Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

Var kommer den siffran ifrån? Jag har läst en del om adoptioner och om adopterades överrisker att hamna i missbruk, kriminalitet eller psykiska problem. Och, ja, det finns en överrisk, men inte handlar det om att 75% får sådana problem. Har för mig att siffrorna ser lite olika ut, beroende på vem som skrivit, men 75% är långt över de högsta siffror jag sett. Jag har till och med sett en teori som säger att det inte så värst många fler adopterade än icke-adopterade som mår dåligt, men att de adopterade ofta har svårare psykiska besvär.

En teori handlar om att det viktigaste är hur väl barnet kan knyta an till sin nya familj och då spelar åldern på barnet in. Ett barn som adopteras senast runt 6-7 månaders ålder klarar nästan alltid att få en bra anknytning, vilket gör att risken för problem senare i livet i stort sett är jämförbar med barn som fötts in i sin familj. Är barnet upp till tre år finns fortfarande goda chanser att anknytningen blir bra. Det är inte försent att "reparera" barnets förmåga att knyta an. För barn i den åldersgruppen finns en viss överrisk, men den är inte så stor. Är barnet över tre beror risken i stor utsträckning på hur barnet haft det fram till adoptionen. Ett barn som levt ett normalt liv med sin biologiska familj eller en fosterfamilj har sannolikt fått lära sig knyta an och då brukar det inte bli några oöverkomliga problem. Ett barn som däremot levt med en biologisk familj som inte förmått ta till sig barnet, eller som enbart bott på institution från spädbarn fram till adoptionen vid fyra års ålder eller senare, löper stor risk att inte må bra. Det barnet har aldrig fått möjlighet att lära sig knyta an och vid så "hög" ålder som fyra år är det svårt att komma tillrätta med det.

Tyvärr finns det nog ytterligare några anledningar till att adopterade barn statistiskt sett mår lite sämre än icke adopterade. Det finns exempelvis barn som övergetts för att deras biologiska föräldrar har en psykiska sjukdom. Det är förstås väldigt olika i olika länder, men på vissa håll, bland annat flera länder i Östeuropa, är det en relativt vanlig anledning till att barn lämnas för adoption. Och många psykiska sjukdomar är ärftliga.

Även om barnet inte har några som helst ärftliga faktorer som kan leda till psykisk sjukdom så har många väldigt svåra upplevelser bakom sig. Det finns barn som blivit misshandlade eller utsatta för andra övergrepp innan adoptionen. Det kan i sig ha satt så djupa spår att barnet aldrig riktigt kommer över det.

Slutligen finns de som kanske inte hade behövt må dåligt, men som blir utsatta för svåra upplevelser efter adoptionen. Barn som blir mobbade under uppväxten eller barn som känner att de var adoptivföräldrarnas andrahandsval. Mobbning drabbar nog lika illa oavsett om man är adopterad från Afrika och mobbas för sin hudfärg eller om man är etnisk svensk och mobbas för att man är överviktig. Att känna att man inte riktigt duger för sina föräldrar är säkert också jobbigt även om man är föräldrarnas biolgiska barn, men jag kan tänka mig att det är ännu värre om man är adopterad. Då har man ju redan blivit bortvald en gång, av de biologiska föräldrarna (att det sedan kan handla om bio-föräldrar som faktiskt aldrig hade något riktigt val kan nog vara svårt att ta till sig). Jag hoppas - och tror faktiskt - att dagens utredningar och utbildningar för blivande adoptivföräldrar blivit bättre på att hitta människor som adopterar av fel anledningar och kanske också att få dessa människor att förstå vilket övergrepp de är på väg att utsätta ett barn för och därmed hoppa av processen i tid. Förr var det nog vanligare att man adopterade för att visa att man var en god människa som hjälpte "ett stackars fattigt barn från tredje världen" eller att man valde adoption som ett andrahandsalternativ medan man fortfarande sörjde sin biologiska barnlöshet. Sådana adoptioner slutade nog ofta olyckligt.

Men med allt detta sagt, så tror jag alltså ändå inte att 75% av de adopterade får psykiska eller sociala problem. Det stämmer inte med vare sig siffror jag läst eller med det jag ser bland vuxna adopterade omkring mig.

