• Äldre 31 Dec 16:00
    197780 visningar
    391 svar
    391
    197780

    Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

    Jag både förstår och inte förstår dina tankar..
    Jag är själv adopterad fast från Colombia (de flesta gissar dock Indien, Afrika elelr Thailand när de ser mig av någon orsak...)
    Jag hade aldrig velat inte bli adopterad trots min uppväxt här, för jag ser det ändå som att jag fått så många fler chanser i detta land än jag haft om jag blivit kvar i Colombia och troligen hamnat på gatan...
    Rasism och förutfattade meningar stöter jag på dagligen, men för mig är det inget större bekymmer förutom när det fått mer aggressiva yttringar, de allra flesta som har förutfattade meningar brukar tala av okunskap och jag ser det mer som en uppgift då att försöka lära dem lite mer om både mitt "hemland" och om adoption! (Ja, jag har tagit reda på mycket fakta om mitt födsloland eftersom det trots allt är därifrån jag kommer och frågor blir det alltid.)

  • Äldre 31 Dec 18:26
    #44
    Saturos skrev 2010-12-31 17:54:17 följande:
    Men om man är ärlig så kan ingen asiat någonsin bli sedd som svensk på allvar, för vi ser inte ut som svenskar gör, det är helt enkelt så människor fungerar, de som är annorlunda har inget värde.
    Fast det där håller jag verkligen inte med om!
    Jag är förvisso inte asiat men jag ser absolut inte svensk ut, och nog sjutton ser de flesta mig som svensk så fort de börjat prata med mig och de inser att jag är adopterad!
    Jag tror du behöver prata med någon professionell, för just nu ser du allt i nattsvart och fokuserar enbart på det negativa. Dessutom kan jag tyvärr nästan lova dig att även om du flyttar tillbaka till Korea så kommer de inte se dig fullt ut som korean eftersom du inte kan språket, kulturen eller är uppvuxen där med de kontakter som man får då osv.
  • Äldre 31 Dec 18:29
    #45
    Saturos skrev 2010-12-31 18:19:59 följande:

    Jag mår dåligt konstant. Ända sedan jag gjorde resan till mitt hemland och fick veta att jag slängdes i en soppkorg av min mamma har jag mått skit, jag ville träffa min mamma och istället visade det sig att ingen har någon aning vem det är och att hon slängde bort mig. Efter den händelsen så försvann den lilla glädje jag hade kvar.


    Jag söker efter där jag hör hemma, är det i Sverige där jag bott nästan hela livet eller i Asien där jag föddes? Jag känner mig inte hemma någonstans och nu känns det bara som att det är ett sjukt misstag att jag existerar, min egen mamma hade inget förutom avsky mot mig och slängde bort mig, detta kommer jag aldrig glömma.


    Läste du inlägget om psykologin som kan ligga bakom en sådan handling? Att det inte alls måste ha med avsky att göra utan att det helt enkelt bara kan vara så att din biomamma gjorde som hon gjorde av KÄRLEK, för att hon ville att du snabbt skulle bli hittad och få hjälp och ett bättre liv än hon kunde ge dig!

    Personligen vet jag inte ett skit om min bakgrund egentligen, min farsa står som "okänd" på mitt födelseintyg, min mamma är bara ett namn och jag omhändertogs av de sociala i Colombia (med tanke på att det är ett land med över en miljon gatubarn bara i Bogota så vill jag knappt tänka på vad min mamma kan ha gjort som föranledde att jag omhändertogs...) varav jag inte kan få ut minsta info om henne ens om jag ville. Identitetskrisen sitter ju i dig och det är bara du som kan finna en lösning på det genom att helt enkelt bestämma dig för vem du vill vara och inget annat! Låt dig inte definieras utifrån andra utan utifrån dig själv!
  • Äldre 31 Dec 20:29
    #52
    Saturos skrev 2010-12-31 18:42:38 följande:
    Men förr i tiden så sade jag alltid att jag var svensk men jag upplevde inte att folk tog det på allvar så nu säger jag till som frågar att jag är korean.

    Jag finner så lite positivt med mitt liv bara när jag tänker efter hur allt ligger till, hur klarar du av tanken att bo i Sverige om du kommer ses som en utlänning av alla som ser dig på gatan? Tänk om jag lever i Sverige hela livet och så kommer folk fortfarande tro att jag inte kan svenska när jag är en gammal gubbe, det är så förnedrande.

