solskina skrev 2011-01-06 10:55:14 följande:
Hej en förklaring är att jag har dyslexi, där av att det blir svårt ibland.
Nej det är vi som har en dotter inte hon.
I och med påtryckningar från familjen till den grad under uppväxten, att min man ska ta över företaget efter sin pappa. Och andra påtryckningar att man aldrig får misslyckats aldrig vara sjuk, aldrig visa känslor. Att ställa upp för familjen innebär enbart pengar inga känslor. Dom är jätte bra och snälla på det sättet.
Dom ställer aldrig upp för barnbarnen med sina kroppar som barnvakt, men ger dom gärna resor pengar mm. (dom är barnvakt minst en gång i veckan åt svågernsbarn). Våra barn känner inte dom, dom kommer inte hit och vi har svårt att ta oss till dom eftersom min man måste medicineras för att orka träffa dom.
När dom då kommer så gnäller dom bara på min man hela tiden. Och dom sätter fortfarande stor press på han. Ringer dom och ber om hjälp måste min man åka dit oftast på engång, det betyder övermedicinering. Jag har försökt att förklara det för dom men det bryr dom sig inte om.
Och säger man stackars mig, vad har jag gjort för fel. Till en son som mår skit. (det var en liten del av vad som sas).
Jag tycker att det låter som att ni haft och har det jättetufft. Ledsen att din man mår så dåligt, måste vara oerhört jobbigt för honom och även för hela familjen. I mina öron låter det som att hans föräldrar inte kunnat se hans behov utan sett mer till sina egna. Tyvärr är det inget som bara förekommer i adoptivfamiljer, jag har en vän med biofamilj där jag kan se väldigt många paralleller till det du berättar. Höga prestationskrav ifrån föräldrarna som är svåra att leva upp till och svårt att få uppskattning och kärlek bara för att man är som man är. Min vän får också pengar men det är inte det hon vill ha mest, hon skulle vilja ha bekräftelse, uppskattning och kärlek helt enkelt. Det är alltid tragiskt, adopterad eller ej. Men någon gång måste man gå vidare och för att göra det tror jag att man måste sätta en gräns mot sina föräldrar. De kommer förmodligen aldrig att förändras och han kommer förmodligen aldrig att få det han vill ha av dem, tyvärr. Jag hoppas att han kan få hjälp att orka förlikas med detta faktum för att orka gå vidare med sitt liv och inte bry sig lika mycket om vad de tycker och tänker. Det är ju hans liv, han är vuxen och tycker de saker om hans liv som han inte gillar så får det stå för dem helt enkelt. Sen är det självklart en oerhörd sorgeprocess men min vän har fått hjälp att börja ta sig igenom detta och jag ser att han börjar må bättre och att pikar och kommentarer från hans föräldrar inte biter på samma sätt som tidigare, att han börjar hitta styrka i sig själv och sin familj istället. Jag hoppas innerligt att din man kan få hjälp att göra likadant.