Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

VNmamma

Äldre 1 Jan 18:42
391 svar

Citera Återställ Anmäl

Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

Saturos skrev 2011-01-01 16:36:03 följande:
Nej, jag är det enda barnet.

En annan känsla som kanske är elak att ta upp men som jag själv tänkt på är att jag vet att mina adoptivföräldrar aldrig kunde få ett eget barn, så då känns det som att de liksom ''tvingades'' adoptera. Jag vet att det kanske är elakt av mig att tänka så men jag rår inte för det, jag vet att de älskar mig men jag kommer aldrig ifrån dessa typer av negativa känslor.

Jag borde nog gå till en psykolog eller nåt för att kunna se mer positivt på saker, jag är glad över att jag fått så många fina, bra svar i denna tråden. De kan nog hjälpa mig att utveckla mig själv i framtiden.
Hej ts!

Du skriver att du har svårt att beskriva dina känslor och att tala om dem men jag tycker du uttrycker dig väldigt väl och dessutom respektfullt, trots att du för närvarande mår så dåligt.
Du har startat en tråd som på nolltid blivit en av dem mest intressanta på länge här på FL - tack för det!

Det låter som du - eller dina föräldrar - inte kunnat prata med varandra som ni hade behövt. Jag antar att du gör och har gjort som de flesta av oss, du skyddar dem från dina känslor. Bra att du släpper fram dem här i stället!

Jag tycker absolut att du ska ta kontakt med en psykolog eller liknande så att du får hjälp att bena upp i dina känslor. Att tänka positivt är väl bra och förstås målet med terapi. Men först behöver du nog ta dig genom den smärta du bär på. Just nu verkar du befinna dig i en akut kris sedan du fick informationen om dina bakgrund i Korea. Kanske hade du förhoppning om att hitta en mamma eller pappa som skulle göra dig hel, nu fick du information som blev svår att bära (fast även jag vill understryka att det nästan är omöjligt att dra några säkra slutsatser kring det faktum att du hittats i en skräpkorg. Hur vet man ens att det är riktiga uppgifter?).

Tro 17 att du mår dåligt! Men tänk på att du är ung och du verkar vara en känslig och intelligent människa som har mycket att hoppas på och se fram emot!
VNmamma

Äldre 1 Jan 18:52

#185

Citera Återställ Anmäl

AronNora2 skrev 2011-01-01 18:45:41 följande:
Jag förstår inte varför man som barnlös, om man nu verkligen "vill hjälpa ett barn som har det dåligt", inte blir fosterförälder istället. Då arbetar man för en bra relation med bioföräldrarna. Visst är det mycket enklare och bekvämare att klippa av kontakten med bioföräldrarna och låtsas att de inte existerar - men i grunden mycket grymt mot barnet.
Men du har missförstått. Vi som adopterar gör det ytterst sällan för att "hjälpa ett barn som har det dåligt". Var har du fått det ifrån?
VNmamma

Äldre 1 Jan 19:03

#188

Citera Återställ Anmäl

Saturos skrev 2011-01-01 18:53:10 följande:
Jag har inte talat med detta med mina föräldrar för jag vill inte såra eller oroa dem i onödan, jag vill inte att de ska skylla mina problem på sig själva vilket de troligen kommer göra om jag berättar för dem hur jag känner.

Jag vet att jag fortfarande är ung, livet är fortfarande inte skört för mig, jag kan fortfarande bli lycklig men det krävs hårt jobb!
Är du säker att de skulle reagera så? Och även om så vore, vad är det som säger att det varar för evigt? Kanske blir de glada och lättade över att få ditt förtroende?

Jag hoppas innerligt att mitt barn kommer att våga berätta om sig själv och eventuella svårigheter. Tanken på att inte få göra vad jag kan för att hjälpa henne känns olidlig.

Samtidigt vet jag att många, även som vuxna, har svårt att närma sig sina föräldrar. Jag själv hann bli 30 år innan jag vågade vara helt ärlig med min mamma om vissa saker som hänt i min barndom. Jag var livrädd för hur hon skulle ta det men det blev till sist bra, mycket bra. Men det kostade på, för oss båda.
VNmamma

Äldre 5 Jan 00:22

#236

Citera Återställ Anmäl

solskina skrev 2011-01-04 20:46:43 följande:
Det var inte ett påhop på dig personligen. Jag berättade hur vi har det, så att man kan tänka sig in i hur det kan bli om det inte blir en solskienshistoria.