Hej Saturos!
Som adoptivförälder blev jag djupt berörd av din berättelse. Jag tror väl tyvärr inte att jag genom ett inlägg här kan få dig att må bra, men jag vill ändå kommentera några saker du skriver om. Hoppas att det är OK att jag kortade ned din TS och högg upp den i de delar jag ser som viktigast.

1. Du börjar med att beskriva hur dina föräldrar  - på ett ganska abrupt och chockartat sätt verkar det som - berättade för dig att du är adopterad. De handlade säkert utifrån goda intentioner och den kunskap man hade då. Nuförtiden får man som blivande adoptivförälder tidigt veta att det är precis så man inte ska göra. Man ska prata om adoptionen redan från dag ett, även om barnet är för litet för att förstå vad det handlar om. Adoptionsbakgrunden ska vara en naturlig del av livet. Självklart ska man inte tjata om adoptionen i tid och otid. Men man ska aldrig dölja den eller vänta på "rätt tillfälle" att avslöja hur man fått sitt barn. Det tillfället kommer aldrig, utan det blir bara svårare och svårare ju längre man väntar. När jag och min man just stod i begrepp att åka till Ukraina för att adoptera så hade jag en elev, själv adopterad från ett land i Sydamerika. Hon tog mig åt sidan och bad mig tänka på att mitt kommande barn måste få veta om sin adoption genast, att det skulle bli en för svår chock att få veta något sådant längre fram i livet. Jag kan tycka att det är lite konstigt att det behövde ta årtionden innan "adoptionsetablissemanget" begrep något som denna lilla 14-åriga tjej räknat ut alldeles på egen hand.

2. Om du känner att du inte är accepterad där du bor så bör du nog prova att flytta någon annanstans. Jag har en bekant med två adopterade barn. De hade först bott i ett par småstäder. Barnen hade hela tiden haft kompisar och inte varit mobbade, men de kände ändå att de inte riktigt passade in. De var hela tiden "de där bruna barnen" som stod ut i alla sammanhang. Enda gången de kände att de var "som alla andra" var när de besökte släkt i Stockholm. Här (jag bor själv i Stockholmsområdet) finns människor av alla hudfärger och ursprung. Skulle man stirra på alla som var bruna/hade sneda ögon/hade krulligt hår etc så skulle man inte få göra annat hela dagarna. Den här familjen valde till slut att flytta till Stockholm för barnens skull och sedan dess säger deras barn (som nu är unga vuxna) att de aldrig upplever sig som annorlunda. I alla fall inte som mer annorlunda än folk omkring dem!

3. Förhoppninsvis kan du hitta ett sammanhang där du känner att du passar in här i Sverige. Det känns kanske inte så just nu, men jag tror att det finns en plats där du kan trivas. Kanske hittar du den platsen i en stockholmsförort med lagom blandad befolkning, där du är omgiven av människor med olika slags utseenden, men där svenska språket och den svenska kulturen - som ju är ditt språk och din kultur - ändå är i någon sorts majoritet. Däremot har du nog tyvärr rätt i att det är svårt att som adopterad "hitta hem" i sitt ursprungsland. Det finns de som har klarat det, som har lärt sig språket, tagit till sig kulturen och känt att det är i Brasilien/Thailand/Polen de trivs bäst, men för de flesta blir det nog en besvikelse om de tror att ursprungslandet ska kännas mer rätt än Sverige.

