Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

Framförallt läst ts.
TS - den smärtan du beskriver måste vara svår att bära. Jag kan bara hålla med andra i tråden som uppmanar dig att söka professionell hjälp att bearbeta dina känslor. Dina känslor är fullt begripliga och jag tycker ofta man trivialiserar adoption som någon slags godhets- eller räddningssagor. Men samtidigt tror jag att det är möjligt att finna en inre ro även som adopterad. Inte så att smärtan helt försvinner, men kanske kan den balanseras av att man nyanserar den bild man bär djupt inom sig kring sitt övergivande. Så att livet inte bara är sorg och smärta men också en sorts tacksamhet över att man faktiskt fått leva. Önskar dig lycka till.