Ja i våran historia är det många fel, men dom har velat att han ska ta kontakt med sina föräldrar men han vili inte pågrund av att innerst inne blir hans mamma ledsen. (det blev hon när hans bror gjorde det).

Anledning att jag skriver i tråden är inte att någon ska ta illa vidsig utan jag vill bara berätta om olik saker som kan hände i en adoption.
Men det kan hända skit i alla familjer.

Kram
Tack för att du delar med dig av din mans erfarenheter. Utifrån det du berättar verkar det som din man är alldeles för mån om relationen till sina föräldrar och inte kan stå upp för sina behov. Får han någon hjälp med det? Jag tänker då inte på läkemedelsbehandling utan samtalsterapi i någon form.
VNmamma

Äldre 5 Jan 15:47

#248

Citera Återställ Anmäl

AronNora2 skrev 2011-01-05 15:04:20 följande:
Men det man gör när man adopterar eller blir fosterhem - det är ju att man tar hand om ett barn som har det dåligt. Det var kanske snarare så jag menade. Jag försökte anlägga barnperspektivet på frågan.
Om man nu är ofrivilligt barnlös och har en stark barnlängtan, då tycker jag personligen att det är mer reko rent moraliskt att välja att bli fosterfamilj i första hand framför en internationell adoption. Det enda motivet för att välja adoption framför att bli fosterhem måste ju vara rent egoistiskt - att man vill att det barn man tar hand om blir avskuret från sitt ursprung, så att man får känna sig som de enda föräldrarna. Just samma grej - bl a, utöver rasism etc - som orsakar psykisk ohälsa hos de adopterade.
Jag tror säkert att psykisk ohälsa är vanligare bland fosterbarn. Men jag tror knappast att det beror på att de, till skillnad från de adopterade, har mer kontakt med sin biofamilj... det är väl ett välkänt faktum idag att barn som ej har möjlighet att bo med sina bioföräldrar mår bäst om kontakten med dem upprätthålls.
Mer sannolikt att det har andra orsaker, eller hur? Kan t ex bero på att det ofta går väldigt långt innan ett barn omhändertas i Sverige, och att barnet därför blivit traumatiserat under längre tid, medan adopterade kanske oftare överges i späd ålder.

Ang själva adoptionsprocessen, du uttalar dig väldigt generellt där med tanke på att adoption sker från ett stort antal olika länder. Och den ser ju väldigt olika ut i olika länder, eller hur? Jag är ingen expert på området, men har sett/läst en del reportage om att internationella adoptioner inte alltid går så exemplariskt till som du beskriver - ens idag.
Det finns fortfarande mycket att önska när det gäller internationella - och nationella! - adoptioner. Min uppfattning är att de hela tiden förbättras.

Ditt resonemang om att bli fosterfamilj i stället för att adoptera är okunnigt. Du skriver bland annat:

"Om man nu är ofrivilligt barnlös och har en stark barnlängtan, då tycker jag personligen att det är mer reko rent moraliskt att välja att bli fosterfamilj i första hand framför en internationell adoption."

Borde inte det i så fall gälla alla barnlängtande? De har ju också en möjlighet att bli fosterföräldrar istället för att skaffa egna barn. Är det inte väldigt egoistiskt av dem att bli föräldrar när de har möjlighet att bli fosterhem? Varför skulle just infertilas moraliska ansvar att ta hand om ett fosterbarn vara större?

Att adoptera gör man för att man vill bli förälder. Man blir förälder till ett barn som saknar föräldrar som kan ta hand om det eller som inte har några föräldrar alls. Sådana barn finns, i andra länder och i Sverige
VNmamma

Äldre 5 Jan 15:50

#249

Citera Återställ Anmäl

ts, ett lästips:

Känner du till Lotta Landerholm? Hon är psykoterapeut och själv adopterad (från Sverige). Hon har skrivit en bra bok som heter Adopterad. LÄmnad. Vald. Och sen?
VNmamma

Äldre 6 Jan 16:56

#265

Citera Återställ Anmäl

solskina skrev 2011-01-06 10:55:14 följande:
Hej en förklaring är att jag har dyslexi, där av att det blir svårt ibland.
Nej det är vi som har en dotter inte hon.