    Men det värsta är den här elakheten och brist på respekt man ständigt möts med, när jag gick i skolan så mobbade alla andra barn mig och kallade mig för alla möjliga fula ord...jag pallar inte mer helt enkelt.

    I Korea delar jag utseende med folk och det är det viktiga har det visat sig, personlighet är oviktigt tydligen.
    Jag svarar att jag är adopterad varje gång någon frågar var jag är ifrån, sen får de själva bestämma vilken tillhörighet de anser att jag har, i typ 98% av fallen så anser folk att jag är svensk.
    Jag tänker inte mycket på att folk ser mig som invandrare om de bara ser mig på gatan, det som möjligen stör mig är att somliga faktiskt trots att det är snart 2011 verkar ta illa upp av att jag är gift med en svensk man! DET tycker jag är jävligt, vad andra ev tänker utan att säga om de ser mig har jag liksom inte energi att tänka på.

    Som jag skrev tidigare så upplever jag att de flesta som har fördomar om mig handlar/pratar utifrån okunskap, och det tycker jag inte är svårt alls att bemöta, det är de som inte kan släppa fördomarna som blir ett problem men dessa är i sådan minoritet att jag klarar av att hantera just dem. Jag har ofta fått frågan om jag pratar svenska/engelska eller de som helt enkelt bara utgått ifrån att jag inte pratar svenska och därför börjat prata med mig på engelska, men helt ärligt så stör det mig inte så mycket för när jag svarar på klockren svenska så brukar det vara för dem situationen blir väldigt pinsam

    Jag har mobbats hela min uppväxt, fått höra att jag ska resa hem till aporna i afrika, att jag borde sluta smeta in mig i bajs osv osv, visst har det varit jobbigt men jag bestämde mig som väldigt väldigt ung att inte låta NÅGON bryta ner mig, varken elaka barn i skolan, mina adoptivföräldrar (jag utsattes för både fysisk och psykisk misshandel under uppväxten) eller någon i omgivningen, det var helt enkelt en överlevnadsstrategi för mig.

    För mig skulle det inte bli ett dugg bättre i statussynpunkt om jag flyttade tillbaka till Colombia, jag kommer från bergen vilket syns på mitt utseende och att vara därifrån räknas som lågklass och folk skulle se ner på mig i vilket fall....
  • Äldre 31 Dec 20:36
    #53
    Saturos skrev 2010-12-31 18:46:14 följande:
    Jag läste det men det är mest spekulationer, det kan lika gärna vara så att min pappa var en våldtäksman eller något och att min mamma tvingades föda mig för att det är skamligt med abort där och så lämnade hon mig för att hon kanske inte vill veta av mig, det finns alla möjliga teorier man kan spekulera i.

    Hur tänker du angående din bioföräldrar? Jag själv har problem med att det var ett misstag att man ens föddes eftersom mina riktiga föräldrar vill ha mig, hur ser du på det med dina bioföräldrar?

    Har du aldrig haft någon kris med identiteten? Har du aldrig blivit rasistiskt mobbad? Hur vet du att du hör hemma i Sverige och inte där du föddes?
    Javisst, men har man inte någon info egentligen blir ju allt spekulationer, precis som dina tankar att du lämnades bort för att din mamma inte tyckte om dig!

    Jag tänker inte speciellt mycket alls på mina bioföräldrar längre, tänkte på det en del i tonåren dock och kom väll fram till att iom att jag blev omhändertagen, satt i fosterhem i ett helt år utan att det kunde fixas något passande hem till mig i landet och sedan adopterades så tja...då fanns det nog rätt väl avvägda skäl till att jag inte skulle vara med min mamma. Exakt vad dessa kan ha varit vill jag inte ens veta just för att Colombia trots allt är ett land med så mycket fattigdom och föräldralösa barn att det skall till rätt extrema saker för att man skall omhändertas så som jag gjorde... Det kan vara allt från att min mamma blev mördad till att jag utsattes för grova övergrepp.
    Att min pappa står som okänd gör att det mest troliga är att det antingen handlade om en våldtäkt.

