Hur gammal var du när du kom hit?

Jag vill absolut inte förringa dina upplevelser, du har de du har och de har du absolut rätt till! men undersökningar har visat att ju yngre barnet är och ju färre trauma (dvs ju fler som tagit hand om barnet och sen övergivit det) ger fler problem för barnet.

Jag frågar igen: hur gammal var du när du kom hit ts? Och hur gammal är du nu?

Jag förringar inte dina upplevelser, de är dina och de har du all rätt till! Och du har rätt att känna precis som du gör.

Okej.

Det är tråkigt att höra att du upplever en sådan identitetskris. Tyvärr var inte utbildningarna för adoptivföräldrar samma som nu, inte för att det hade varit någon garanti för att du inte skulle mått som du gör nu.

Onda gener finns inte på det viset. Och din biologiska mamma kastade inte bort dig för att hon hatade dig, det om något är jag säker på.

Plutteli beskriver det så mycket bätte än vad jag gjorde

Nej, varför skulle ni vara andra klassens medborgare? Man är medborgare, punkt.

Jag känner några adopterade och de känner sig hemma i Sverige. De känner inget band med sitt födelseland, deras föräldrar är här.

Jag vet att du skyller ditt ursprung för hatet men jag lovar dig det finns många andra skäl att börja hata det land man lever i, inte för att förringa din upplevelse - absolut inte.

Rasism och utanförskap var några av de saker som funderade extremt mycket över när vi pratade om att adoptera och för egen del så kom vi fram till att vårt barn förhoppningsvis inte skulle kommit att känna sig utanför. Vi har så många vänner som inte har s.k etniskt svenskt ursprung och jag, personligen, tror att det har betydelse.

Att vara den som är annorlunda i ett samhälle är tyvärr ofta en grogrund för utanförskap.

Jo vi förstår visst vad det gör med ett barn. Vi förstår också sorgen, vi säger också att ts har rätt att känna allt hon känner - absolut rätt! Men som vuxen har man också ett ansvar för att söka hjälp så att man kan sluta må så och försöka bli tillfreds med att livet var och är som det är.

Vi förstår visst att man kan känna sig som skräp men sannolikehten att bio-mamman gjorde så av elakhet är extremt liten (det förutsätter mer eller mindre en psykisk diagnos ala psykopati eller dylikt)

Jag kan aldrig veta hur det är att vara adopterad men man kan må dåligt av andra orsaker och känna sig som skräp av andra orsaker och det är väl det som en del försöker få fram

Alla som skaffar barn gör det av egoskäl, självklart.

Idag arbetar man först och främst för att att hitta biosläktningar, det gör man i sex månader. Sen letar man efter föräldrar i det land som barnet finns i, om det inte går så först då tittar man på internationell adoption.

Man anser att det är mer skadligt för barn att växa upp på barnhem utan ordentlig omsorg än att adopteras internationellt.

Tolkningsföreträdelse för sin egen historia. Vilket alla har.

Man måste dock, tycker jag, få lov att tycka att det är en aningen naivt att tro att livet hade blivit (så mycket) bättre utan den internationella adoptionen.

Jag anser inte att det är något unikt för vuxna adopterade. Alla barndomar kan vara skit och det är naivt att tro att om bara något varit si eller så så hade livet varit bättre, att döden kanske till och med varit bättre (iofs så kan döden ibland vara bättre)

Siffror från?  Och barnen adopterades när?

Idag finns ett stöd som inte fanns för tjugo år sen (i varje fall i större städer) och det är mer accepterat att söka hjälp om man har problem och adoptivföräldrar söker också hjälp i större utsträckning idag än förr.

Det presenterades en liten studie i våras (stod omnämnd i bl.a ac's adoptivtidning om jag minns rätt) där man kommit fram till att adopterade barn oftare medicinerades mot typ adhd och dylikt.

Det jag ifrågasätter är slutsatsen man drar av en liten studie och man har inte tittat på om det faktiskt är så att adoptivföräldrar kanske söker hjälp oftare och tidigare än bioföräldrar till svenska barn.

Men nu är vi ot. Förlåt ts, det är absolut inte min mening att genom att diskutera detta förringa dina upplevelser, du har upplevt det du har och du har rätt till dina känslor kring detta, precis som alla har om sin barndom

Hatad av alla säger du.

Hade dina föräldrar dig? Dina släktingar dig? Kassörskan i affären? Hade du inga vänner eller någon du umgicks med som barn?

Sannolikheten att alla hatar en, att alla avskyr en är extremt liten. Jag har själv upplevt de känslorna och kan i efterhand se att riktigt så illa var det inte.

Jag säger inte att det inte fanns folk som avskydde dig och ansåg att du inte hörde hemma här för de finns.

Och för att tex sydamerika har ganska höga krav (ålder, hälsa mm)