I och med påtryckningar från familjen till den grad under uppväxten, att min man ska ta över företaget efter sin pappa. Och andra påtryckningar att man aldrig får misslyckats aldrig vara sjuk, aldrig visa känslor. Att ställa upp för familjen innebär enbart pengar inga känslor. Dom är jätte bra och snälla på det sättet.

Dom ställer aldrig upp för barnbarnen med sina kroppar som barnvakt, men ger dom gärna resor pengar mm. (dom är barnvakt minst en gång i veckan åt svågernsbarn). Våra barn känner inte dom, dom kommer inte hit och vi har svårt att ta oss till dom eftersom min man måste medicineras för att orka träffa dom.

När dom då kommer så gnäller dom bara på min man hela tiden. Och dom sätter fortfarande stor press på han. Ringer dom och ber om hjälp måste min man åka dit oftast på engång, det betyder övermedicinering. Jag har försökt att förklara det för dom men det bryr dom sig inte om.

Och säger man stackars mig, vad har jag gjort för fel. Till en son som mår skit. (det var en liten del av vad som sas).
Dyslexi eller inte, jag tycker inte alls det är svårt att förstå vad du beskriver:
Två föräldrar som inte klarat (klarar) att bära sitt barns smärta. Det såg du och din man redan när ni var 14 och inte heller det tycker jag är särskilt konstigt. 14-åringar kan vara grymt klarsynta när det gäller vuxnas svagheter.

I grova drag kan man säga att det finns två felaktiga sätt att förhålla sig till ett barn med svårigheter. Man kan förneka barnets problem/känslor. Eller bejaka dem men inte lyckas härbärgera dem och lägga fokus på sitt eget lidande istället för barnets. Dina svärföräldrar verkar ha gjort både och. Inte så konstigt, föräldraskap kan vara svårt, inte bara för adoptivföräldrar.

Som någon skrivit kan din man inte förändra sina föräldrar, bara sig själv. Du skrev att han tidigare fått samtalsterapi och samtidigt läkemedelsbehandling. Tyvärr kan läkemedel leda till avtrubbning av känslor som man behöver jobba med i terapin. Men om din man medicinerat sedan ungdomen antar jag att han blivit beroende av läkemedel? Det är ingen lätt sits ni har, jag hoppas ni båda får kraft och mod att förändra era liv!
VNmamma

Äldre 8 Jan 12:11

#271

Citera Återställ Anmäl

elilee,
jag tycker du har rätt - och fel - när det gäller den idealiserade synen på adoption.

Av din blogg framgår att du är adopterad i slutet av 1960-talet. Därmed är du uppväxt under en tid då adoption oftast sågs som en fantastisk möjlighet för övergivna barn från fattiga förhållanden. Tidningsartiklar berättade mest om de ljusa sidorna av adoption och ja, man kan nog säga att det var en idealiserad bild av adoption. Eller kanske är det bättre att kalla den orealistisk?

Uppfattningen lever kvar hos den breda delen av allmänheten och en mikro-minoritet av adoptivföräldrar. Där har man kvar en bild av adopterade som personer som räddats från fattigdom till ett liv att vara tacksamma för. Några sådana röster hörs i den här tråden men inte särskilt många. Har du läst tråden? Jag tycker ts har fått mycket erkännande av sina känslor, fått stöd och uppmuntran. Kan det vara så att din åsikt om idealisering grundar sig på uppfattningar som faktiskt är på väg att försvinna?

Precis som Ethi skriver är det få inom dagens adoptionsvärld som har en idealiserad bild av adoption. Tvärtom, hur ofta hör man inte människor prata om adoption som det mest riskfyllda och vanskliga man kan ge sig in i. Föräldrar men också socialsekreterare, bvc-personal, skolpersonal, m fl har, tycker jag, en ganska god bild av adoption.

Tack förresten för en intressant blogg och projekt! Borde du inte puffa här om anknytningsföredraget? Jag tror många här skulle vara intresserade av att delta.

«
‹
Sida 1 av 1
1
›
»

Svara i tråden

Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

INNEHÅLL