    Som jag skrev i inlägget ovan så har jag absolut utsatts för min det av rasism och rasistisk mobbing, men som jag sett det så skulle ju mina idioter till mobbare vinna om jag beslutade mig för att flytta pga dem eller på annat sätt "ge upp" (typ ta livet av mig eller så) och det nöjet vill jag inte ge dem!
    Att jag vet att jag hör hemma här beror ju på att detta är det enda hem jag kommer ihåg och känner till! Min man är ifrån detta land, mina barn är födda här, den familj jag kallar min bor här osv. så för mig är det självklart att det är här jag hör hemma och den som försöker påstå annat ger jag svar på tal till direkt.
  • Äldre 31 Dec 21:19
    #58
    Saturos skrev 2010-12-31 20:51:04 följande:
    Du verkar ha varit med om samma hat som jag själv, jag har alltid varit en grubblande och reflekterande person så jag har ända sedan jag varit liten tänkt över livet och existensiella frågor.

    Jag hoppas kunna bli lycklig och bilda familj i framtiden men just nu mår jag för dåligt för att kunna göra det.
    Jag har inte blivit lycklig bara av tur, det har krävts arbete, jag har pratat pratat och pratat ännu mer om allt jag varit med om för att kunna lägga det bakom mig och inse att även om jag stött på idioter så tänker faktiskt inte alla som dem!
    Det jag fått jobba mycket med är ju att VÅGA tro på att det faktiskt finns dem som ser mig som mig och inget annat, för det gör det! Jag tror du kan lyckas med det också, men det är svårt att fixa på egen hand utan du behöver prata med någon om det hela på ett annat sätt. För även om folk frågar ibland (du vet de där typiska frågorna "ska du resa hem" "har du varit hemma" "vad vet du om dina bioföräldrar" etc etc etc) så är det faktiskt sällan de egentligen frågar för att de tycker att man inte hör hemma här, de frågar av nyfikenhet och ren välvilja. Tyvärr så tar det ett tag att se det och att inte tänka direkt att de frågar för att vara elaka när så många tidigare har frågat just för att de har elaka tankar som grund...
  • Äldre 31 Dec 21:27
    #60
    Saturos skrev 2010-12-31 20:56:48 följande:
    Det är också någonting som jag blir deprimerad över, tänk om jag är en produkt av en våldtäksman som våldtog min mamma? Då har jag hans onda gener i mig och är säkert lika sjuk som han själv, då förstår jag att hon slängde iväg mig.

    Men det här med mobbningen visade mig en sak; Hur mycket vi än beter oss som dem så spelar det ingen roll eftersom vi ser olika ut så hatades vi av folk, det visade för mig att jag inte var svensk för hade jag varit svensk som dem hade jag inte behandlats så mycket sämre än de riktiga svenskarna.

    Jag är glad att du trots allt du varit med om ändå känner att du är svensk och att du hör hemma där, jag önskar att jag hade samma styrka. Jag känner helt enkelt inte att jag hör hemma här utan det känns som att jag är en gäst som i framtiden borde flytta tillbaka igen. Problemet är att jag inte vet något om Korea, det enda jag vet är det jag läst i tidningar. Så jag undrar hur jag skulle passa in där i framtiden.
    Äh, jag är av uppfattningen att våra gener gör väldigt lite för hur vi utvecklas som person, miljö spelar in betydligt mycket mer. Ska man tänka som så att du skulle vara våldtäktsman bara för att din pappa KANSKE var det så blir det väldigt knepigt faktiskt, för det är måååånga som blir till under allt annat än fördelaktiga sexuella förhållanden utan att för den delen bli våldtäktsmän/kvinnor.

    Folk mobbar av alla tänkbara orsaker, så hur man än vrider på det är det inte säkert att vi sluppit mobbing om vi sett svenska ut (jag vet att jag inte hade kommit undan ändå för mitt utseende var bara en orsak till att jag mobbades)
    Hade det inte varit att du är Asiat så hade det varit att du skulle varit för smal, eller för tjock, för kort eller för lång, ha fel frisyr eller nått annat fånigt.

    Jag tror att ditt största bekymmer just nu egentligen är att du hakat upp dig på två saker: Mobbingen och sättet du blev lämnad på. För egen del blev jag ju inte lämnad, jag blev omhändertagen när jag var 9 månader så på det sättet är det ju skillnad för oss två. Men som sagt, försök att tänka lite vidare. Barnhemmet jag bodde på tex är både ett barnhem och ett hem för utsatta gravida kvinnor. Där är det så gott som dagligen bebisar som lämnas på dörren till barnhemmet, eller mammor som efter att de fött sitt barn där bara försvinner sin väg. Dessa gör ju inte detta för att de hatar sina barn, de gör det för att de vet att de inte kan ta hand om dem, att de inte har ett liv att erbjuda dem på det sätt de önskar.
    Din mamma kan ha lämnat dig direkt efter födseln i soptunnan för att hon hatade dig, hon kan precis lika gärna ha gjort det av kärlek för att hon visste att hon inte kunde ge dig det liv hon ansåg att du förtjänade. (Orsaken bakom det kan ju vara allt från att hon var väldigt väldigt ung, att hon blivit våldtagen, att hon var extremt fattig eller kanske redan hade 10 barn och ville ge just dig en bättre förutsättning i livet)

