Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.
TS! JAg läste aldrig klart ditt inlägg, det lät så sorgligt och nedlåtande! Men förstår dig verkligen hur du känner.. Men tror inte riktigt alla adoptivbarn ser sig själv som misstag. Jag tycker det är otroligt bra att det finns en möjlighet att få adoptera ett barn. Dels för par som väldigt gärna vill bli föräldrar, men som inte klarar av att bli gravida. Då kan de adoptera ett barn, samtidigt som de även hjälper det barnet till en bättre framtid. Barnet slipper allt vad det heter krig, fattigdom, svält och död, brist på jobb samt brist på utbildningar. Men som sagt, det handlar helt och hållet om vilka människor det är som väljer att bli föräldrar.. Alla är inte lämpliga föräldrar, det håller jag absolut med om.. Men vissa är otroligt underbara som det och de kan göra sina adoptivbarn lyckligare än vad de varit någonsin i hela sitt liv..Tex, jag har tre underbara barndomsvänner till mig som är adopterade ifrån Brasilien.. De adopterades utav två underbara människor som i sin tur är bästa vänner till mina föräldrar. Vi har alltid hängt ihop med denna familj sen jag och mina syskon var små. Det fungera klockrent med allting hos dem, de har fått otroligt mycket feedback, hjälp med språket, läxorna, betalda utbildningar för allt vad det gäller körkort, studier mm.. De har ställt upp till hundra tio procent på dem hela tiden och de har alltid funnits där för dem. De har blivit stöttade i kärlek, sorg och smärta. De har fått resa tillbaka till Brasilien ihop med sina adoptivföräldrar, fått besöka deras gamla barnhem, deras gamla släktingar om de haft några kvar osv.. De har verkligen fått en chans till att få hitta tillbaka till sina rötter. Deras "mamma och pappa" har till och med lärt sig lite Brasilianska för att kunna lära sig så mycket som möjligt utav deras språk. Idag pratar alla deras tre barn flytande svenska och är som vem som hels. Men de har haft det väldigt kämpigt med mångt och mycket, men den stöttningen som de fått ifrån sina adoptivföräldrar är otrolig...
Allt började med att de ville adoptera en liten pojke. På barnhemmet hade de sett en pojke som de gärna ville adoptera. Men han sa till dem: Om ni ska ta mig, då får ni ta mina två syskon mer er. Jag lämnar dem inte ensamma kvar här.
De smälte för det han sa och beslöt sig för att adoptera dem alla tre. Två små pojkvar och en liten flicka. De är underbara allihop. Idag är de näst intill vuxna och de har skaffat sig både hus och varsina respektive.. :) Alla tre mår jätte bra och har schysta utbildningar och ett sunt och bra liv.. Så visst klarar man sig utmärkt som adoptivbarn med. Det hänger bara på vilken slags inställning man har till livet! :)