Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

Hej Kära Saturos:)  Jag har läst det du skrivit och jag kan förstå hur du tänker. Många av de tankar du beskriver har jag (vi) också haft. Jag och min syster är adopetade från Chile. Vi kom när vi var ca 2 år. Och våra föräldrar försökte förklara när vi var stora nog om vår adoption. det är inte lätt för en förälder att säga det till ett barn.

Vi har alltid funderat på vårt ursprung och undrat varför... Det stod i våra pappaer att vår mor frivilligt adopterade bort oss. Pgr av vanvård bla som myndigheter även reagerat på..och att hon levde som prostituerad.

I vuxen ålder började jag söka efter vår mor. Bla genom adoptionscentrum som ej gjorde något för att hjälpa oss. Jag fann henne till slut för 2 år sedan genom Chilenska eniro själv. Vilken lycka det var!! Det visade sig att inte ens hälften stämde i alla papper. Och jag tror verkligen på vad vår kära  mamma berättat. Myndigheter, sjukhus LURADE stackars fattiga människor och tjänade pengar på dom. De lovade först att de skulle ta hand om oss på sjukhuset tills vi var friska... vi var undernärda och hade diarre' , jag hade tuberkolos och detta stämmer visserligen. Detta är mycket vanligt bland de fattiga. De LOVADE att ta hand om oss till hon hade det bättre ställt och hon skulle få tillbaka oss när vi var friska nog. De LJÖG!!! En dag var vi bara borta... de sa att vi HADE dött!! Vi hamnade hos en fostermamma som skulle göda upp oss... sedan adopterades vi bort. Alla pappaer har stämplar från olika myndigheter och domstolar, även sjukhuset. Våra personnummer ändrade de så hon inte skulle hitta oss. Hon letade förgäves. Försökte slå sig in genom en ruta på sjukhuset. Hon fick svåra skador på handen ... de satte henne i fängelse. Hon kunde inget göra för hon var fattig...kunde inget göra utan pengar. Hon gav till slut upp och leta och inbillade sig själv att vi var döda...för att kunna överleva sorgen själv. Men någonstan innom henne önskade hon och "visste" att vi levde. Hon började dricka... levde ett destruktivt liv länge tills hon "tog sig i kragen" en vacker dag och flyttade från vår födelsestad och sökte jobb i Santiago. När jag fann henne höll hon på att svimma av lycka!!!! Hon tog ett stort lån och flög hit och hälsade på oss. Hon var här i 2 månader:) Vi kunde inte kommunicera med varann så mycket... hon kunde ingen engelska och vi kan inte spanska. Men det räckte med att se på henne för oss.  Hon var så lycklig samtidigt var det mycket frustrerande för henne att inte kunna prata med oss. Hon hade så mycket att berätta.
Våra föräldrar här i Sverige har varit världens BÄSTA!!! Vi älskar dom över allt annat... och det finns ingen som kan ersätta dom överhuvudtaget. De har tagit hand om oss på bästa sätt och behandlat oss som om vi vore biologiska. Vi är glada att vi funnit vår biologiska mamma. Men hon ville att vi skulle vara med och stämma Chilenska staten för vårt försvinnande. Detta skulle vi aldrig göra. Det är tragiskt det som hände men det skulle vara respektöst gentemot våra föräldrar. Inget kan ändra på det som har hänt.

Det jag vill säga är att alla våra funderingar har vi nu fått svar på... vi har alltid undrat så. Vi växte upp på landet där det bara var vi som var utlandsadopterade och såg "annorlunda" ut på skolan. Vi har sökt  och sökt bland andra adopterade och invandrare för att få oss en identitet .... I vår familj har det varit lite tabu att prata om adoptionen. Vår pappa försökte prata med oss när vi var ensamna med honom om när vi landade på Arlanda och hur lyckliga de var. Men våra papper visade de oss inte förän i vuxen ålder då vi krävde att få se dom. Då hade jag redan fått dom av adoptionscentrum. Där stod bara halva namnet på vår mamma... vilket försvårade att söka efter henne. Detta gjorde de säkert av all välmening för att de kanske trodde att vi skulle bli ledsna över att läsa dom. Men under alla år har vi tänkt så mycket. Vi sökte upp invandrare från Chile i våra tonår... för att se hur dom "var"  Jag förstår hur du känner dig. Vi har ändå haft varann hela tiden. Du är ensam i dina tankar. KRAM!!!