    Vad gäller mobbingen så måste du bearbeta den och helt enkelt finna en väg för att sluta definiera dig själv utifrån vad du TROR att andra runt dig tänker! Det är skitsvårt, det vet jag själv men det går faktiskt!
  • Äldre 31 Dec 22:00
    #68
    Saturos skrev 2010-12-31 21:45:44 följande:
    Kanske jag borde göra likadant, men som kille känns det skämmigt att prata känslor, jag har aldrig pratat om sådana här saker med någon, inte ens med min familj egentligen. Jag har hållit allt inom mig.

    Jag har ju kommit så långt att jag ser alla frågor om mitt ursrpung som en attack mot mig, bara för att det är det jag är van vid. Det är för att jag tror det sämsta om folk och blir förvånad när de visat sig vara goda, istället för tvärtom som är det naturliga.
    Det är inte skämmigt alls! Det är däremot nyttigt och extremt bra att göra det!
    Jag fick inte visa känslor eller tala om känslor som barn så det krävdes träning för att jag skulle våga, trots att jag är tjej, men det går. Sök reda på en psykolog och känn dig för om det är någon du tror att du kan lita på, eller vänd dig till tex Svenska kyrkan som har samtalskontakter, för det mesta behövs inte en egentlig psykolog utan bara någon som lyssnar och kan komma med lite andra infallsvinklar på det hela.

    Jag såg också alla frågor om min bakgrund som attacker förr, sen bestämde jag mig för att sluta, att verkligen försöka lyssna öppet på de frågor som ställs och framförallt HUR de ställs för att se om personen som ställer dem gör det av nyfikenhet eller av illvilja. 9 av 10 gånger har frågorna varit av nyfikenhet och de flesta har ansett det vara så underbart och fantastiskt att jag fått komma till detta land och skapa mig mitt liv!
  • Äldre 31 Dec 23:21
    #96
    Renesmee skrev 2010-12-31 22:56:40 följande:
    Hatar att ingen fattar , hatar att ingen se, hatar att ingen hör

    hade det varit bättre kavr i ditt hemland?
    Men vad fan då tänker ni bara på materiellla saker!!
    Och om ni inte vet det då kan inga pengar i värlen gära ett barn lyckligt!

    Det är skillnad på att veta i huvudet att man övergavs för ett bättre syfte än vad som sägs sjupt i hjärtat!!

    Hoppas verkligen att alla adoptioner mellan länder STOPPAS!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! !!!!!!!!!!!

    Endast inom samma land eller inget alls. Skona oss.  Jag vill inte komma hit. Jag bad inte om att få komma hit.
    frågar ni mig nu...så  JA jag hade haft det bättre där.
    Fattig som en rått men lycklig
    Här har jag bara varit rik och olycklig.

    Vi är inte skräp och vi är INTE skit!!!

