Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

TS - bra och modigt att du skriver här. Det är viktigt, för alla i adoptionsvärlden (och även utanför), att formulera och ta ställning till det du skriver.

Men - det uppstår två problem;
* andra adopterade som känner sig oroliga för att du vill föra även deras talan och
* (blivande?) adoptivföräldrar som inte vill tro att oändligt med kärlek räcker för att man skall bli "riktig förälder" och skydda sitt barn för alla de känslor och erfarenheter du ger uttryck för! 

Min erfarenhet är att adoptivföräldrar är livrädda för att inte bli bekräftade som "riktiga" föräldrar och förstås då särskilt av sitt adopterade barn - och precis det ifrågasätter du ..... känsligt, kanske tom överkänsligt, blir det ...  

Adopterade har väl ingen anledning att vara tacksamma (de - och vi alla -  måste nog faktiskt acceptera att adopterades tillvaro bygger på en stor förlust; av det biologiska ursprunget) - tacksamma är adoptivföräldrarnas uppgift att vara, de som fick ett efterlängtat barn att "förvalta" på bästa sätt ... deras sorg kan däremot bestå i att "det bästa", som i ts fall, uppenbarligen inte visad sig räcka ..