Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

Jag är också adopterad från Korea och kam ärligt säga att jag inte varit med om något du beskriver. Jag känner inte att jag är lever i Sverige som "acepterad" utan som jämnlik.
Du har rätt i att utseende är viktigt men också det man utstrålar som person. Själv har jag inge problem med mitt utseende, jag har inget behov av att se ut som alla andra. Om jag får komentarer om hur jag ser ut är det bara possitiva.

Vart bor du? (har inte lusläst hela tråden) Kan tänka mig att storstäder kan vara "lättare" än mindre orter. Man blir ju lättare en i mängden då.

Vilken samhällsgrupp menar du då?

Eftersom det är betydligt färre adoptivbarn än "svenska" barn borde sådana undrsökningar bli ganska missvisande. Om det är 10 adoptivbarn och 10 "svenska barn som mår dåligt/får problem blir ju procentsatsen för adoptivbarn mycket mycket högre.
jag tror att miljön har stor beydelse och pratar jag inte om närmsta familjen utan hur man blir behandlat av samhället och det kan nog vara väldigt olika beroende på vart man bor.
jag tror som FruU att man kan må dåligt av många olika orsaker men är man adopterad kanske det uppmärksammas på ett annat sätt. Sen tror jag också (men kan självklart ha fel) att mår man dåligt och är adopterad är det kanske lätt att "skylla" på adoptionen.

Jag tänker inte så mycket på mina biologiska föräldrar men jag tror att dom ville mitt bästa för jag lämnades utanför en polisstation. Däremot känner jag mig vädigt älskad av mina adoptivföräldrar som för mig är mina adoptivföräldrar. Att jag inte ser ut som de flesta andra är inget jag går omkring och tänker på så ja jag känner att jag hör hemma här. Jag har två barn som liksom jag ser lite asiatiska ut så det är klart att jag kan känna oro inför Sverigedemokraternas framfart men det tror jag att jag skulle gjort även om jag var blond och blåögd. Självklart tänker jag på Korea ibland och skulle väldigt gärna vilja åka dit uppleva landet någongång tillsammans med min man och mina barn.

Jag bor i Stockholm. Att du är den enda som inte har svenskt ursprung har säkert haft betydelse i det sätt du blivit behandlad. Jag tycker så synd om dig som fått uppleva det du har gjort. Försök tänkt possitiva tankar om dig själv, du är bra som du är, det spelar ingen roll om du är svarthårig med sneda ögon du är lika mycket värd som de blonda och blåögda!

På vilket sätt här den biologiska mamman svikit? Det svåraste som finns måste ju vara att ge upp sitt barn, gör man det i förhoppning att barnet skall få ett bättre liv kan jag inte se det som svek.
Sen måste jag säga att det är skillnad på ett adopitivbarn och en invandrare. Ett adoptivbarn är uppväxt med svensk kultur på ett sätt ett invandrar barn oftast inte är.

Och det vet du eftersom du själv är adopterad?
Hur som helst är det skillnad på att vara adopterad och att vara invandrare, det var det jag poängterade.