4. Du har helt rätt i att internationell adoption ska vara den sista utvägen. Och så är det idag, i alla fall i de länder som följer internationella regler och konventioner. Barn ska i första hand leva med sin biologiska familj, i andra hand med andra biologiska släktingar, i tredje hand med en ny familj i det egna hemlandet. Först när dessa möjligheter är uttömda kommer internationell adoption in i bilden. Barn ska bara adopteras bort till andra länder om enda alternativet är ett liv på barnhem. Att bli adopterad till ett annat land är trots allt beydligt bättre än att inte ha någon familj alls.Jag har själv sett på nära håll vad boende på institution kan göra med ett barn. Vi fick vår dotter när hon var 15 månader och hon hade i princip bara bott på barnhem innan adoptionen.Hon hann med fyra eller fem olika avdelningar - med ny personal varje gång - och dessutom ett par längre sjukhusvistelser. Som tur är så är vår dotter en människa som visar vad hon känner och inte vänder smärta inåt. Annars skulle vi kanske inte förstått att hon behövde hjälp. Att vi behövt lite hjälp av en barnpsykolog och att dottern visade att hon inte mådde så bra ser jag närmast som sundhetstecken. Hon mår i alla fall betydligt bättre nu. Psykologen menar att vår dotter sannolikt alltid kommer att ha kvar sin separationsångest, men både hon och vi har numera verktyg att handskas med den. Sådan hjälp skulle inte funnits om hon blivit kvar på barnhemmet. Inte heller skulle hon ha fått den kärlek hon får av oss och hon skulle sannolikt aldrig fått lära sig att knyta an till en annan människa.

5. Adopterade barn är ens egna! Man har bara fått dem via en lite krokigare väg. I din TS återkommer du flera gånger till detta att du inte är dina föräldrars egna barn eller att de inte är dina riktiga föräldrar. Det låter så sorgligt! Jag hoppas att det inte är dina föräldrar som gett dig det synsättet. Själv är jag mamma både genom adoption och genom att jag själv burit och fött ett barn. Och båda är precis lika mycket mina egna. Det är ingen skillnad på hur mycket jag älskar dem. Möjligen är min beskyddarinstikt ännu något starkare när det gäller min adopterade dotter än min biologiska son. Jag vet ju att sonen har haft en trygg och bra start i livet. Han behöver inte tampas med några demoner från ett liv utan föräldrar. Dottern är lite skörare och behöver oftare få höra hur mycket vi älskar henne. Men annars är det verkligen ingen skillnad.

6. Jag hoppas att du tar till dig det en annan adoptivmamma skrev här ovan. Det behöver inte vara din biologiska mamma eller pappa som la dig i den där sopkorgen. Det kan ha varit någon annan. Eller så kan det ha varit en akt i ren desperation. Tänk dig en mycket ung flicka, kanske 15-16 år, som blivit gravid och som riskerar att bli förskjuten av sin familj pga det. Hon har ingen möjlighet att försörja vare sig sig själv eller barnet hon föder. Kanske har hon heller inget stöd av pappan. Eftersom hon är så ung vet hon inte mycket om vilka möjlighete som finns, Hon känner kanske inte ens till att det finns barnhem där hon skulle kunna lämna barnet. I det läget är det nog ändå begripligt om hon intalar sig att det bästa för barnet är att få dö. Hon kan inte förmå sig att själv döda det, utan lämnar det i den där papperskorgen och försöker glömma att hon någonsin varit gravid och fött ett barn. För den som faktiskt är just det barnet är det kanske inte så lätt att förlåta en biologisk mamma som handlat på det sättet. Det behöver du ju heller inte göra. Däremot måste du - för din egen skull - inse att du kan ha hamnat i papperskorgen av hundra olika anledningar. Att det skulle bero på att just du är värdelös som människa är nog den minst troliga förklaringen.

Slutligen tycker jag att du ska söka hjälp. Hitta någon att prata med, som kan hjälpa dig reda ut dina tanker kring din bakgrund och ditt liv. Jag tror också att du behöver hjälp med att se dig själv som en individ och inte bara som någon sorts representant för adoptioner. I större delen av din TS skriver du att "man " känner si, "man" behandlas så. Inte "jag". Det oroar mig. Jag kan ha övertolkat det du skriver, men jag får en känsla av att du inte riktigt vågar se att det är DU som har det jobbigt, att DU är en person som råkat ut för mobbning och andra svåra upplevelser och nu behöver hjälp att reda upp saker. Jag hoppas att du kan förstå att det inte är dåligt eller konstigt att behöva sådan hjälp. Många, såväl adopterade som icke adopterade, har perioder när de behöver stöd från en psykolog, terapeut eller vad det nu kan vara. Min man ocn jag kontakade BUP för att få stöd i att hjälpa vår dotter redan när hon var fyra år. Förhoppningsvis fick både vi och dottern en så bra skjuts i rätt riktning att det kan räcka så, men om hon behöver mer hjälp på sikt så finns vi där för henne och stöttar både ekonomiskt och med kärlek och förståelse. Jag hoppas att dina föräldrar kan göra samma sak för dig.

