Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.
Men du hör ju hemma här. Du är ju lika svensk som jag. Det är klart att du inte kan ge dig iväg till adoptionslandet, det är ju ett helt främmande land. Vad ska du där att göra? Säkert kul att semestra i, eller att arbeta som volontär eller något i nått år, men emigrera?
Helt otroligt att du blivit så illa behandlad av människorna omkring dig! Vilka idioter! En av mina kamrater när jag växte upp var adopterad från Korea. Jag vet att när vi var tonåringar så hade hon lite problem när hon sommarjobbade på äldreboende: att de gamla gaggiga hela tiden frågade var hon kom ifrån och berömde henne för att hon talade svenska! Vi tyckte de var så knäppa, men så kan det vara att bli gammal, man hänger inte med.
Så jag har mest trott att det var gamla människor som inte fattat det här med adoption.
Men du är svensk och ska stanna här. Eller flytta utomlands för att det lockar dig. Men inte för att du inte hör hemma här, för det gör du. Men bo inte kvar i den där staden som du växte upp i. Flytta till en större stad som Malmö, Stockholm eller Göteborg. Kanske du vänder hemåt igen sen när du får barn en dag, men man måste inte stanna i sin uppväxtstad när nu uppväxten har varit smärtsam. Du har dina rötter där du sätter dina fötter.