhändertagna barns bakgrund så utförligt som möjligt. Man försöker kartlägga familj och släkt för att se om ingen kan ta hand om barnet. I andra hand adopteras barnet bort inom landet, och först i tredje hand kommer utlandsadoptioner i fråga. Numera lutar det mer och mer åt att det är barn med olika former av handikapp som adopteras bort utomlands, och det kan man nog inte säga något om då handikappen kan vara korrigerbara i Sverige genom t ex enkla operationer men omöjliga att få för barnet om det hade stannat i sitt födelseland.

2. Är det adoptionen i sig som är roten till det onda, eller är det separationen från bioföräldrarna?

3. Alla, säger alla, mår mer eller mindre dåligt i tonåren, adopterade såväl som infödda svenskar eller invandrare, och en del av adopterades problem kan kanske mer bero på själva tonårsperioden och alla frågor om tillhörighet och identitet snarare än adoptionen -- dvs du hade kanske hade likartade grubblerier även utan att ha blivit adopterad.

Slutligen vill jag uppmana dig att söka hjälp, för du behöver absolut någon att tala med. Så dåligt som du mår ska du inte behöva göra!

Får jag förresten fråga hur gammal du är?