För det första: Ser helt annorlunda ut jämfört med vem? Jag känner ett par familjer där föräldrar av icke-svenskt ursprung adopterat barn från Östeuropa. Barnen är blonda och blåögda, föräldrarna är beydligt mörkare. När vi gick på öppna förskolan för adoptivfamiljer i Stockholm så fanns där en familj där mamman var från Kina och de hade adopterat ett barn från Kina. En familj där pappan var svart amerikan och de hade ett svart barn från Colombia. En familj där mamman var svart amerikan och de hade ett barn från Kina. En salig blandning, helt enkelt. Och om man jämför med folk runtomkring där man bor så finns det gott om platser i Sverige där det vimlar av människor som har annat etniskt ursprung än svenskt.

För det andra: Långtifrån alla barn från Östeuropa är ljusa och ser ut som etniska svenskar. Min egen dotter är från Ukraina och kan med lite god vilja gälla som "svensk", men jag har faktiskt fått frågan om hennes pappa möjligen kommer från ett annat land. Folk kan alltså tänka sig att en blekfis som jag är mamma till henne, men att hon nog i så fall måste ha en pappa som är lite mer färgstark. Andra barn från östeuropa är av romskt ursprung och kan vara så mörka att de lätt skulle kunna passera som exempelvis indier.

För det tredje: Jag hoppas att du inte menar att man skulle dölja för barnet att det är adopterat! Alla barn har rätt att känna till sin bakgrund. Dessutom avslöjas säkerligen en så stor "hemlighet" som att man inte är sina föräldrars biologiska barn förr eller senare. Tänk dig chocken att få veta det först i tonåren eller kanske ännu senare. Att vara adopterad behöver inte vara någon stor sak, men avslöjas det på fel sätt och för sent så blir det nog det.

För det fjärde: Det behöver inte alls vara något "fel" på TSs biologiska mamma. Det är så lätt att se världen genom svenska glasögon. Här finns väl egentligen ingen annan rimlig anledning att överge ett barn än att man är svårt sjuk eller dör. Så ser det inte ut överallt. I många länder får både mamman och barnet sina liva ödelagda om det avslöjas att barnet är fött utom äktenskapet exempelvis.

I alla de länder som Sverige har adoptionsavtal med satsar man i första hand på inhemska adoptioner. Det är bara när det alternativet inte finns som barnen får adopteras av en familj i exempelvis Sverige. Det är ett av skälen till att det numera kommer så många barn med särskilda behov eller som är lite äldre. De yngsta och friskaste barnen har lättare att få familj inom landet. Det är heller aldrig så att föräldrarna får välja barn. Den familj som det berättades om måste ha adopterat för ganska många år sedan. Då kunde det gå till så att man åkte till ett barnhem och valde ett barn, men så är det inte idag, i alla fall inte när det gäller barn som kommer till Sverige.

Var har du hittat uppgifter om att "föräldrarna ofta få titta i kataloger och välja barn"? Så går det inte till. Om det hände så skulle MIA - Myndigheten för Internationella Adoptioner - dra in tillståndet för den svenska adoptionsorganisationen att förmedla adoptioner från landet i fråga. Organisationer har mist tillståndet på betydligt lösare grunder än så, exempelvis misstankar om att det förekommit oetiska adoptioner från ett barnhem ingen svensk organisation samarbetar med och till helt andra länder än Sverige. Vi i Sverige tar reglerna för adoptioner på allvar.

