Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.
Hej,
Jag är själv adopterad ifrån Asien och jag känner inte igen mig. Jag kom till Sverige när jag var 4 veckor.
Inlägg från: ninagirrl
|
-
-
Visst har jag stött på mobbning, visst har folk sagt saker som man blivit ledsen över. Men jag har kanske varit starkt och gått vidare.Saturos skrev 2010-12-31 15:54:58 följande:Men du har alltså aldrig kallats sneöga, guling, risätare, risplockare och all möjlig skit? Du har inte fått hat och rasism mot dig? Hur ser du på att våra egna föräldrar övergav oss?
Hur ser du på att ses som en utlänning och kallas kines fast vi inte kan ett ord kinesiska och inte ens kommer från Kina? Jag fattar inte hur ni klarar av denna hatiska mobbning utan att bry er ni kanske accepterat att vårt öde är att vara andra klassens medborgare som enbart existerar för att bli skrattade åt av folket här.
Jag vet att det skulle vara svårare att växa upp i mitt ursprungslandet, för jag skulle ses som en oäkting. Jag skulle inte vara accepterad och min biologiska mor skulle blivit utfryst från familjen. Hon kanske skulle råka ut för dödstraff om hon behöll mig. Så Nej jag är glad att jag bor i Sverige.
jag är inte andra klassens medborgare och kommer aldrig känna mig det!!! -
Jag känner inte som dig med andra klassens medborgare.Saturos skrev 2010-12-31 22:25:29 följande:Men om du och jag behandlats som en andra klassens medborgare, är inte vi det då?
Jag är också en oäkting i mitt hemland medan jag är en främling i Sverige, det tråkiga för oss adopterade är att vi inte är riktigt hemma någonstans.
Hur kom du över hatet? Hur kom du över de hatiska orden?
Nej jag känner mig inte hemma i Indonesien, jag känner mig hemma i Sverige.
Jag har min släkt här som jag umgås ofta med, och det gillar jag. Jag är engagerad i släktföreningen vi driver på min mammas sida.
Jag kom över hatet genom att plugga och vidarutveckla mig. På universitetet är det internationellt så man känner sig hemma, Ingen reflekterar över det.
De som var taskiga bor kvar i samhället och har inte utvecklat sig....
I samhället jag är uppvuxen i var det ca 20 adopterade barn när jag var ung. Så helt ensamma var vi inte....Det kanske var en styrka att vi var så många. Sedan hade vi ofta adoptionsträffar som barn, både för oss barn och föräldrarna.