    Ni som adopterar gör det för er skull INTE FÖR OSS!
    Ni adopterar för att NI vill HA ett barn. INTE för att vi vill ha föräldrar!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
    Kan ni fatta det??!?!
    Ni gör det för er skull.
    Nej det materiella är verkligen inte allt. Men tror du på fullt allvar att du verkligen fått det bättre rent psykiskt av att inte adopteras?
    Jag VET att jag inte hade fått det, och då har jag haft ett helvete till uppväxt! Jag hade haft det lika jävligt i mitt hemland som jag haft det här under min uppväxt, MEN med en gigantiskt viktig skillnad: I mitt hemland hade jag haft noll chanser till ett vettigt liv, här har jag fått chanser och tagit dem för att göra mitt liv så bra det bara går och det är jag för alltid tacksam över!
    Jag tycker absolut inte att adoptioner mellan länder skall förbjudas, verkligen inte! Det är superbra att det finns och även om psykiskt dåligt mående är överrepresenterat bland adopterade så är de facto majoriteten av adopterade varken mer eller mindre lycklig än de som växt upp i sitt hemland med sina biologiska föräldrar!
    Jag tycker det är sjukt om vi skulle förbjuda något som hjälp så många barn till en bra framtid för att vissa haft otur med fel föräldrar eller idiotisk omgivning!
  • Äldre 1 Jan 08:17
    en glad skrev 2011-01-01 02:23:17 följande:
    Man måste nog också acceptera att inte alla vuxna adopterade håller med om det  ....
    Nä, alla vuxna adopterade håller inte med om att de haft det bättre av att adopteras, men å andra sidan upplever iaf jag att de som är av den åsikten har blivit för insnöade i vad som varit fel här i Sverige och målar upp sitt hemland i ett rosa skimmer där de skulle få kärlek, uppmärksamhet och omvårdnad även om de så växte upp på gatan. När saker känns jävligt är det ju lätt att fastna i en dröm om hur saker "borde" eller "kunde" vara. Det gäller alla oavsett bakgrund. Man vill drömma sig bort till ett liv där allt är guld och gröna skogar och för en del adopterade blir den drömmen att tro att man fått det bättre bara man inte adopterats.
  • Äldre 1 Jan 09:46
    Saturos skrev 2011-01-01 09:41:34 följande:
    Du har en poäng att vi bara tänker negativt om livet i Sverige men det är för att vi är olyckliga och ärrade mentalt så vi tänker inte särskilt logiskt utan nu tänker man att vad som helst är bättre än livet man lever nu.
    Ja, och det är inget unikt för adopterade som haft det svårt, ALLA gör så när saker är jobbiga eller man varit med om hemska saker, det är så vi människor fungerar, går det inte att fly fysiskt så försöker vi iaf göra det mentalt.
    Det enda som hjälper i dessa lägen är att prata om det hela, få hjälp och träna sig i att förska se livet från en annan sida! Mycket kan man ändra själv via sin egen inställning, men det krävs att man bestämmer sig och vågar satsa för sin egen skull!
  • Äldre 1 Jan 10:30
    Saturos skrev 2011-01-01 10:11:47 följande:
    Du har rätt...

    En annan sak jag reflekterat över lite, du vet när man ser klipp på youtube och liknande över sitt hemland, då kan jag känna att det är en märklig insikt att veta att man ''egentligen'' är en av dem man ser, det är ens egentliga kultur så att säga. Jag tycker de beter sig väldigt konstigt när jag ser klippen därifrån men samtidigt så vet jag att det är så jag egentligen skulle betet mig också om jag hade levt kvar där.

    Jag får alltså dubbla känslor, det första är hur märkliga jag tycker folket där är på många sätt och det andra att jag egentligen är en av dem och hade varit exakt likadan som dem om jag inte lämnat.
    Ja jag förstår hur du menar. De flesta klipp som kommer på TV eller dyl här i Sverige dock som har med Colombia att göra har med gerrillakrig och dyl att göra så jag är rätt glad att slippa den biten
  • Äldre 1 Jan 10:55
    Saturos skrev 2011-01-01 10:49:12 följande:
    Folk tror att jag är någon expert på saker som händer där. De frågar mig om det kommer bli krig där i framtiden och så frågar de mig om jag kan någonting om Nordkoreas ledare och sådant som jag inte kan ett skit om....det är rätt irriterande.

    Så jag försöker förklara att jag är adopterad och inte har någon kunskap alls om länderna där borta.

    Det är påfrestande att varje dag titta sig själv i spegeln och se att man är en asiat när man är något helt annat i själen och hjärtat egentligen.
    Jo, för mig händer det ofta att folk utgår ifrån att jag pratar flytande spanska tex och många verkar besvikna när det kommer fram att jag inte gör det för plötsligt var jag inte så exotisk trots allt trots mitt utseende.
    Jag har skaffat mig en hel del kunskap om Colombia och politiken där osv. just för att kunna besvara en del frågor som blir, dessutom tycker jag det är rätt intressant och ja, det har onekligen hjälp att läsa om vad som faktiskt pågår där för att känna att det är en jäkla tur för mig att jag inte blev kvar...

    Jag har valt att inte stirra mig blind på etnicitet. Jag är sydamerikan till utseende och gener, men svensk i mitt sätt och i hjärtat och det är det som räknas för mig. Jag anser att alla som har medborgarskap i Sverige är svenskar, sen är det skitsamma för mig om man är asiat-svensk, amerikan-svensk osv för trots allt är det väldigt få som är svenskar i flera generationer!
Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.