De "val" man som adoptivförädler kan göra är väldigt begränsade. I viss mån kan man välja land, men de flesta länder har sina egna krav på vilken sorts föräldrar de vill ha till barnen, vilken ålder, utbildning, ekonomi, antal år som gifta, krav på religiös tro etc. Det gör att många bara har ett fåtal länder att välja mellan. Man kan också delvis välja ålder på barnet, men i många länder måste man vara beredd att ta emot ett barn på upp till tre år eller mer för att alls få ansöka. Och även om man får framföra önskemål om yngre barn så kan det innebära att väntetiden blir ett par år längre, varför många blivande föräldrar trots allt ställer in sig på ett barn som inte är helt litet. Vill man absolut ha ett barn utan kända särskilda behov så kan det också innebära en absurt lång väntetid, men man kan däremot påverka ganska mycket vilken typ av sjukdomar eller handikapp man är beredd på. Man kan exempelvis från början säga ifrån att man inte vill adoptera ett barn som har en sjukdom barnet kan dö av. I vissa länder får man sätta samman en lista en på vilka sjukdomar och handikapp man kan tänka sig. Det kanske kan tyckas orättvist om man jämför med biologiska föräldrar som ju får det barn de får. Samtidigt ska man då tänka på att många som adopterar idag vet redan från början att de kommer att få ett barn med någon form av särskilda behov. Det handlar bara om vilka behov det blir. Som bio-förälder utgår man ju nästan från att barnet kommer att födas friskt. Att få ett barn med funktionshinder räknas som undantag. Bland de som adopterar från exempelvis Kina i dag  - och det gör många - så är det ett undantag att få ett helt "friskt" barn.

Så länge det finns barn som bor på barnhem världen över och inte kan få vare sig familj eller en framtid i sina ursprungsländer så får du kalla internationell adoption för kolonialism hur mycket du vill. För mig är det en win-win situation. Jag, som förälder, får ett hett efterlängtat barn. Barnet får en chans att växa upp med kärlek, trygghet och omvårdnad, slipper ett liv på institution.

Jag tycker absolut att du ska prata med dina föräldrar om hur du känner. De kommer säkert att bli chockade och ledsna först. Vem skulle inte bli det om ens älskade barn mår så dåligt som du verkar göra? Men om du ger dem lite tid så kommer de säkert att inse vilket enormt förtroende du visar dem genom att berätta. De kommer att vilja hjälpa dig.

Skönt i alla fall att du känner att livet inte är kört! Du har fortfarande mycket att se fram emot och jag hoppas att du ser till att få den hjälp du behöver. Och där kan säkert dina föräldrar också hjälpa till.

Vilken kostig koppling du gör. Vad är det som säger att den som är barnlös automatiskt blir inställd på att vilja hjälpa ett barn som har det svårt? Eller att viljan att hjälpa i så fall har med barnlösheten att göra?

Själv är jag fadder till ett barn i Mocambique. Det har jag varit i närmare tio år nu. Det är något jag gör att jag vill hjälpa ett barn. Att jag och min man adopterade vår dotter var inte någon sorts biståndsprojekt i miniatyr. vi var barnlösa och ville bli föräldrar. Att adoptera verkade enklare än att hålla på och harva med IVF och hormoner, alltså valde vi adoption.

Jag skulle absolut kunna tänka mig att bli fosterförälder (eller familjehem som det heter idag), men det har inget att göra med min önskan att vara förälder på riktigt. Som familjehem är det inte meningen att man ska se barnet som sitt eget. Man måste vara beredd på att barnets riktiga föräldrar när som helst kan ha fått ordning på sitt liv och att de då ska ha tillbaka barnet. Just detta gör det omöjligt för oss att bli familjehem så långe vår adopterade dotter är liten. Alla separationer hon var med om innan adoptionen har gett henne separationsångest och den barnpsykolog vi haft kontakt med gör bedömningen att hon inte skulle klara att få ett familjehemsplacerat "syskon" i familjen och sedan plötsligt förlora det. Om man inte har egna barn så är ju frågan om man ens som vuxen klarar en sådan sak. Att ta emot ett familjehemsplacerat barn som "ersättning" för de barn man själv inte fick - biologiska eller genom adoption - är inte bra alls. Det är sådant som kan göra att man nekas att ens få bli familjehem.

Det känns lite som om du uttalar dig tvärsäkert om saker du egentligen inte vet så mycket om. Vilka är dina kunskaper eller erfarenheter kring adoption? Familjehem?

Så ser lagen ut idag, men det pågår diskussioner kring den på många håll. Var det hela landar i slutändan vet väl ingen riktigt. Kanske blir det ingen förändring, men det är i alla fall både rimligt och sunt att ta upp frågan till diskussion.

