Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

Ts: Väldigt bra tråd, och väldigt bra poänger du försöker framföra. Framför allt att du sätter fingret på hur rasism i grunden handlar om utseende som avviker från den svenska "normen" - blond och blåögd.
Man behöver dock inte vara adopterad eller ens ha utländskt ursprung för att bli utsatt för rasism. Jag har svensk "stamtavla" som går 400 år tillbaka i tiden - är alltså äktsvensk eller hur man nu ska uttrycka det - men har av en genetisk slump råkat få latino-utseende med mörkt hår och mörka ögon.
Blev liksom du förföljd för mitt utseende som liten - och som vuxen. Den här hjärndöda frågan har jag tvingats besvara sen barnsben:
"var kommer du ifrån?"
och givetvis nöjer sig ingen med svaret "sverige". då blir bara följdfrågan "men du är ju så mörk?"
idag svarar jag alltid: "no shit, och jag som gått omkring hela livet och trott att jag är blond".

Jag förstår att du mår dåligt ts, men samtidigt kan du inte leva om ditt liv. Jag är idag glad över att ha behandlats annorlunda - det har lärt mig mycket om solidaritet, tolerans och öppenhet. Visst är det inte roligt att utsättas för rasism, men det är också en erfarenhet som berikar om man ser det på ett mer positivt sätt.

Läget håller också på att bli bättre. Det Sverige jag växte upp i, där mörkhyade var i minoritet och alla som var mörka automatiskt blev kallade "negrer" eller "tattare" eller "turkar", det finns inte längre. Stockholm är en multikulturell stad idag och unga idag är mycket mer vana vid blandade utseenden och bakgrunder än förr i tiden. Det gäller bara att bosätta sig på rätt ställe. Rasister hör den intoleranta landsbygden/glesbygden till och vem vill beblanda sig med såna människor anyway, etnisk svensk eller inte?
Kom ihåg också, trångsynta människor finns överallt, inte bara i Sverige.

Tycker ovanstående är otroligt nedlåtande mot ts. "Är du inte tacksam för att du fick komma till vårt fina land, din jävel?" ungefär. Förringar är just vad du gör. Sverige är ett ganska rasistiskt land och det var ännu värre förr, om du nu missat det.
Dina sk "fakta i målet" är ju totalt snömos. Inhemsk adoption är självklart att föredra framför internationella adoptioner där barnet skärs av från sitt ursprung. Ts är dessutom långt ifrån ensam idag om att komma ut och berätta om sin erfarenhet att känna sig identitetslös, udda och rotlös som adopterad från ett fjärran land. Först nu har man fått upp ögonen för barnperspektivet i frågan vilket hittills knappt existerat.
Mycket kring internationella adoptioner är rätt tvivelaktigt moraliskt. Bl a förekommer människohandel på sina håll i världen, t ex barn luras eller stjäls från sina fattiga föräldrar och säljs för adoption. Jag personligen tycker det är stötande att föräldrarna ofta får titta i kataloger och välja barn, som om det handlade om att köpa en pryl.
Det berättas det ju om t om här ovan: På barnhemmet hade de sett en pojke som de gärna ville adoptera.

Internationell adoption är egentligen en ny form av kolonialism.

Då har du inte hängt med i debatten. Internationell adoption som framför allt kulminerade sent sjuttiotal har bl a kallats för "ett misslyckat socialt experiment". Ganska många har trätt fram och vittnat om ungefär samma erfarenheter som ts.

Eller kanske snarare; ett invandrarbarn är oftast väl förtrogna med sitt kulturella ursprung medan adopterade oftast är avskurna från det. En adopterad saknar trygghet på det sättet.

Jag förstår inte varför man som barnlös, om man nu verkligen "vill hjälpa ett barn som har det dåligt", inte blir fosterförälder istället. Då arbetar man för en bra relation med bioföräldrarna. Visst är det mycket enklare och bekvämare att klippa av kontakten med bioföräldrarna och låtsas att de inte existerar - men i grunden mycket grymt mot barnet.

Men det man gör när man adopterar eller blir fosterhem - det är ju att man tar hand om ett barn som har det dåligt. Det var kanske snarare så jag menade. Jag försökte anlägga barnperspektivet på frågan.
Om man nu är ofrivilligt barnlös och har en stark barnlängtan, då tycker jag personligen att det är mer reko rent moraliskt att välja att bli fosterfamilj i första hand framför en internationell adoption. Det enda motivet för att välja adoption framför att bli fosterhem måste ju vara rent egoistiskt - att man vill att det barn man tar hand om blir avskuret från sitt ursprung, så att man får känna sig som de enda föräldrarna. Just samma grej - bl a, utöver rasism etc - som orsakar psykisk ohälsa hos de adopterade.
Jag tror säkert att psykisk ohälsa är vanligare bland fosterbarn. Men jag tror knappast att det beror på att de, till skillnad från de adopterade, har mer kontakt med sin biofamilj... det är väl ett välkänt faktum idag att barn som ej har möjlighet att bo med sina bioföräldrar mår bäst om kontakten med dem upprätthålls.
Mer sannolikt att det har andra orsaker, eller hur? Kan t ex bero på att det ofta går väldigt långt innan ett barn omhändertas i Sverige, och att barnet därför blivit traumatiserat under längre tid, medan adopterade kanske oftare överges i späd ålder.

Ang själva adoptionsprocessen, du uttalar dig väldigt generellt där med tanke på att adoption sker från ett stort antal olika länder. Och den ser ju väldigt olika ut i olika länder, eller hur? Jag är ingen expert på området, men har sett/läst en del reportage om att internationella adoptioner inte alltid går så exemplariskt till som du beskriver - ens idag.