Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.
För min del stämmer de inte alls. Eller jo till vissdel men långt ifrån allt. Ja jag hade en liten identitets kris i tonåren men de var inte mer än nån annan. Jag är adopterad från brasilien och är mörkhyad och mina päron är "vita" går aldrig runt och tänker på att dom är det. Tror intr mina föräldrar gör det heller. Jobbigt att du mått så dåligt. Men att avråda folk från att adoptera tycker jag är dumt. Jag är hellre här än bor på gatan i sao paulo. Däremot ska man adoptera så tycker ju inte jag man ska göra det för att "Hjälpa" ett barn utan av samma annledning som du gör ett barn i sängen :P Alltså för att man vill ha barn.
Och att som adoptiv förälder ska man inte hymla med att barnen är adopterade. Utan prata öppet om det och gärna(om man har ekonomi för det) göra en återesa med sina barn. Gjorde mina föräldrar och det har betytt mycket.
Men om du mår så dåligt som du verkar tänker inte nonchalera det så tycker jag du ska prata med någon.
Och min vita lilla mamma är min RIKTIGA mamma, man blir inte förälder för att du gör barnen utan tar hand om dom och visar kärlek och ömhet. Hon som födde mej har inte gett mej mat,inte kärlek,inte bråkat på mej,inte uppfostrat mej utan de har hon som är här. Det gör henne till en riktig mamma..inte hon som födde mej.