Jag känner några personer som vuxit upp som familjehemsplacerade och som under sin barndom verkligen drömde om att få bli adopterade av "sina" familjer. Frågan om adoptioner mot de biologiska föräldrarnas vilja är inte enkel, men man bör kanske lyssna lite mer på dem som själv är eller har varit placerade. Under lång tid har det mesta handlat om föräldrarnas rättigheter. Kanske är det dags för lite bättre balans.

Adopterade, precis som vem som helst, kan förstås känna tacksamhet mot livet om de tycker att det känns bra. De kan vara tacksamma mot sina föräldrar i specifika situationer, när de exempelvis fått hjälp eller stöd med något. Precis som jag känner tacksamhet mot mina - biologiska - föräldrar när de gör något särskilt för mig. Däremot hoppas jag att min dotter aldrig kommer att känna tacksamhet bara för det faktum att vi tar hand om henne, ger henne mat och tak över huvudet, älskar henne. Att hon vore tacksam för det skulle tyda på att det var något särskilt vi gjort, något som vi inte hade behövt eller velat göra. Det finns väl ändå inget mer självklart än att man tar hand om sina barn? Och att man är glad över att få göra det?

Adopterade har inte ett uns mer anledning att känna tacksamhet än någon annan. Möjligen tvärtom, i så fall. De har varit med om så många separationer, behövt byta språk, ryckas upp från sitt sammanhang, sina invanda dofter, smaker, väder och ljud. I en ålder när människan egentligen är som mest beroende av trygghet och av att få känna tillit till någon särskild person, har de plötsligt kastats ut i ett helt okänt sammanhang. Visst har de allra flesta kommit till familjer som längtat efter dem, som tagit emot dem öppna famnar och hjärtan, men alla dessa stora förändringar är inget att känna tacksamhet över. Många gånger var själva adoptionen nödvändig för att barnet alls skulle kunna få ett bra liv på sikt, men det bästa hade ändå varit om varje barn fått födas in i en familj som både kunde och ville ta hand om det.

Däremot kommer jag aldrig att upphöra att vara tacksam mot alla de människor som på olika sätt gjorde det möjligt för mig och min man att få bli föräldrar till vår dotter.

Detta med svårighet att klara förändringar är nog ganska vanligt bland adopterade. Vår dotter är lite åt det hållet också. När vi skulle flytta (inom samma stad, men till ett område ett par kilometer bort) så gick vi som tur var redan på BUP. Där fick vi hjälp med att förbereda vår dotter och vi fick rådet att låta henne börja förskoleklass med sina gamla dagiskompisar, trots att det inte längre var den närmaste skolan. Ibland kan vi tycka att det är synd att hon inte går i skolan här i närheten. Det gör att hon inte har några kompisar som bor i samma område. Samtidigt tror jag att vi gjorde rätt, hon behövde få ha kvar något som var som vanligt. Vi märkte ju ändå att flytten påverkade henne rätt mycket. Och då var det ändå ingen enorm förändring. Familjen såg likadan ut som tidigare och vi bodde även på förra stället lite för långt ifrån hennes kompisar för att hon skulle kunna gå hem till dem ensam. Jag vågar inte tänka på hur hon skulle reagera om vi separerade.

Kanske att man som adoptivförälder får se lite längre än till sina egna behov och önskemål? Visst finns det säkert en gräns när man inte längre klarar att leva ihop efter att kärleken tagit slut, men ofta kan man nog jobba på att lappa ihop förhållandet. Och går inte det så får man väl sköta det lite bättre. Låta barnet vänja sig vid tanken lite långsammare. Inte genast flytta ihop med någon ny. Sådana saker. Och boende varannan vecka verkar helt vansinnigt. Bättre då om mamman och pappan kan skaffa bostäder nära varandra och sedan låta barnet ha en fast punkt hos den ena föräldern men med möjlighet att vara hos den andra närhelst andan faller på. Jag har tyvärr också sett adoptivfamiljer som hanterat skilsmässor riktigt illa för barnen. Åtminstone en liten tjej som mådde eländigt. Att skilja sig när man har barn är säkert aldrig enkelt, men är barnen adopterade så får man nog vara dubbelt försiktig och inse att barnens bästa måste få komma i första rummet.

