Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

Ts

Efter att ha läst dina inlägg, så kan jag rekommendera dig att du skaffar en bra samtalskontakt. En terapeut som du känner ett förtroende för, prova gärna flera stycken innan du bestämmer dig för vem som känns bäst.

Jag och min man kommer antagligen att adoptera från Taiwan. Resan hit har varit lång, full av frustration och ångest. Längtan efter en familj är så stark. Självklart så är jag medveten om att det i grund och botten är en egoistisk handling att adoptera. Som jag ser det som så är det dock en än mer egoistisk handling att skaffa biologiska barn (varför ska man annars avla nya barn till en redan överbefolkad värld). Men för de allra flesta människor så är längtan efter barn en mycket stark drivkraft, att bli förälder är "meningen med livet".

Adoption är inte "sista utvägen" för oss. Hade vi fortsatt med provrörsbefruktningar så är det mycket möjligt att jag hade blivit gravid. genetik och blodsband har dock ingen som helst betydelse för mig. När vi adopterar vårt barn, så är det barnet vårt. Till 100% (nåde den som skulle våga hävda något annat . Jag kommer att förklara för vårt barn hur önskat det är, och visa det även med handling. Kärlek och omtanke kommer vårt barn aldrig att sakna. Jag kommer även att se till att mitt barn känner sig tryggt att ta upp även svåra tankar som kan uppkomma med oss. Har barnet funderingar/frågor/svåra känslor om sin identitet/ursprung, så är det viktigt att ta detta på allvar! Alla känslor ska tas på allvar och förtjänar plats! 

Rasismen som kan finnas i omgivningen är en annan fråga. Jag är själv till hälften svensk, och vet hur det känns att stå mellan två kulturer. Min mamma kom hit när hon var tio år gammal, och ses av många fortfarande inte som svensk. Jag vet att mina kusiner (där båda föräldrarna är invandrare), har mött en del rasism trots att de är födda i Sverige. Men, staden där vi bor kryllar av lika kulturer, alla slags människor. Så jag tror faktiskt inte att det kommer att bli något större problem. Men det är ju alltid viktigt att vara medveten om att problemet kan uppstå!  Då kan dock vårt barn ta stöd av min stora, bullriga invandrarsläkt

Jag förstår att din identitetskris är svår, det är ingen man ska nonchalera. Det kan dock vara tankvärt att hålla det i minnet, att det är många som har problem med det under sin uppväxt. Jag arbetar med ungdomar, och träffar dagligen på tjejer och killar i din ålder som kämpar med sin identitet, de känner inget exstistensberättigande, har självskadebeteenden och ibland även självmordsförsök bakom sig. De är inte adopterade, har ofta vuxit upp i normala familjer (vad är normalt?), och brottas ändå med dessa problem.

Japp, det var lite tankar från mig. Ursäkta om det blev lite osammanhängande Tar även gärna emot tips på hur man kan bli en så bra förälder som möjligt