Du har fått flera svar pch jag har svarat dig tidigare, men jag skriver ändå igen.

Det är inte bara så att de flesta hellre vill adoptera än att bli familjehem, det är till och med så att den som är ofrivilligt barnlösa ofta inte får ta emot ett barn för familjehemsplacering. När man placerar ett barn som sannolikt snart ska återföras till sina föräldrar så vill man inte ha ett hem där föräldrarna kommer att försöka göra barnet till sitt. Anknytningen mellan det placerade barnet och familjehemsföräldrarna får inte bli sådan att den försvårar en återflytt.

Dessutom är det lite hårt att lägga hela ansvaret för svenska barn som har det svårt på de ofrivilligt barnlösa - som ju är den stora majoriteten av adoptivföräldrarna. Vet du vilka barn som brukar placeras? Du tror kanske att det är små rosa bebisar eller möjligen kramgoa femåringar. Det stämmer inte, annat än för en ganska liten minoritet. Huvudsakligen är det barn som redan är i tonåren eller åtminstone hunnit gå ett par år i skolan. Det är dessutom barn som mår dåligt på många sätt. En del är "bara" traumatiserade av det de varit med om i sin bio-familj. Många har dessutom olika diagnoser. En del är skadade av att mamman missbrukat under graviditeten, andra har ärvt svåra psykiska problem av sina bio-föräldrar. En del har själva redan hunnit börja missbruka och/eller begå brott. Förutom att de flesta som längtar efter barn inte riktigt ser en supande psykotisk 16-åring framför sig, så är det inte heller så att vem som helst klarar av de här barnen. Det händer att relativt "enkla" barn behöver placeras, men ofta behöver familjehemmet både utbildning och kontinuerlig handledning under den tid de har barnet boende hos sig. De bör också ha ett jobb där de kan gå ifrån när som helst för att exemplevis skolan har ringt och krävt att barnet hämtas på stört. Många familjehemsföräldrar måste gå ned på deltid eller helt sluta jobba för att få det att fungera. För detta får de givetvis betalt. Att vara familjehemsförälder är ett jobb. Hur går det att jämföra med att få ett eget litet barn?

Jag tror nog att många av oss som adopterar får upp ögonen lite extra för barn som har det svårt, men att hjälpa utsatta barn är något annat än att adoptera. Själv gör jag det genom att ha ett fadderbarn genom SOS Barnbyar och genom att nattvandra ibland. Att få adoptera min dotter var något helt annat. Det var att uppfylla drömmen om att få bli förälder.

Och angående att adopterade barn får banden med sina biologiska föräldrar avskurna: I de allra flesta fall skedde det långt innan adoptionen. Från många länder kommer bara hittebarn. Vilken kontakt tror du de kan ha med sina biologiska familjer, ens om de blir kvar i landet? I min dotters ursprungsland ska barn ha bott på barnhem i minst 12 månader utan att den biologiska familjen ska ha gjort minsta försök att kontakta dem innan de får adopteras utomlands. Ett enda brev under den tiden skulle ha gjort att vi inte kunde adoptera just vår dotter. Dessutom ska man ha sökt adoptiv- eller fosterfamilj inom landet och misslyckats. Internationell adoption är alltså verkligen den allra sista utvägen för att barnet ska slippa växa upp på en institution. Om du någonsin har besökt ett barnhem i något fattigt land så inser du förmodligen att en egen familj är oändligt mycket bättre, även om den familjen råkar finnas i ett annat land.

Slutligen: Ja, det förekommer adoptioner här och var i världen som inte går till på rätt sätt. Det har förekommit sådana adoptioner även till Sverige. Men risken för att det gör det idag är väldigt liten. Vi har ett helt annat regelverk än för 20-30 år sedan. Vi tillåter inte längre att den som vill adoptera själv åker till något annat land och hittar ett lämpligt barn. Vi ställer mycket höga krav på att både den svenska adoptionsorganisationen och de utländska kontakterna kan redovisa sina arbetssätt. Även vid små misstankar om oegentligheter så mister den svenska organsiationen sin rätt att bedriva adoptioner från det land eller det barnhem där något kanske inte gått rätt till. Vi tillåter inte heller vinstdrivande adoptionsförmedlare.